Varför får gifta par problem?

Varför får så många gifta par problem, så svåra och så annorlunda problem, att en av dem vill ge upp livsgemenskapen? I de fallen håller inte tesen ”Att ta livet som det kommer”. I sådana fall har tron på Guds nåd kanske tunnats ut och upphört verka. Tron att ”Guds nåd är tillräcklig” (Andra brevet till Korinthierna 12: 9 - 10) har blivit otillräcklig i det individuella parets fall. Varför?

Varför vilja ge upp allting? Medgång och motgång är man beredd på, hälsa och sjukdom kan växla under livets gång. Också det är man säkert beredd på. Men problemen som har med karaktären att göra visar sig först med tiden. Ska det få paret att ge upp? Har kärleken satt en gräns för obehagliga eller för personen själv plågsamma egenskaper? Kan vi säga: nej, jag älskar inte dig på grund av några av dina egenskaper?

Nej, en sådan attityd, och det kan bara vara en attityd, en ytlig, överkänslig, inställning, är inte bara nonchalant och okänslig, det är egocentrismen i renaste form. Det kan ju inte handla bara om mig själv och mitt liv i det äktenskapliga förbundet. Andras liv påverkas och just därför måste den kristna hållningen hela tiden leda till omprövning av kärlekens väsen och, dagligen, till allvarlig självrannsakan.

Vad är kärlek? Vad betyder löftena? Svaren finns. Ändå går det som det går. Fast hjälpen är som närmast när nöden är som störst, faller det gemensamma livet ändå ihop för många. Det är ett sakrament, varför håller det inte ihop? 

Att bara umgås med tanken att ge upp allt och rymma fältet i desperation tänder alla varningslampor och ringer i alla alarmklockor. Det borde i alla fall både blinka och ringa hela tiden!

Det är för det första ansvarslöst med tanke på heligheten i äktenskapets sakrament och för det andra och tredje är det till skada både för mannen och kvinnan och för barnen, om barn finns i äktenskapet. Ändå sker det – i de bästa familjer! 

 Vad är det som gör att den ene eller den ena vill bryta upp och att den andre eller den andra till slut tvingas acceptera och finna sig? Familjejurister, familjeterapeuter, församlingspräster och andra, känner säkert i sin långa erfarenhet igen de mest olika orsaker och kan dela in dem i kategorier. En del av dem blir sådana experter på äktenskapens sammanbrott att de blir sakkunniga och skriver böcker som kan vara till stor hjälp, både för de drabbade paren och för andra.

De kanske vill sammanfatta dessa saker och ting som Leo Tolstoj (1828 - 1910) gjorde i romanen Anna Karenina. Den börjar med den berömda satsen: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt sätt”.

Vad kan hända i relationen? Någon förälskar sig i någon annan. Ett parallellt liv börjar i det hemligaste – ett vardagligt skådespel i många akter ersätter den första kärlekens lycka och gemenskap. Den känslomässiga otroheten passerar en gräns och det blir barn utanför äktenskapet. Det kan bara kallas vad det är: ett fullbordat äktenskapsbrott.

Krisen blir i all sin brutalitet ett öppet faktum som alla andra kan iaktta med förskräckelse, som åskådare på teatern. Krisen kläds i mer dagsaktuella och socialt accepterade ordalag: personliga rättigheter, livserfarenhet, utvecklingsmöjligheter, o.s.v. Men verkligheten?

Hur kommer det sig att människor som dragits till varandra, uppskattat varandra, sett livsmöjligheter tillsammans, beundrat karaktärsdrag hos varandra, känt lycka i varandras närhet, har barn tillsammans, glider ifrån varandra, slutar samtala med varandra, strider och bråkar med varandra, till och med i barnens åsyn?

Varför söker de inte hjälp i tid? Varför låter de sig influeras av andras åsikter och dåliga exempel? Varför erkänner de inte att krisen är ett faktum och att deras gemensamma liv hotas?

Den kristne vars samvete är levande och format av den katolska tron på äktenskapets oupplöslighet kan börja sin vandring tillbaka till kärnan i äktenskapet, till Guds hand som alltid finns där som beskydd och som andlig kraft.

Den kristne kan inse sin egen skuld och omvända sig till Gud och till slut, med Guds hjälp, försonas och kunna återfinna den första kärleken, den som är grund för hela familjens enhet och lycka.

De smärtsamma erfarenheterna har efter samvetsrannsakan och bön blivit en tillgång, en dyrbar berättelse, som får fortsätta leva vidare – tills ”döden skiljer åt”.

Om problemen har en sådan eller liknande bakgrund finns hoppet att rädda gemenskapen och kärleken. Den inre friden är möjlig. Med Guds hjälp, alltid!

Men det kan finnas andra orsaker som inte låter sig kategoriseras på samma psykologiskt-sociala sätt.

Det kan i varje människa finnas egenskaper eller drag som kommer fram under äktenskapets tid och inte under förlovningstiden eller tiden omedelbart före bröllopet. Om den ena parten upplever sin älskade partner som främmande i någon mening, uppstår ett svårare och djupare problem. Den andre har en ”mörk” sida som skrämmer, därför att den inte har visat sig tidigare. Den fanns inte i förälskelsens tid.

Det finns en livsförnekande sida hos den andre, ett slags ödsligt tomrum som skrämmer. Den kristne försöker ändå omsluta sin partner med kärlek och förståelse. Det blir ett sant medlidande. Medlidandet är en hög form av kärleken. En sådan gärning blir ett kristet vittnesbörd. Det blir ett tecken som påminner om Kristus. Det svåra äktenskapet blir ett uppfyllande av den kristna kallelsen. Det är vägen!

Men det kan inte vara den rätta vägen om den ena parten blir den andres mor eller far i stället för att vara hustrun eller mannen. En sådan relation kan inte fortsätta därför att den strider mot enheten mellan en man och en kvinna som älskar varandra. Det kan aldrig vara en förälder-barn relation!

En egenskap som saknar mening och som inte kan delas blir orsak till en så djupgående kris att hela relationen hotas.

Hos den andre uppstår ofta ett inre motstånd, ett avståndstagande, ett annat lidande. Parten upptäcker hos sig själv nya drag som parten inte vill kännas vid, drag som urholkar den egna självbilden. Problemet är inte längre att kunna försonas med den andres ”mörkare, existensiella” sidor utan att kunna försonas med sina egna ”mörka” sidor som den andre framkallar. Självbilden har ”mörknat”. Vem är jag själv – egentligen?

I dessa allvarliga fall är en försoning mellan de gifta inte möjlig om inte parterna kan försonas med sig själva. Vänd dig bort från det som är ont (Ps 37:27), säger Guds Ord.  

Båda måste kunna säga: ”Jag vill älska mig själv och acceptera mig själv för att kunna älska och acceptera dig!”

Vi måste som utomstående kunna förstå hur outhärdligt svårt det blivit att upprätthålla kärlekens relation i sådana fall som så få har insikt i. Ger de gifta upp i dessa fall? Är allt slut?

Vi måste kunna se separationen under en begränsad tid som den enda lösningen om inte båda ska gå under och dra barnen med sig, om det finns barn i äktenskapet.

Det är ändå inte hopplöst och det är ändå inte uteslutet att livet kan återkomma till ett så olyckligt par. Hoppet ligger inte inom oss själva, ensamma. Det ligger i Kristi lidandes mysterium.

Det lidandet är försoningens lidande och har i sig kraften att uppväcka livet i en dödligt hotad relation. Korset är livets träd. Det eukaristiska brödet är Livets bröd. När synden är förlåten och boten gjord, öppnas de stängda dörrarna och fönstren på vid gavel och ljus och värme kan åter strömma i de giftas hem.

Kristi död och uppståndelse övervinner det mörka inom oss, döden som vi ibland bär inom oss. Vi måste bara erkänna mörkret som finns inom oss alla. Vi måste framför allt tro på verkligheten i Kristi lidande, död och uppståndelse. Vi måste tro och lita på Hans barmhärtiga kärlek.

Försonade och helade kan de båda återförenas i kärlek och på nytt ”ta livet som det kommer!” Guds nåd ledsagar dem.

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt” (Matteus 11: 28 - 30).

                                                                                              diakon Göran Fäldt