Predikningar – olika slag – olika syften
Påverkanspredikningar, kontextuella predikningar, föredragspredikningar, egopredikningar och andra predikningar. Vad är en bra predikan, vad är en dålig predikan? – fråga kan man alltid och bli svaret skyldig. Finns det ett svar?
Man brukar ibland med glimten i ögat säga till predikanterna, ”Du vet väl att det hör till predikanternas skärseld att behöva lyssna på sina egna predikningar?”
Allt offentligt tal recenseras på något sätt. Den som skriver en bok och blir utgiven blir recenserad. Den som predikar blir recenserad. Under mina många år i S:t Franciskus församling har jag ganska ofta haft äran och glädjen att se över språket i utländska prästers predikningar. Jag har fått en pre-view av söndagens förkunnelse från ambo. En nåd många gånger och en möjlighet att hjälpa till - inte med predikan, men när det behövts, med svenska språket. I allmänhet har det handlat om ordföljd, prepositioner och idiom.
Ibland får man skratta lite uppgivet. Vissa saker lär man sig tydligen aldrig. Hur många gånger har jag inte rättat det engelska ”Now that we have listened to today’s gospel… ” från ”Nu att vi har lyssnat till dagens evangelium…” till ”När vi nu har lyssnat …. osv”! Till slut tycker jag bara att utlandsvenskan - har charm!
Med glädje och tacksamhet minns jag också Lenas och min första tid i församlingen och umgänget med polacker, kroater, slovener och ungrare i första hand. Jag kan nog säga att min egen svenska förändrades mer än deras polska, kroatiska, slovenska, ungerska – till svenska!
Jag fick av Veritasförlagets förre ordförande Hans Hellström det mäktiga uppdraget att snabbt översätta påven Franciskus första apostoliska uppmaning som Petri efterträdare, ”Evangelii Gaudium”, 2013, på svenska 2014, ”Evangeliets glädje”. Då var jag pensionerad från min lärartjänst (1969-2004) och hade tid för översättningsarbete som en del av mitt diakonat. Det var en upplevelse att få ta del av den nye påvens tankar under lång tid. Jag var naturligtvis mycket tacksam för uppgiften.
I dag ville jag ändå försöka säga något själv om predikningar. Även diakoner predikar ju ibland fast det inte är en huvuduppgift. Ibland är det ju ändå nödvändigt när diakonen har dop, vigsel eller jordfästning. Det ska förberedas seriöst.
Då går jag gärna tillbaka till ”Evangeliets glädje” – hela kapitlet 3 – som handlar om förkunnelsen och om kriterierna för en bra predikan i mässan. Allt påven säger där är undervisning och det är bara att tacka och ta emot! Man märker också på predikanter man känner om de har läst påvens uppmaningar eller inte. En del har en medfödd begåvning att predika, andra måste lära sig. Jag vet ju själv vilka misstag jag gjorde i början. Med åldern kommer säkert andra misstag som jag inte inser.
Påven förklarar att mässan alltid är mässan även utan predikan. En predikan kan vara mycket lång, som när Raniero Cantalmessa ofm cap predikar för kardinalskollegiet, eller om påven själv predikar för präster. Men för de vanliga församlingsmässorna säger påven att de inte bör vara längre än 7-8 minuter. Det säger han och vet att det inte följs!
Han berättar att han som ung präst lärde sig av en gammal lärare att ”en bra homilia bör innehålla en idé, en känsla och en bild” (”Evangeliets glädje”, homilitiska resurser, 157).
Det finns alltså, enlig min ringa mening, påverkanspredikningar, kontextuella predikningar, föredragspredikningar, egopredikningar och andra predikningar. Vad har de för syften?
Påverkanspredikningar syftar till ett förändrat andligt förhållningssätt och en annan livsstil hos lyssnarna; predikan ska tränga in och ändra på saker och ting; det kan ske genom att något tas ifrån dem som lyssnar och att något nytt ges dem att fundera över. Inför många syndare är sådan predikan en utsträckt hand från Gud som vill hjälpa syndaren.
Kontextuella predikningar vill sätta in Guds frälsande ord i ett socialt sammanhang. Sådana predikningar är till hjälp i det sekulära samhället som inte erkänner kristna normer.
Föredragspredikningar ger lyssnarna större kunskap om Kyrkan och den kristna historien.
Egopredikningar, eller som Franciskus säger, ”Ett personaliserat ord” (”Evangeliets glädje”, homilitiska resurser, 149) utgår från egna erfarenheter och syftar till att lyssnarna beslutar att börja söka egna andliga erfarenheter.
En bra predikan kan ha något av alla dessa kategorier inom sig eller renodla en av dem. Ju fler områden desto svårare pedagogik och desto svårare att avsluta! Men det hjälper lyssnaren att göra en realistisk bedömning av sina egna möjligheter att förverkliga sin kallelse.
Så finns det också andra predikningar utan särskild karaktär. De kan vara profetiska! Unika! Något nytt!
Uppenbarligen varnar påven Franciskus för olika överdrifter som kan ha motsatt effekt än den uppbyggande effekten hos lyssnaren. Han vill inte göra det svårt för folket. Han vill själv tala till dem som en fader och herde – med mildhet och tålamod. Lika mild som uppfordrande!
Vad som slår mig slutligen – och som jag tycker är intressant – är att vi inte har några predikosamlingar alls i Bibeln, vare sig i Gamla testamentet eller Nya testamentet. Predikningar är alltså något i sin egen rätt - men de är inte Guds uppenbarade Ord.
Bibeln säger oss att profeter och apostlar predikar omvändelse och undervisar, men vi får inga exempel eller utdrag i Bibeln. På tidsaxeln har däremot Kyrkan producerat ett oändligt antal predikningar i skriftlig form. Mänskliga ord, förgängliga ord. Ord som glöms och försvinner!
Vi skiljer alltså i mässan mellan Guds Ord, som är Sanningen, och predikantens ord, som är tolkningen men inte Sanningen. Det är en helt nödvändig del av förståelsen av kallelsen och en närstående kontakt med Sanningen utan att vara Sanningen. Den är en pre-view av Sanningen, i bästa fall en frukt av lång meditation av vad Ordet har att säga.
En bra predikan kan alltså sägas vara ord som öppnar de troendes hjärtan mot Gud och en dålig predikan kan vara en predikan som sluter de troendes hjärtan för Gud så att de inte längre hör.
En predikant kan i verkligheten rädda en skeppsbruten ur de stormiga vågorna men också dränka den, om orden är för tunga och för förebrående. Därför är det nog rätt att anta att varje predikant måste höra sina egna predikningar i skärselden.
diakon Göran Fäldt
