årgång C

”Älska era fiender.” Det finns något ofrånkomligt i detta bud, samtidigt som det hör till det svåraste av alla bud. Men de andliga vägledarna är omutliga. Utan kär­lek till fienden är yttre gärningar utan betydelse. Samtidigt finns det något attraktivt i budet. Tyvärr lockar det till olika försök att upphä­va alla gränser, inte bara de felaktiga. Gränsen mellan rätt och fel, mellan sanning och lögn, blir flytande, mellan rätt lära och falsk så­dan. Många försöker bortförklara eller upp­­­häva kyrkans tydliga grän­ser. Både till andra kyrkor och andra reli­gioner – ’vi skall ju älska alla’.

En intensiv uppmaning till bön, följd av ett enormt löfte om bönhö­relse. Ester hade utvalts till drottning för den persiske konungen. Hon var den enda bland judarna som kunde vädja för sitt folk när det hotades av för­intelse. Men att oombedd ta till orda inför kungen var förenat med livs­fa­­­ra.

Nineve och det assyriska riket hade rykte att vara ett brutalt och ty­ranniskt välde. Men både kungen och folket om­vän­­der sig av Jonas för­kunnelse. Jona hade svårt att acceptera Guds barmhärtiga reaktion på nineviternas omvän­delse. Jesus talar om ”Jona-tecknet”. Det syftar både på Guds för­må­ga att omvända de mest gudlösa och på hans obe­gripliga för­barm­an­de.

Guds ord liknas vid regnet och snön, som gör jorden fruktbäran­de. Her­rens ord ”skall inte vända tillbaka fåfängt, utan att ha ver­kat vad det var utsänt till”. Det sker inte automatiskt. Människan måste ta ordet i sin mun och göra det till sitt ord. Det sker när hon ber Guds ord. Sju gånger om dagen, säger Bene­dic­tus. Jesus ger oss sju böner och säger: ”Så skall ni be”.

Det andliga kriget. Det pågår ett krig i vårt eget Europa. Ett orättfärdigt och brutalt angreppskrig och ett, som jag tror, berättigat för­svar mot detta angrepp. Men vi borde inte vara förvånade. Bakom alla mänskliga krig pågår he­la tiden ett andligt krig, en tvekamp mellan gott och ont. Det finns en potentat som är den ba­komliggande drivkraften i alla krig, stora och små.