Vem definierar klerikalismen?

Det är oändligt mycket lättare att få gehör för åsikten att Kyrkan kan ha mycket att lära av demokratin, som kardinal Walter Kasper (Katolskt Magasin webb, 3 maj 2019) gör, än att få gehör för att Kyrkans biskopar och präster inte överskrider sina befogenheter, som kardinal Müller (First Things och CNA 29 april, 2019; Katolsk Horisont, 30 april, 2019) gör.

I det första fallet skulle många lekmän, utan att tala i egen sak, se demokratin som ett klokt sätt att lösa många problemställningar i det kyrkliga livet. Lekmännens erfarenhet av samhällslivet och deras andliga erfarenheter som praktiserande katoliker skulle ge dem fördelar i bedömningen av vad som skulle vara Kyrkans kurs och inriktning i en tid av minskande antal präster och en växande okunnighet bland folket om den katolska läran, på till exempel området äktenskap och familj, för att ta ett alltid så kallat ”känsligt” område som exempel. Inflytandet från lekmännens demokratiska insikter skulle innebära att biskoparna och prästerna avlastades för dem onödiga eller svåra uppgifter, menar många.

 Vilken roll som apostoliska tecken skulle biskoparna då spela i en sådan representation? kan man då fråga sig. Vilket ljus och vilket salt skulle de vara i det samhälle de är kallade att tjäna genom sitt ämbete?

Kardinal Kasper säger i en aktuell tidningsintervju att nya former av församlingsstyre, d.v.s. utan prästernas i förväg givna beslutsrätt, skulle rädda Kyrkan från att distanseras i samhället och förlora sitt sociala inflytande. Som besvärsinstanser ser kardinalen instiftande av särskilda inomkyrkliga förvaltningsdomstolar som nödvändiga och pekar på de uppenbart misslyckade försöken att förebygga vad som blivit en av de värsta skandalerna i Kyrkans historia, förlusten av kyskhetens norm och den epidemiska spridningen av sexuella synder bland prästerskap och bland kandidater till prästutbildningen.

Det är just dessa händelser och deras bakgrund påven emeritus Benedikt XVI tar upp i sin artikel tidigare i år inför toppmötet i Vatikanen som påven kallat till i februari (på svenska, se Katolsk Horisont, Benedikt XVI – hela texten, och särtryck, april 2019).

Kardinal Kasper säger i samma tidningsintervju att ”påven emeritus’ beskyllningar inte gagnar”, och tillägger med eftertryck ”att ett och annat bröt samman av normer och strukturer efter 1968 kan nog stämma. Men allt är inte beklagansvärt och mycket av det nya var gott”.

Ingen kan köpa den Helige Ande för pengar!

Själva upprördheten över skandalerna, och att behöva stå till svars för andras synder i Kyrkan, gör att många skulle gripa efter demokratiska modeller som ett sista halmstrå. Men skulle det fungera bättre? Har inte den demokratiska modellen visat sig lika bristfällig den? Alla ”paradigmskiften” är inte entydigt goda.

Eftersom vi nu lever i en splittringens tid för de katolska kristna, kan man påminna sig den lösning kung Henrik VIII genomförde med flera världsliga beslut på 1500-talet, sedan han gjort sig till Kyrkans överhuvud i England. Bibeln på folkspråket skulle ge alla möjligheten att läsa – och tolka – Skriften själva utan kyrklig inblandning. På kungens order föreskrev Thomas Cromwell 1538 att varje församlingskyrkoherde skulle se till att det i kyrkan fanns en mycket stor bok omfattande hela Bibeln på folkspråket som alla skulle kunna läsa ur vid tillfällen som passade. Cromwell var kungens ”generalvikarie” från 1535.

Kungen och de lutherska reformatorerna menade att det därmed skulle bli slut på alla tolkningsproblem och allt skolastiskt argumenterande. Landet skulle äntligen – med bibeln på folkspråket – få frid, frid i Kyrkan, frid i samhället. Vad som sedan hände var vad ingen räknat med, nämligen ständiga gräl och uppror i hela landet bland just lekmännen på grund av friheten att läsa bibeln och tolka den (se särskilt James Simpson, ”Burning to read”, Harvard University Press, 2007).

Vilka framtida bestående kostnader skulle då med kardinal Kaspers förslag de lokala kyrkorna ha att budgetera för?  Vilka nya processer för val och utnämningar skulle behöva utformas? Vilka mandatperioder skulle röstas igenom och vilka domstolar skulle ha högre prestige bland lekmännen. Vilka lekmannakonferenser skulle följas av störst intresse i världsliga och kyrkliga media och vilka lekmän emeritii skulle ges hedrande platser i den lokala Kyrkas blivande senat, som skulle kunna fungerar som appellationsdomstol? Vid närmare eftertanke ser det ut som om Kyrkan skulle växa – som byråkrati – men skulle den växa som Kyrka?

Kardinal Kasper medger i intervjun att det finns en form av klerikalism som är ”arrogant och självförhärligande”. Han menar att det kan finnas former av kontroll och makt i ett demokratiskt samhälle som kunde prövas i Kyrkan och förhindra sådan klerikalism. Det är kanske samtidigt en slags definition av ”klerikalism” som många tyvärr känslomässigt känner igen.

 Vad Gerhard Müller, som tidigare prefekt för Troskongregationen, däremot säger om klerikalismen, är mindre svepande och betydligt allvarligare. Han säger i en essä i First Things:

”Verklig klerikalism karaktäriserar en biskop som “vill ha rätten att säga till sina präster, eller diakoner, att de kan ge den heliga kommunionen till dem som inte är i full kommunion med Kyrkans tro, eller till dem som behöver avlösning från allvarlig synd genom botgöring, innan de kan närma sig kommunionen …  en sådan biskop missbrukar den auktoritet Kristus tilldelat honom så att han leder andra att handla mot Kristi bud.”

Kardinal Müller, prefekt emeritus för Troskongregationen, söker alltså inte som kardinal Kasper, modeller för  kontroll och förebyggande i det demokratiska samhällets strukturer utan i den katolska tron och moralen:

“Att bygga upp och förnya hela Kyrkan igen kan bara lyckas i Kristus – om vi hittar vår väg med hjälp av Kyrkans undervisning om tron  och moralen.”

När någon använder sig av begreppen klerikalism och fundamentalism som synonymer blir det förvirrande för den som läser eller lyssnar. Det är två skilda saker. Men också klerikalismen i kardinal Kaspers argumentation är något annat än klerikalismen i kardinal Müllers argumentation.

Om man lägger kardinal Müllers definition som grund, kan man möjligen, men tveksamt, lägga kardinal Kaspers definition som grädden på moset. Med tvärtom går inte alls.

Att söka samhällets hjälp, monarkins eller demokratins, har alltid sitt pris: Kyrkans frihet!

                                                                                                                diakon Göran Fäldt