Sann kärlek

”Kärleken är tålmodig och mild”, säger den helige Paulus i sitt första brev till Korinthierna. Det skulle inte vara en förtjänst inför Gud för människan om hennes tålamod och mildhet inte var utsatt för prövningar.

 Det är själva prövningarna som bevisar den sanna kärleken. ”Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst”, låter det vidare i den heliges analys av kärlekens väsen.

Ja, men kampen för Sanningen, glädjen över Kyrkan och medvetenheten om att med Kristus vara profet, präst och konung, är inte det kärlek, kärlek till Gud och till Kyrkan som är Kristi kropp, Hans mystiska lekamen?

Jo visst, men inte om en förment Sanning angriper som en orm, ett dödligt gift som söker offrets svagaste punkt, inte om den framhåller sig själv som överlägsen, inte om den smyckar sig med ”lånta fjädrar”, alltså tar av andras förtjänster och gör dem till sina egna. Då är det inte kärlek!

Kristi stridsman – man eller kvinna – står alltid för hela Sanningen, inte bara när den utmanas och görs om till något världsligt och utmärkt funktionellt. Inte bara när den förföljs och förnekas, förhånas och blir utskrattad. Utan alltid!  

Sann kärlek är en stridande kärlek men inte en självförverkligande kämpande kärlek. ”Kärleken är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill inte något ont”. Men Paulus själv då? Utmanade han inte sin tid genom sin övergång från det gamla till det nya förbundet mellan Gud och människan? Offrade han inte sig själv och blev känd? Grälade han inte på folk och kritiserade?

 Jo, han var en hel människa, helgjuten, men helighet är något mer än helhet, något annat än en mogen personlighet, något mer än kunskap om sanningen. Heligheten kommer från Gud, på Guds villkor.

Man kan inte säga det på något annat trovärdigt sätt: Han, Paulus, aposteln, var ett redskap för den Helige Ande som är Sanningen och Kärleken! Han blev Gudscentrerad och upphörde att vara självcentrerad! Han fick ge sitt liv som kärlekens martyr. Hans stora integritet och missionsiver omvandlade honom till – helgon!

Kärleken definierar sig själv i tidens och livets prövningar genom total avsaknad av sårande, kränkande och bestraffande beteende, den bär alla prövningar och utmaningar, ”tror allt, hoppas allt och uthärdar allt”. Säger Paulus. Den Helige Ande talar genom hans mun! Paulus blir ett vittne om Gud bland människor.

Varför har man en sådan förkärlek till denna text i Första Korinthierbrevet av den helige aposteln Paulus just vid vigslarna mellan en man och en kvinna som vill bilda familj? Vill man passa på och undervisa dem innan de börjar sitt gemenskapsliv, vill man varna dem för arvsyndens verkningar i tron och gärningarna? Ja, vad kan vara en bättre undervisning med Bibelns hjälp? Paret självt älskar texten eftersom de hoppas så mycket på den sanna kärleken.

Men varför bara då i detta viktiga ögonblick av frihet, samtycke och löften om trohet och kärlek – tills döden skiljer åt? Varför framför allt till bröllopen?

Är inte texten lika viktig i varje daglig utmaning, i alla vardagliga situationer? Är den inte en rikedom för oss alla som hör till Kristus och som lever i Hans efterföljd och ändå begår misstag och syndar? När vi revanscherar oss och blåser upp oss själva, är det inte då vi behöver dessa ord av den helige aposteln som mest???

Paulus har hjälpt oss alla i två tusen år att komma närmare den sanna kärlekens väsen. Hans ord är Guds milda tålamod med oss människor – som var förlorade men som återfanns av Gud själv i Hans mänsklighet.

Höga visan är Ord av sann kärlek

Ingenstans finner man i denna bok förakt eller baktaleri eller elakt avslöjande. Höga Visan är en brudgummens lovsång till sin älskade brud, i hela den katolska traditionen, ett bröllopskväde som Sonen sjunger till Kyrkan, Hans kropp. Överallt i denna heliga bok finns den sanna kärleken, den som uppfyller alla kriterierna i S:t Paulus berömda ”Vägen framför alla andra: kärleken” i Första brevet till Korinthierna.  

I hela Höga visan kommer kärleken mellan själen och Gud, ja mellan Kristus och Kyrkan, främst. Varje vers handlar om längtan till föreningen med den Älskade. I hela Höga Visan beskrivs Gud i de skönaste och mest beundrande ord och ingenting föredras framför den kärleken som Gud själv ingjutit i själen. ”Min vän är min, och jag är hans”, sjunger den förälskade själen (2:16). ”Du har tagit mitt hjärta, du min syster, min brud, du har tagit mitt hjärta med en enda blick, med en enda länk av kedjan kring din hals” (4:9), sjunger mannen till sin Älskade.

Varje ord han sjunger är av den renaste och fullaste kärleken, den som inte söker sitt utan söker den Älskade i allt. Det finns inte ett enda ord av kritisk anmärkning mot den Älskade, det finns inte en enda vers som talar nedsättande eller nedvärderande om den Älskades person. Den Älskande och den Älskade byter hela tiden plats med varandra så att de blir gåvor till varandra.

Vill någon söka den sanna kärleken måste han eller hon gå igenom denna omvandling av sig själv till att vara den andres sanna vän. Båda avlägger den mest underbara trosbekännelse om den sanna kärleken: ”Om någon ville ge alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bli försmådd” (7:7b).

Den sanna kärleken är alltså värd allt som kan önskas i denna världen. Att finna den är människans högsta lycka – och det mål Gud bestämt henne till.

                                                                                                                             diakon Göran Fäldt