årgång C

Fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Nu når brevet sin kulmen. ”Så vill vi genom Jesus ständigt frambära lov­sång som ett offer till Gud.” Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer av sig själv. Uppmaningen till lovsång är det passande svaret på detta offer. Lovsången har dock en fortsättning: ”Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud”. De tro­ende upp­manas också att lyssna till sina ledare och foga sig efter dem.

Hebreerbrevets avslutande kapitel räknar upp olika kristna dyg­der. De troende uppmanas att hålla den inbördes kärleken levande. Att visa gästfrihet – gäster kan visa sig vara änglar. De kristna uppma­nas att inte glöm­ma dem som sitter i fängelse eller dem som misshand­las, ”som om det gällde er egen kropp”. De uppmanas att hålla äktenskapet i ära och den äkta sängen ”obe­­­fläc­kad”.

Uppdraget att förkunna omvändelse, driva ut demoner och bota sjuka, bereder väg för det mål som Hebreerbrevet kallar ”den levande Gudens stad.” Händelserna vid Sinai berg, som fick Mose att skäl­va av skräck, pekade fram mot slutmålet. Abels blod som ropade till Gud om det första brodermordet, pe­ka­de mot ett nytt förbundsblod som ”talar starkare än Abels”.

Människorna i Jesu hemstad tog anstöt av hans förkunnelse och under. Han hade ju levt mitt ibland dem, vuxit upp som ett barn bland deras egna barn. De kunde inte tänka sig Gud så mänsklig och så nära. Deras förutfattade meningar om Gud hind­rade dem att tro. Jesus säger att ”de inte ville tro”.

Syna­gogföreståndaren Jairos kastade sig ner för Jesu föt­ter. Ett stort steg för en syna­gogföreståndare. Kvinnan i evangeliet hade lidit av blödningar i tolv år. Hon ”hade hört vad som be­rät­tades om Jesus”. Det hon hört räckte för att tända trons låga i henne. Mar­kus berättar om hennes plan. ”Hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder, skulle hon bli hjälpt”. En blödande kvinna betraktades som oren och hon måste handla strategiskt. Hon bävade men handlade, modigt och målmedvetet. Tron tar hjälp av både förstånd och vilja.

Redan som ung blev Ansgar munk i Corbie i Frankrike. Han skic­ka­des till Corvey i Westfalen, Tyskland, vid den tid på 800-talet när kyrkan började sträcka sig mot Norden. Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor fram­­­gång i sitt missionsarbete i Sverige. Det skul­­le dröja flera sek­ler innan de frön som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ans­gar dog som ärkebiskop i Ham­burg-Bremen 865.