Vem har egentligen auktoritet?

Vem har egentligen auktoritet?

Sann auktoritet skapar trygghet. När tiden närmar sig för att Jesus först ska utlämnas, dömas orättvist, förödmjukas och dödas och sedan lämna sina älskade vänner och sin mor Maria för att ”gå till Fadern” som sänt Honom i världen, säger han till dem ”Ha ingen oro. Tro på Gud och tro på mig”.  

Han säger dem detta innan stunden har kommit, han säger ”att han går bort för att bereda plats för dem”. Men hur kan det skapa trygghet? Så många kristna känner sig i själva verket osäkra och lite förvirrade. ”Tror jag verkligen på Gud som jag säger att jag gör? Har jag en frid i mitt inre som gör mig trygg?”

Är det inte snarare otrygghet och fruktan lärjungarna känner när de ska skiljas från Honom? Ytligt ja, i stunden ja, men inte på djupet och i den sanna verkligheten. Tryggheten finns i Honom själv, och skall alltid förbli i Honom själv, på det villkoret att lärjungarna, och vi alla som fötts på nytt i Honom genom Anden, är i Honom. Han säger ju också:  ”Detta har jag sagt er för att ni ska ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen”.  Svaret på frågan om auktoriteten ligger alltså i Honom, Faderns Son. Bara i Honom kan sann trygghet finnas och bara Han har auktoritet som garanterar en frid som övervinner alla livets lidanden och svårigheter. Men hur kan vi kristna hävda något sådant! Är inte kristna galna människor? Nej, inte alls! Vi kan det, för vi har skäl, goda skäl!

Vi som kristna kan alltså bara känna trygghet om vi är ett med Hans person. Vi måste också på något sätt ”besegra världen” om vi ska vara med Honom. Vi måste alltså vandra Hans väg, låta oss föras dit vi inte vill, lida det vi inte vill. Om vi skall göra Guds vilja kan vi bara vandra i livet tillsammans med Jesus så som Han levde. Gör vi det har vi också frid, även om vi är osäkra och lite förvirrade. Han finns där hos oss djupare än vi först kan uppleva. Vi börjar inse vad det betyder att tro. Vi är intelligenta varelser och vi kan inte tro utan skäl. Men vi tror på Jesus och vi tror på Gud därför att vi har upptäckt just Hans auktoritet. Det är definitionen på auktoritet att den är oss given utanför oss själva i en annan person som genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse garanterar hela vårt liv och vår eviga tillkommelse i någon ”av Faderns rum där Jesus berett en plats åt oss”.

Det sägs att svenska folket har en stark auktoritetstro. Det betyder egentligen att svenska folket skjuter över ansvaret för sitt liv på jorden till myndigheter och regering. Man får känna trygghet i kollektivet där alla och ingen har det konkreta ansvaret för alla handlingar. Svenskarnas statsskick skiljer sig från de andra nordiska folken därför att ingen minister har makt att ingripa och handla själv utan måste göra det i konsensus med hela regeringen. Chefsrollen börjar och slutar inom departementet.

Regeringen i sin tur underordnar sig myndigheter som den själv tillsatt för att ta ett ansvar för händelserna. Regeringen har på så sätt gett sig själv rättsimmunitet och kan sitta vid makten under alla omständigheter. I de andra nordiska länderna har ministrarna beslutsrätt och handlingsförmåga med myndigheter till sin hjälp. Vid misslyckanden måste de avgå. Vid maktmissbruk måste de straffas i domstol.

Det ”svenska systemet” är annorlunda. Det kännetecknas av en viss tröghet i besluten och i verkställigheten. Detta kallar människor trygghet och det menar medborgarna bygger på auktoritet. Alltså stämmer det som det sägs bland folk att svenskarna har stark auktoritetstro. Regeringen själv har ingen annan grund för sin politiska existens än ideologin. Att människan måste underordna sig den materialistiska utvecklingen i språng mot ett klasslöst samhälle där ingen behöver äga något eller låna något. Det skall vara ett rättvist och solidariskt samhälle utan skiljande klyftor.

Medlet att nå detta utopiska sociala tillstånd är jämlikheten, allas lika värde, allas rätt till sina individualistiska målsättningar. Den svenska konsensuskulturen har sin grund i denna kollektiva maktutövningsmodell. Alla har ansvar gemensamt men ingen har personligt ansvar. Bara samhället har ansvar. Därför heter det hela tiden från regeringshåll, vad det än gäller, försvaret, vården eller arbetslösheten, att det är ”samhället” som ska lösa alla problem.

Man måste förstå att ett sådan regeringsinnehav helst bör vara kontinuerligt för att inte utvecklingen ska bromsas upp och målet skjutas på framtiden. Man måste också förstå att oviljan att samverka med partier med andra ståndpunkter inte bottnar i ett underkännande av rätten till fri åsiktsbildning utan i oron över att konsensus i beslutsfattandet inte ska vara möjligt.

Denna världen, den som ”Jesus har besegrat”, har valt att definiera auktoritet på det sättet. Den har valt att säga ”Jag tror på samhället” och att samhället kollektivt kan uppnå trygghet. All politik blir i det perspektivet en fråga om vilja.

Det är ett allvarligt misstag. All sann auktoritet finns i Skaparen och i Frälsaren och i Anden. Det kan inte finnas trygghet utan oro utan Treenigheten. Det vore bättre om alla som vill ta ansvar och bidra till en mänsklig kultur ville ta den kristna religionen på allvar och upptäcka det gudomliga i det mänskliga. Inte som en tillfällig option utan som ett fundament för mänsklig värdighet. Men då måste man också inse att människan inte är allsmäktig eller står över naturlagen, eller över Kristus som är lagen i dess fulla uttryck.

Det är bra att misstro den rena viljan, både i religionens och i politikens världar. Den rena viljan utesluter minnet och förnuftet. Vi måsta ha skäl för att tro, vi måste ha minne för att förstå. Vi måste ha goda skäl för att vilja. Det är inte mänskligt att renodla bara en av de givna förmågorna Gud gett oss.

Vi måste undvika en ny sorts fanatism som kan vilja upprätta en global världsordning med tvång och förtryck. Vi får inte låta oss skrämmas av despoterna. Deras raseri och ursinne är inte äkta känslor utan information och maktutövning. Studerar vi historiens diktatorer ska vi finna detta gemensamma drag: de rättfärdigar alltid sina vredesutbrott!

                                                                                                                      diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.