Svenskheten i ett nötskal

Svenskheten i ett nötskal

Kyrkan – i vedertagen definition – Svenska kyrkan, är egentligen nyckeln till det flytande begreppet ”svenskhet” och ”det svenska systemet”, nyligen aktualiserat av installationen i Uppsala domkyrka av Jönköpingssonen Martin Modeus som ärkebiskop. Kyrkan ska finnas till som en oas eller en fristad för människors olika behov och med staten dela många mål som social rättvisa och jämställdhet.

Hur den evangelisk-lutherska från staten frigjorda rikskyrkan förhåller sig till den politiska makten – staten – förblir inte bara en kristen identitetsfråga utan också en medborgarfråga. Sedan riksdagen 1527 brutit alla band med den Katolska kyrkan och infört den rena evangeliska tron, med ett av staten understött prästerskap, har både isoleringen från omvärlden och den inre sammanhållningen skapat en ”svensk” identitet. Den är lika självklar för svenskar som den är oförstådd av utlandsfödda svenska medborgare. Invandrare vet att de kan anpassa sig och att det inte bara handlar om språket och de byråkratiska plikterna.

De finns de som ofta vill framhäva Kyrkan som undfallande och otydlig i förhållande till samhällets förändringar i sekulär riktning. Stora förändringar inträffade så tidigt som 1920-talet enlig Svante Nordin i boken ”Tanke och dröm” (2021) i svensk idéhistoria. Det finns säkert de som saknar ett starkare kristet religiöst motstånd mot legaliseringar av olika slag som rör den enskildes moraliska ställningstagande och myndigheters uppdrag. Det kan man förstås tycka, men man kan inte bara hävda att det beror på svag eller dålig teologi eller tolkning av Skriften.

I själva verket grundar sig den kyrkliga ”anpassningen” på en tolkning av ett starkt, bibliskt ställningstagande som finns uttryckt både hos Luther och Calvin, nämligen att staten har sin auktoritet given av Gud. Romarbrevet 13: 12 säger, ”den som motsätter sig överheten gör motstånd mot Guds ordning”.  Därför strider det mot den kristna ordningen att göra uppror mot staten eller att motverka statens beslut. Om man inte känner till den bakgrunden kommer man inte heller att förstå Svenska kyrkans budskap som nationell andlig vägledare och det kulturbärande ”svenskhetsparadigmet”. Det är också bakgrund till de kristna kyrkornas problem med diktaturerna. Hur allvarligt det kan vara i vår egen nutid ser vi den ryska ortodoxa kyrkans anpassning till Vladimir Putins angrepp på Ukraina.

Ser man till de evangeliska kyrkornas reaktioner på Hitlers maktövertagande från 1933 och nazismens ideologiska ambitioner, finner man att det skulle vara otänkbart att kritisera eller göra motstånd mot nationalsocialismen, inte därför att man inte vågade utan därför att Bibeln ”skyddade” den statliga makten. Den inställningen följer med den lutherska läran in i Sveriges historia efter 1527 och hör till förståelsen av ”svenskheten” och det ”svenska systemet”.

En svensk luthersk ärkebiskop som besökte Hitler för samtal om inställningen bland präster i Sverige till hans politik var Erling Eidem. Samtalet i maj 1934 började bra när Eidem menade att nationalsocialismen var nödvändig och en räddning för Tyskland. När han sedan försynt ville protestera mot att kristna judar avskedades från sina prästtjänster, reagerade Hitler, enligt Klas Åmark i ”Att bo granne med ondskan – Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen” (2016), med ett 40 minuter långt raseriutbrott som skakade Eidem. Det visar sig alltså att andliga företrädare inte kan utmana överheten utan att straffas. Det visar också att de som motsätter sig i grunden orättfärdiga handlingar och offrar sina liv räddar både kyrka och samhälle.    

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att Luthers betoning av Paulus’ ord i Romarbrevet om förbudet att göra allvarliga invändningar mot ”överheten” – alltså statschefen (kungen), staten och regeringsmakten – haft så djupgående inverkan på svensk kultur och politik att det också format begreppet ”svenskhet”. Trots alla friheter är det inte riktigt passande att tänka fritt och att säga det högt i Sverige. Det förklarar trögheten i samarbetet mellan institutionerna och senfärdigheten i besluten. Man vet nämligen inte alltid om man begår synden att motsätta sig ”överheten”.

                                                                                                                   diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.