Viljan att behålla makten
Den moderna parlamentariska demokratin har utvecklats i skuggan av monarkin och den äldre ståndsriksdagen. Ståndsriksdagen, eller Rikets ständer, var Sveriges högsta organ under kungamakten från 1400-talet fram till 1865, då indelningen av de valda Riksdagsledamöterna som adel, präster, borgare och bönder avskaffades.
1971 avskaffades tvåkammarriksdagen och kravet på 4 % av rösterna i ett allmänt val infördes för partirepresentation. Om antalet ledamöter, 349, är för högt eller inte, har länge diskuterats.
Maktdelningens första statsfilosofiska överenskommelse i Europa var Englands Magna Carta från 1215, då kungen tvingades dela makten med de jordägande men kungatrogna baronerna. Det första parlamentet har det kallats.
Det andra steget bort från den absoluta kungamakten mot liberalismen var Montesquieus maktfördelningslära från 1748.
Hans ”Lagarnas anda” blev grunden för den amerikanska konstitutionen i det som skulle bli den första icke monarkiska staten i historien i Nordamerika med den kända självständighetsdeklarationen 4 juli 1776.
I en parlamentarisk demokrati måste man räkna med maktskiften och nyval om en regering inte kan föra en politik till beslut enligt riksdagsordningen. Det ligger ingenting onormalt i att en regering faller och ersätts av en annan regering. Maktskifte sker under helt fredliga former.
Vi har nu i svensk riksdag en ovanlig – men inte odemokratisk – maktsituation måndagen den 21 juni 2021. Vi kan få en maktvakans under en tid då riksdagens talman är den egentliga maktinstitutionen tills en ny regering kan tillträda.
Att statschefen, kungen, inte har någon politisk makt blir nu tydligt eftersom han – eller hon – bara har en nationell representation som historisk påminnelse om utvecklingen i landet sedan 1000-talet. Vi har en representativ monarki med historiska rötter att värna om.
Hur ett rike styrdes i Norden och i Sverige före kungamaktens införande, först valmonarkin, sedan från Gustav Vasa, arvsmonarkin, kan man bara ana sig till genom att läsa de gamla isländska sagorna från 800-talet som ger en förståelse av de stora ätternas betydelse och de ofta blodiga konflikterna mellan dem.
Vikingarnas samhällen kan ha liknat de klansamhällen som bildades på Island. De hör hemma i en förkristen tid.
I jämförelse med andra europeiska länder är Sverige i många avseende förvånansvärt maktkonservativt. Man har svårt att låta det parlamentariska systemet blotta bristen på enhet och strävar efter att till varje pris behålla makt. Vad det beror på är svårt att säga. Men det har sin effekt ute i samhället också. Den som har makt vill behålla makt.
På ett sätt ser det ut som den gamla monarkiska principen med en statsledning som står över opinionsbildningen i befolkningen och dess representation i Riksdagen. Man är rädd att släppa kontrollen och litar inte på den liberala kraften. Folket vet inte sitt eget bästa!
Som katoliker ber vi för politikerna som måste finnas till för att styra landet. Vi är skyldiga dem respekt. Vi delar kanske inte partiernas värderingar i alla frågor men genom vår förbön bidrar vi till att rätt och frihet bevaras i landet. Under alla lager av moderna ideologier finns en kristen grund för Sverige. Den är inte svag, men gör inte mycket väsen av sig.
”Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst”
skrev för länge sedan Erik Gustaf Geijer (1783-1847) i dikten Odalbonden.
Helige Erik, heliga Birgitta och alla helgon, be för folket och Riksdagen.
diakon Göran Fäldt
