årgång A

Profetens uppgift är inte bara att förkunna. Hans kallelse är också att be för folket. Profeten Daniel gör det, och gör sig också till ett med deras synd i en ställföreträdande bekännelse: ”Vi har syndat, vi har gjort illa. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”. Det blir en profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgörare när han döptes, som bad för sitt folk och som på korset gjorde sig till ett med hela världens synd.

Vägen har fått ett mål. Människans liv kan liknas vid en väg. Det kan nog de flesta instämma i. Men frågan är om vägen har ett mål? Inte alla är beredda att instämma i det. Utan mål saknar människans väg något avgörande. Abraham kallades att ge sig av mot ett mål, ett okänt land. Han fick bryta upp från sin släkt, sitt hem och sitt land, för att gå till ett land som Gud lovade att ge honom. Abrahams väg blev en bild för Guds folks vandring genom tiden. Kyrkan kände igen sig i Abrahams väg. I den heliga eukaristin hör vi om Kyrkans ”pilgrimsfärd på jorden”. Men hon blir också ett tecken för hela den mänskliga familjen. Det står ju att alla folk skulle önska sig den välsignelse som Abraham hade fått.

En varm ömsesidighet präglar förbundet mellan Herren och hans utvalda folk. Herren vill vara deras Gud och folket vill vara hans folk. Herrens förbund med Israels folk, och sedan med den heliga Kyrkan, är historiskt unikt. Något skiljer detta förbund från alla andra religioner. Folket blir upphöjt över alla andra folk.

”Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får leva.” Synd är en dödlig sjukdom. Sjukdomen botas när syndaren genom omvändelse får del av Guds botande och livgivande kraft. Därför är omvändelse ett gudomligt verk. Herren är läkaren som vill bota och hela människan. Men människan måste samverka med Guds helande kraft.