Vad säger Kyrkan om rasismen?

Eftersom Kyrkan på Herren Jesu Kristi befallning skall gå ut i hela världen och förkunna det glada budskapet till alla människor, kan det i det apostoliska uppdraget inte göras skillnad på människosläktes olika raser. De är alla människor med samma värdighet.  

Befallningen att döpa människor i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn och att undervisa de troende om allt Herren har meddelat dem är universell lära och ser till människan som skapad av Gud och efter Hans avbild och lik Honom (se Första Mosebok 1:26).

Det har funnits situationer i historien som ställt frågan om okända folkslag och raser också har en odödlig själ och i så fall erkännas som människor. Somliga bland de spanska konkvistadorerna som erövrade Karibien och Sydamerika har faktiskt inte varit helt övertygade att de indianfolk de mötte efter Kristoffer Columbus upptäckt av den Nya världen var människor! Detta misstag undanröjdes när teologerna och biskoparna erkände sanningen om den mänskliga varelsens okränkbara värdighet och kunde utvidga förkunnelsen av evangeliet till alla i den Nya världen, oavsett ras och kultur. Ett namn att minnas i denna fråga är Bartolomé de Las Casas (1487 - 1566) som arbetade för att förbättra indianernas villkor under den spanska kolonisationen ”för guldets skull”. Han blev senare präst i dominikanorden.

Efter de tragiska konflikterna i USA 2020 mellan befolkningen och polisen och rörelsen ”Black Lives Matter”, hotar allvarliga raskravaller som påminner om medborgarrättsrörelsen på 1960-talet och mordet på Martin Luther King. På nytt sprider sig ett oförsonligt hat mellan befolkningsgrupper på grund av rasismen.

Den nazistiska rasismen som infördes med raslagar av Hitler på slutet av 1930 talet skapade allvarliga konflikter mellan de tyska och italienska fascistiska staterna och Kyrkan. Den antisemitism som kom att utformas med förföljelse och våld mot den tyska judiska befolkningen, och som utökades i Europa med tysk annektering av Österrike och ockupation av Nederländerna, Belgien och Frankrike, motarbetades ivrigt och modigt av påven Pius XI (1857 - 1939, påve 1922), som skrev den mot all rasism riktade encyklikan Med brinnande sorg (ty. Mit brennender Sorge), promulgerad 14 mars 1937

Det står klart att påvens och Kyrkans inställning till både den ryska kommunismen, den fascistiska nazismen och en italienska fascismen under Mussolini gjorde motsättningarna mellan Kyrkan och staten både farliga och ytterst komplicerade.  

Mit brennender Sorge skrevs för att läsas upp i alla katolska församlingar i Tyskland vilket förändrade Hitlers tidigare positiva hållning till Kyrkan på grund av förkastandet av den marxistisk-leninistiska ryska revolutionen 1917 till rent ursinne och planering av sanktioner mot Kyrkan. Pius XI själv kunde knappt behärska sina känslor i sorg över judeförföljelserna och skrev ”Andligt sett är vi alla semiter”! Encyklikan är alltså väl känd och dess historiska betydelse granskad och genomlyst.   

Vad som är mindre känt är att påven planerade ytterligare en encyklika om Kyrkans fördömande av rasismen. Bakgrunden för oss till Kyrkan i USA där en jesuit och historiker skrivit flera större och allmänt upplagda verk om rasismen och minoriteters problem i USA. Dagens upplopp och våldsamhet i USA vittnar om att sociala problem kvarstår, trots politiska åtgärder av olika slag alltsedan Martin Luther King.

Hans namn är John LaFarge (1880 - 1963) som prästvigdes i jesuitorden.  

På besök i Italien och i Rom kallades han till påven som då hade läst några av hans verk om rasismen. Påven har då uppmanat honom att skriva texten till en ny encyklika och till och med sagt, enligt historikern Emma Fattorini (Hitler, Mussolini, and the Vatican, Polity Press, 2011, italienska originalet 2007). ”Skriv den som om du var påven”. Texten skevs men försvann när påven avlidit den 10 februari 1939, året då Andra världskriget började. Humani generis unitas är så vitt man vet titeln på denna sista skrift som påven önskade komma ut med anledning av just rasismen och antisemitismen i Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien. Den kallas nu den ”Gömda encyklikan” eller den ”Bortglömda encyklikan”. Trots att Vatikanens arkiv nu öppnats för forskarna har inte ett spår av den kunnat upptäckas.

Så här uttrycker sig John LaFarge: ”Problemet med rasminoriteterna, mer än nittio år efter president Abraham Lincolns ”Emancipation Proclamation”, 1 januari 1863, är fortfarande vårt lands problem nummer ett. Det berör varje utvecklingsfas av vår nationalekonomi, sjukvård, trygghet, religion och kultur. De flesta av oss bryr sig inte om att diskutera det därför att vi känner oss obekväma med det och därför att det avslöjar ett oskönt gap mellan våra medborgares sätt att tänka i hela frågan” (John LaFarge, s,j, The Catholic Viewpoint on Race Relations).
               All rasism är ett mänsklighetens gissel. Det kan ibland leda till ond bråd död och marginalisering av våra bröder och systrar i Guds stora människofamilj. Kyrkan har alltid tagit ställning mot alla former av rasåtskillnad även om makt och politik ofta skymt sanningen i Kyrkans förkunnelse.

Ett exempel på hur allvarligt påven Pius XI såg på detta gissel är hans mycket överraskande beslut och vilja att en viss präst, okänd för de flesta, John LaFarge, skulle skriva en encyklika som än strängare än Mit brennender Sorge skulle anklaga stater som inkluderade rasismen i sina politiska program. Det är bara att beklaga att vi inte kan läsa den.

                                                                                                      diakon Göran Fäldt