Varför räknar inte välfärdssamhället med familjernas uppgift att fostra och leda sina barn om sexualitetens betydelse?

Varför räknar inte välfärdssamhället med familjernas uppgift att fostra och leda sina barn om sexualitetens betydelse?

Kyrkan lär sina troende att de som föräldrar, med Kyrkans hjälp som moder och lärare, har det fulla ansvaret för sina barns moraliska uppfostran. Det betyder att katolska föräldrar inte kan överlåta sitt ansvar för barnens uppfostran till andra. De har också frivilligt åtagit sig detta ansvar som ett uppdrag vid barnens dop, och barnens gudföräldrar har också fått frågan om de är beredda att hjälpa föräldrarna i deras stora ansvar att fostra barnen enligt Kristi lära och vilja. 

I vårt land har det politiska samfundet med en ideologiskt vald grundsyn under hundra år eller mer, velat skapa vad man ibland kallar välfärdssamhället. På vilket sätt har detta sociala omsorgstänkande påverkat medborgarnas eget ansvarstagande och hur har det påverkat de kristna makarna i deras uppdrag att överföra tron på Gud och upplysa dem om den religiösa sanningen?

Det är viktigt att ärligt ställa sig den frågan. Har protestantiska kristna (som är i majoritet i Sverige) en annan inställning och en annan moralisk grundsyn när det gäller det stora område som samhälle och skola kallar ”sex- och samlevnadsundervisningen”?

Olika länder har på grund av kultur och religion haft olika sätt att formulera en undervisningsplan om sexualiteten i skolan för det uppväxande släktet. Personligen minns jag en diskussion under ett internationellt möte för gymnasieelever i Paris i slutet av 1950-talet. Frågan om sexualundervisning i skolan kom upp. Studenterna från de tysktalande länderna ansåg att skolan hade en plikt att undervisa om bland annat preventivmedel. Franska och spanska studenter ansåg att det var familjernas sak att undervisa. Vi två som var från Sverige visste inte egentligen vad vi ansåg och var tysta i diskussionen. Alla de andra verkade mer insatta och engagerade!

Jag vill här bara ta upp ett exempel från Sverige som illustrerar vad man menar med ett fungerande ”välfärdssamhälle” som genom olika myndigheter förvaltar den sociala ”omvårdnaden”. Sexualiteten hör till den så kallade folkhälsan.

Nu under sommarmånaderna brukar man i media ta upp rapporter om könssjukdomar bland ungdomar. Rapporterna offentliggörs på olika sätt men också genom teves public servicekanaler. Informationen är mycket klar och tydlig: gonorré, klamydia och syfilis har ökat igen och det påpekas att sjukdomarna för flickornas del kan leda till sterilitet.

Det talas sedan om kanske förbättrade möjligheter att testa sig på ungdomsmottagningar eller på sjukhusets avdelningar för ”sexuell hälsa”. Fördelar med internet framhålls. Här ska man veta att skolan har sekretess skyldighet om barnen är över 13 år och vill berätta något om sig själva. Det är också inofficiellt känt att skola och sjukhus kan hemlighålla tonårsgraviditeter och tonårsaborter för föräldrarna om en ung flicka begär det. Det betyder att ett professionellt stöd efter en abort i de flesta fall aldrig kommer till stånd och att flickan kan få bära sin upplevelse ensam.

Det som karaktäriserar välfärdssamhällets omsorgssyn visar sig i begränsningen av hela frågan till samhället självt – alltså individen och myndigheterna – utan att efterfråga föräldraansvaret, det som vi som katoliker anser vara grundläggande och vara ett uttryck för det av Gud givna uppdraget att förklara den kristna moralen för de egna barnen.

Man kan alltså konstatera att samhällsomsorgen har den konsekvensen att föräldrarna i praktiken överför viktiga delar av ”sex- och samlevnadsundervisningen” till någon annan, i allmänhet till skolan. Föräldrar i Sverige tycker det är bekvämt och skönt att slippa befatta sig vid allt som gäller sex och kön till lärarna och skolan. ”Det är skolans sak och ansvar”, tänker flertalet och menar att skolan också är mycket bättre på att undervisa som dessa biologiska saker. Det kan hända att skolan har pedagogiska resurser som föräldrarna inte har, men man bortser samtidigt från vilken stor betydelse relationen mellan barnen och föräldrarna har. Den relationen är barnens hela trygghet och det gäller särskilt i frågorna om sexualitet och graviditet!

 När nu könssjukdomarna blir aktuella i media så tycks välfärdssamhället fungera som en omsorgsmekanism som helt utesluter föräldrarna och familjen.  Frågorna om de moraliska problemen har lyfts bort från föräldrarna som övertid vänjer sig vid att andra tar ansvar. Samhället har inga moraliska invändningar mot ungdomars sexuella vanor om ungdomarna är över 15 år. Man kan från samhället sida bara konstatera behoven av omsorg och information men vill inte ha synpunkter på sexuella kontakter före och utanför äktenskapet som är den kristna kyrkans norm – åtminstone den Katolska kyrkans tydliga norm. Sexualiteten har sin plats i äktenskapet och inte utanför. Äktenskapet ingås efter förberedelser och förklaras som ett av Kyrkans sju sakrament. Genom sakramentet ger Gud mannen och hustrun sin nåd och sitt beskydd. Kyrkans katekes säger följande (§ 2221):

Den äktenskapliga kärlekens fruktsamhet inskränker sig inte till att enbart låta barn komma till, utan skall också gälla deras moraliska fostran och andliga bildning. ”Föräldrarnas roll i uppfostran är av så stor betydelse att den knappast kan ersättas” (Deklarationen om uppfostran, Vatikankonciliet, Gravissimum educationis, n 3). Plikt och rätt att fostra sina barn är av största vikt för föräldrarna. Den kan inte överlåtas på andra (Johannes Paulus II, Familiaris consortio, n 36).

Välfärdsstatens omsorger befriar alltså inte kristna föräldrar från sina plikter att i kärlek förklara livets hemligheter för sina barn och leda dem fram till tacksamhet och respekt för Guds goda gåvor i den mänskliga sexualiteten! Det är aldrig godtagbart för föräldrar att svika sina barn genom att överlåta sitt eget ansvar till andra.

                                                                                                              Diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.