Dagens läsningar uttrycker Adventstidens höjdpunkt. Evangeliet introducerar en förebild i trons tillitsfulla väntan som är den mest upphöjda, skapade varelse som någonsin har funnits och kommer att finnas: Jungfru Maria. Kyrkofäderna har gjort jämförelsen mellan Eva, moder till allt mänskligt, och Jungfru Maria, Guds och Kyrkans moder. I Jungfru Maria har vi ”den nya Eva” som upphäver den skada som den första Eva åsamkat.
Den som drabbas av ofrivillig ensamhet kan känna sig som inlåst i ett fängelse. Går det in i hjärtat snörps det samman och man kan få svårt att ta emot också vänligheter. Det är fientliga makter som låser in och begränsar henne. Det strider mot vad människan är skapad till. Yttre faktorer kan blottlägga den innersta mänskliga kampen.
Kära medkristna, Tiden närmar sig då jungfrun ska föda! Det stort sker, sker tyst, säger en poet. Ja, även om hela världen i dag på julaftonen väntar sig att undret ska ske i varje människas hjärta, Guds uppenbarelse bland människor, så måste man förundras över det hemlighetsfulla och fördolda som en gång skett i den obetydliga lilla staden Nasaret i Galileen. Här fanns inga vittnen till det som skedde. Bara en närvaro, en icke mänsklig närvaro, något större, vackrare, mer underbart än något annat i hela Skapelsen.