Sverige är ett land som tackar – eller var det
Vi som är lite äldre kan göra jämförelser och fundera över orsaker till förändringar: som 30-talister växte vi upp i ett samhälle som egentligen tackade för mycket och såg lite humoristiskt på tackandet.
Några känner nog igen den berömda dialogen i tidningsaffären:
Kan jag få Expressen, tack.
Den är slut, går det bra med Aftonbladet?
Ja, tack, det går bra.
Varsågod.
Tack.
Var det något annat?
Nej, tack.
Tack så mycket då.
Tack, själv.
Jo, förresten, har ni cigaretterna Bill?
Nej, tack förresten, det får vara bra ändå.
Visst, tack.
Ja, tack för idag då.
Tack, tack.
Tack.
Oj, då, glöm inte tidningen.
Nej visst nej, tack.
Tack, tack.
Tack för idag.
Tack, för all del.
Tack och adjö!
Tack, adjö!
Räknar jag rätt är det 19 tack på ca 2 minuter. Det var normalt. Sverige var ett land där man tackade. Man såg den andre i ögonen. Vi pojkar fick lära oss att bocka, säga tack och ta i hand om någon sträckte ut handen. Visst kunde det kännas obehagligt ibland och som ett tvång. Mina goda föräldrar var förtvivlade en gång på stan när jag uppmanades att hälsa fint på någon de träffade. Jag sade: ”Jag hälsar inte på den tanten”. Stackars föräldrar: ett så vanartat barn!
Flickorna lärde sig niga och säga tack. När vi fick skrivböcker att skriva fint i med penna rad upp och rad ner i småskolan, var vi tacksamma: tack, fröken!
Alla samtal hade många tack om man fått någon uppfostran. Jag kan inte se att den där vardagliga artigheten var till skada för någon. Nuförtiden säger man ofta ”Tack på förhand”, vilket inte är ett tack alls utan en uppfordran. Tack skäms man för att uttala. Man kan tycka att det inte behövs eftersom man har mer rätt till saker och ting och tjänster än man har skyldigheter.
Varför är det så skämigt att säga tack för något? Det är något för socialpsykologerna att forska i. Kan någon göra det, tack? Jag menar, ”Tack på förhand!”
Förlåt, jag hittar inte knappen ”tack” på datorn. Kan någon fixa det, tack?
diakon Göran Fäldt
