årgång C

Ett fullbordat liv. I Johannespassionen är det nästan redan påsk. Den fjärde evangelisten berättar inte om en förlorare. Han berättar om någon som full­bordar sitt liv. Je­sus tas inte till fånga. Han går själv ut till dem som söker honom med lyk­tor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till mar­ken.

2 Mos 12:1-8,11-14 Ps 116:12-13,15-18 1 Kor 11:23-26  Joh 13:1-15

Kärlek ända till slutet

Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han som var ett med Fadern i det höga, steg ned och utförde slavens arbete. Han, genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse för att betjäna den, för att rena de ore­na, ge mod åt de trötta, sörjande och bedrövade, ge liv åt de döds­dömda. Fottvagningen före­griper vad han skall göra på korset, där han tjänar oss genom att ge sitt liv för oss.

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”. Bön är det första den troende gör var­je mor­gon, det är hans ”förstlingsoffer” till Gud, innan de egna tankarna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar och andra medier. Ett stort korstecken, Fader vår, en överlåtelsebön.

Stämningen vid den sista målti­den var spänd. Jesus har förut­sagt för­räde­ri­et. ”En av er skall förråda mig”. Petrus vågar inte själv fråga vem det är, utan låter Johannes göra det. Jesus säger till Judas: ”Gör genast vad du skall göra!” Or­den måste ha varit gåtfulla för lärjungarna. De visste ju inte vad vi vet. Petri förnekelse kan vi förstå. Övermodet kommer på fall, förr eller se­nare. Många har egen bit­ter erfarenhet.

Under de första dagarna i Stilla vec­kan låter Kyrkan oss höra tre av sångerna om ”Herrens tjänare” hos pro­feten Jesaja. Den fjärde får vi höra på Långfreda­gen. Den första sången vidgar horisonterna. Profeten målar konturerna till en tjäna­re med ett universellt och allomfattande uppdrag. Han skall bli ”ett ljus för folk­slagen, öpp­­na blinda ögon och föra fångar och dem som sit­ter i mörkret ut ur fängel­set”.

Vi går in i stilla veckan. Den kallas också stora veckan. Den innehåller allt, både det lägsta och det högsta i människans liv. Jesus rider in till sitt lidande. Ändå blir det ett trium­feran­de intåg. Folket stämmer upp den mes­sianska kungs­sång­en ur Psaltaren 118. Intå­get före­gri­per hans seger och påskens triumf. I mässan skall vi höra hur intåget blev en väg till lidande och kor­s. Låt oss be om öppnade ögon så att vi ser hans seger över mörk­ret.