Varför ger man i protestantisk kontext efter i förändringar av moral, och varför står man i katolsk kontext emot?
Det beror på det autentiska läroämbetet. Vi katoliker vet att kyrkan undervisar i moralen och undervisningen vilar på en fast lära. Även om man knotar, accepterar man. Protestanter kan hålla med oss men inte stå emot om majoriteten ser ut att acceptera förändringarna. Man kan knota lite grann men ge med sig. Man kan i det protestantiska Sverige utveckla etiska modeller men inte hävda att den ena är bättre än den andra. Ingen vill kritisera någons medvetna val. Alla val är rätt. Så är det inte i den katolska traditionen. Alla val är inte rätt val. Det finns en skillnad. För protestantismen är det ett problem att den katolska traditionen har för samvetet bindande kraft. Finns ett etiskt område där det inte råder full frihet att göra sina val, blundar man eller ignorerar hela området. Den religiösa kontexten i Sverige är blind för den katolska äktenskapssynen och dess övernationella ställning. Vi har fortfarande sakramentalt giltiga äktenskap mellan döpta och ogiltiga när paren inte ingått sina äktenskap med rätt intentioner. Den kulturprotestantiska synen på äktenskapet väger inte in något av det som Katolska kyrkan sagt och fortsätter att säga för att upprätthålla äktenskapets värdighet och familjelivet som kallelseform i en ”sekulariserad” social kontext. Istället är det tidens etiska relativism som blir grunden för en lös åsiktsgemenskap. Protestantismen har ingen motsvarighet till Pius XI:s ”Om äktenskapets helighet” (Casti Connubii, 1930) eller S:t Johannes Paulus II:s ”Om den kristna familjens roll i den moderna världen” (Familiaris Consortio, 1981), eller Katolska kyrkans universella katekes (1997), även om denna undervisning varit svaren på både den marxistiskt-leninistiska kampen mot familjen och den romantiska uppfattningen om äktenskapet som ett förbund i känslan utan Kyrkan i frihet från religion.
Litterära influenser räknas mer. Strindberg! Hjalmar Söderberg! När Ibsens Ett dockhem spelades första gången i London blev det uppror men i efterhand vinner det ibsenska upproret mot äktenskapets ”förtorkning”. Nora i Ett dockhem banar vägen.
Katolsk litteratur har snarare en konfliktanalyserande funktion som aktualiserar äktenskapet som sakrament. Katastroferna i äktenskapen får sin mening i accepterande av lidandet som en del av återlösningen. Det handlar inte om ett romantiserande av lidandet utan om utveckling till mänsklig mognad och vishet. Trots Franska revolutionen och den teologiska modernismen har Katolska kyrkan inte ändrat sin förståelse av äktenskapet som ett oupplösligt förbund i ömsesidighet och fruktsamhet mellan en man och en kvinna, döpta och sakramentalt konfirmerade.
Kyrkan har i vår tid helgonförklarat ett förbund mellan kristna makar i fallet Louis och Zélie Martin (Lilla Thérèses föräldrar) som var samtida med Ibsen och det borgerliga upproret mot äktenskapet som kristen kallelse. Vi katoliker ser Drottning Josefinas äktenskap med Oscar I som heroisk troget i en statskyrklig protestantisk kontext. Drottningen förväntades med tiden glida över i protestantisk tro. Men hon gjorde det inte. Det handlar om de två principerna, ge med sig eller stå emot. Som katoliker bekymrar vi oss inte om tendenser i samhället som har religiös bakgrund. Vi är tacksamma för religionsfriheteten i det moderna Sverige och undervisar och försöker praktisera den katolska kristna moralen på äktenskapets hela område, även om den kulturprotestantiska historien i Sverige hör till den svenska identiteten. Vi tror inte att den kommer att förändras. Vi lär att leva med den. Om beständigheten i katolsk lära är en styrka för oss är det oftast en svaghet för protestantismen. Den katolska vägen får på inga villkor beaktas som en giltig väg. Man låtsas som om den inte fanns.
diakon Göran Fäldt
