2:a söndagen i Fastan - årgång A

Ditt ansikte, Herre, söker jag. Under ingångsprocessionen fram till altaret denna söndag sjunger kyrkan: ”Ditt an­sik­te, Herre, söker jag.” Det är den djupaste drivkraften i allt äkta sökan­de. Män­ni­skan söker sin Skapare. Avbilden söker urbil­den. Äng­larna mät­tas ständigt av den­na syn. Slutmålet för människan är att få se Gud, ansikte mot ansikte. Den tydligaste föraningen här på jorden har vi i kärleken, den som tänds vid anblic­ken av en annan människas ansikte. Något händer. Allt annat blir o­vik­­tigt bredvid det­ta ansikte. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön.”

Vägen har ett mål. Människans liv kan liknas vid en väg. Det kan de flesta instämma i. Men har vägen ett mål? Utan mål blir det frestan­de att nöja sig med jordiska delmål, men dessa är, som vi vet, begränsade och ofta be­­dräg­liga. Utan hopp har människan redan börjat dö. Abraham kallades att ge sig av mot ett mål, ett okänt land. Han bröt upp från sitt land, sin släkt och sitt hem för att gå mot ett land som Gud lovade att ge honom. Hans väg blev en bild för Guds folks procession genom tiden.