Uteblivet svar till ”Dubiakardinalerna” har skadat aktningen för påveämbetet
Det kan inte hjälpas, och måste förr eller senare sägas, att ett uteblivet svar på en viktig fråga har flera negativa konsekvenser. De fyra kardinalerna, Walter Brandmüller, Raymond L. Burke, Joachim Meisner och Carlo Caffarra, bad påven Franciskus om audiens i ett brev den 25 april 2017 för att få ett förtydligande om undervisningen i Amoris Laetitia;
De fick aldrig audiens och inte den förklaring de bett om. Frågan gällde om man skulle förstå Kyrkans undervisning om de frånskilda omgiftas situation och rätt till kommunion på det sätt som bland andra vissa tyska kardinaler, bland dem Walter Kaspar, antytt vara en möjlighet, om personen eller personerna själva ansett att deras första äktenskap var ogiltigt (men inte officiellt ogiltigförklarat genom kyrklig tribunal). 2018 kom kardinal Kaspars bok ”Die Botschaft Von Amoris Laetitia: Ein Freundlicher Disput” på tyska som underströk att alla frågor inte var besvarade av läroämbetet.
Kyrkan har alltid undervisat om äktenskapets oupplöslighet och den heliga kommunionens sakrament med den orubbliga slutsatsen att omgifte utesluter kommunion, så länge mannen eller hustrun fortfarande lever. Om man sedan i Kyrkan upplever förvirring är det en allvarlig situation och det kan inte längre rättfärdigas att tystnad är ett tillräckligt svar. Ett felaktigt pastoralt svar är mycket allvarligt. Ett uteblivet svar är också allvarligt och kan tyda på ett avfall från tron.
Det finns andra frågor som rör Kyrkans liv, till exempel läran i S:t Paulus VI: s profetiska encyklika Humanae Vitae och enheten inom liturgin, som också har rätt till svar. Uteblivna svar skadar enheten lika mycket som halvsanningar och personligt tyckande hos biskop, präst eller diakon. De troende har alltid rätt att veta sanningen. Bara sanningen befriar, enligt Jesus. Att inte stå fast för sanningen är ett svek. Pågår det som ett slags konsensusfenomen är det allvarligt. Aktningen för biskoparnas och prästernas ämbete minskar till en farligt låg nivå.
Många av Kyrkans teologer och moralteologer var bekymrade över skrivningen i Amoris Laetita (19 mars 2017) och såg den som ett möjligt paradigmskifte i hela moralläran. Det är framför allt i skrivningen i paragraf 300 där samtal med prästen i forum internum som frågan uppstår och kan besvaras subjektivt som Dubiakardinalerna och många andra saknar tydligheten.
Skulle det vara möjligt att trots skilsmässa och omgifte förklara sig vara inom ramen för rättfärdighet? Svaret saknas men Amoris förefaller öppna vägen för en ny tolkning. Kan det stämma med Kyrkan? Konsekvenserna skulle vara enorma. I Tyskland kom snart en antologi ut som såg en möjlig utveckling av moralläran, Amoris Laetitia – Wendepunkt für die Moraltheologie? (Herder 2016, Goertz, Witting).
Om tesen visade sig vara möjlig inom katolsk tradition skulle allt behöva omvärderas och positionerna i t.ex. Humanae vitae omprövas. Fader Serafino Lanzettas föredrag 28 oktober 2017 är av den anledningen översatt till svenska och publicerat på Katolsk Horisont, Fader Lanzetta: Humanae Vitaes teologiska betydelse och profetiska budskap för vår tid. Fr Lanzetta hör till kommuniteten Marias Obefläckade Hjärta och S:t Franciskus familj. Föredraget är värt att studera med tålamod och längtan efter Sanningen.
Därför var det efter Amoris befogat att be om ett förtydligande av den helige Fadern som är den yttersta auktoriteten i tros och moralfrågorna. Frånvaron av svar har lett till en ännu pågående kris i Kyrkan. Det har lett till en polarisering bland kardinaler, biskopar och lekmän och påverkat andra viktiga områden i Kyrkan, inte minst den nya evangelisationen.
Frågan många ställer sig i denna läromässig nu utdragna parentes är om Kyrkans kontinuerliga undervisning, upprepad i alla tidigare pontifikat, är förändrad, men av pastorala, och kanske andra skäl, inte offentliggjord i en tid som av flera orsaker kan betecknas som omvälvande och kanske förvirrande.
Det skulle kunna vara en förklaring till att Franciskus fortfarande inte svarat de fyra kardinalerna - av vilka två nu avlidit, kardinalerna Caffarra och Meisner.
Vad katolikerna än har för uppfattning i sakfrågan har den aktning katoliker har, och vill ha, för Kyrkans magisterium, och för påven som Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare, tagit skada.
Solidariteten med påvens person och hans ämbete undergrävs. Det är i själva verket en generell konsekvens som alltid finns och upprepas inom många områden. Om viktiga frågor undviks av dem som har ansvaret för dem är det ämbetet som tar skada. Skadan kan läkas och skälen kan förstås om ljus bringas att falla över frågan. Enheten kan återvinnas och den kristna friden mellan alla i Kyrkan kan komma tillbaka. Men under tiden får många inte det stöd av Kyrkan de behöver.
Men man måste ändå erkänna att uteblivna svar på berättigade frågor skadar tilltron till ämbetet så länge svaret eller svaren uteblir. Det liknar tvivel på trovärdigheten. Tvivel är just ”Dubia” och de fyra kardinalerna kallas Dubiakardinalerna på grund av brevet till påven Franciskus som uttryckte tvivel över vissa aspekter av Amoris Laetitia.
Många män och kvinnor i ledande ställning är föredömliga i sitt mod och logiska förmåga att framföra viktiga budskap. Just under coronapandemin blir de fler och fler och mänskligheten får många budskap som påminner om den övernaturliga verkligheten, purgatorio, paradisum, inferno. Dessa människor är ödmjuka och trovärdiga därför att de är märkta av korset. De kan inte vara olydiga mot Gud. De säger sanningen!
diakon Göran Fäldt
