Påven Franciskus’ ”Integrerad nedrustning” – hur ska vi förstå den?
Idag går människor ut på gator och torg, deltar i konferenser och använder sociala media i hopp om att påverka beslutsfattare när det gäller tidens utmaningar, kriminaliteten, klimatet, miljön, migrationen och aborterna. Ingen kan missta sig på krafterna som kommit i rörelse.
Engagemanget kan ändå i styrka inte jämföras med protesterna mot kärnvapnen på 60-talet. Är hotet mindre idag? Kvinnor i tiotusental demonstrerade i USA och bröt mot lagen. Katolska biskopar dömdes till fängelse för motstånd och den snart saligförklarade Dorothy Day häktades. I Tyskland fick folkopinionen sådan omfattning att en planerad amerikansk kärnvapenbas i Whyl i sydvästra Tyskland ställdes in efter protester i februari 1975.
Idag protesterar man inte i samma utsträckning mot kärnvapens existens eftersom man tror att avskräckningseffekten gör dessa vapen obrukbara och kärnvapenkrig omöjligt. Men hur säkra kan vi vara? Ambassadören Robert Rydberg, katolik med stor UD erfarenhet, har för Justitia Et Pax i Sverige diskuterat vår säkerhetssituation i ”Sverige, Nato, kärnvapen – finns det ett katolskt perspektiv” (2023). Här har vi något nytt och relevant som hjälper oss katoliker att orientera oss inför förändringarna i världen. Han understryker vad påven Franciskus varnar för i encyklikan Fratelli tutti (2020), nämligen att ”en säkerhetsordning som bygger på rädsla och avskräckning inte är hållbar” (sid 15). Det finns anledning att återkomma till detta avgörande perspektiv.
Det som är på väg att ifrågasätta avskräckningseffekten är den geopolitiska situationen i öst, Asien och nu Mellanöstern. Vilka oförutsedda händelser skulle kunna utlösa ett kärnvapenkrig som ingen kan vinna och som skulle betyda slutet av vad vi kallar civilisation – och kanske liv på jorden? Fjärran från oss rent geografiskt, registrerar vi allvarliga motsättningar mellan Indien och Pakistan, Kina och Taiwan. Alla, utom Taiwan, har kärnvapenarsenaler och Kinas senaste långdistansmissiler kan nå vilken plats som helst på jorden.
Alla har genom FN undertecknat förbud mot provsprängningar och icke spridningsavtal. USA och Ryssland har, efter Sovjets upplösning, varit överens om nedrustning av kärnvapen, levt upp till överenskommelser men likväl behållit mängder av missiler och ersatt äldre system med moderna.
Både påven S:t Johannes Paulus II och påven Benedikt XVI var under sina pontifikat djupt engagerade i målinriktat nedrustningsarbete och förbjudit användande av kärnvapen i avskräckande syfte. Men kärnvapnen kan inte göras icke existerande utan finns där de finns. Påven Franciskus har fortsatt samma arbete men kunnat konstatera att en önskvärd avveckling av existerande kärnvapen kan hindras av förändringar i balansen mellan kärnvapenländerna.
I förhållande till tidigare påvars uttalanden i kärnvapenfrågan har påve Franciskus’ tydliga ställningstagande i budskapet 2017 till FN:s konferens om förhandlingar om kärnvapensförbud, och senare i budskapet till konventionens första statspartskonferens i juni 2022, fört in Katolska kyrkan på en ny linje, nämligen den att själva innehavet av kärnvapen är omoraliskt. Vilken innebörd uttalandet har för nationerna och för de katolska biskopskonferenserna i kärnvapenländerna är nu föremål för intensiva diskussioner.
Franciskus’ linje är djärv, kanske kontroversiell, men med stort symbolvärde. En förklaring till detta modiga förslag, säger Robert Rydberg, (Sverige, Nato, kärnvapen – finns det ett katolskt perspektiv, sid 15) kan ligga i det faktum att påvens hemkontinent är den första som avtalat om kärnvapenfri zon för hela Latinamerika med Karibien. Avtalet undertecknades 14 februari 1967 i Mexiko City (Tlatelolco Treaty), fem år efter Kubakrisen.
Ett liknande förslag för Östersjön som kärnvapenfri zon framlades utan resultat av Nordiska rådet 1993. De ursprungliga initiativtagarna var Urho Kekkonen, Gro Harlem Brundtland och Olof Palme. Krafter finns idag för att ta upp förslaget igen. Palme ville också se en europeisk kärnvapenfri zon.
Mitt personliga intryck är dock att den senare skärpningen i Kyrkans arbete hör till samma tidigare helhetssyn att användning av kärnvapen är absolut förbjuden och att också nedrustning måste leda till total avrustning av kärnvapen. Det är en skärpning inom ramen för samma tidigare deklarerade grundsyn från Kyrkans sida. Det innebär också nya utmaningar.
Även om en total avrustning skulle vara möjlig, återstår ändå allvarliga problem med försvunna kärnvapen från kärnvapenbärande u-båtar och bombflygplan som inte återfunnits på havsbottnarna. Nu finns planer på en industriell schaktning av havsbottnar för att söka mängder av mineraler som kan användas i den globala klimatomställningen för att ersätta fossila bränslen. Vilka planer på säkerhetsarbete kommer i så fall att behövas?
Om man nu säger från Kyrkans sida, att också innehavet är omoraliskt, måste man fråga sig när och hur det moraliska ställningstagandet ser ut. För att få en bild av vad som är förpliktande för vårt samvete, måste man se till handlingarna och handlingarna kan bara vara personliga och inte kollektiva. Det både ökar betydelsen av samvetets beslut och minskar möjligheterna till praktiskt genomförbara överenskommelser. Man kan se till just det latinamerikanska avtalet och andra områdesavtal med samma krav. När atomfysikerna redan före och under Andra världskriget kommit fram till att en sprängning av atomkärnor var möjlig, insåg de att de som ägde tekniken skulle få tillgång till aldrig tidigare existerande energiformer. Det besannades efter bombningarna över Hiroshima och Nagasaki, då kärnfysikern Philip Morrison (1915-2005), på amerikanska krigsdepartementets uppdrag, reste till platsen för att se resultatet. Han beskrev bomberna som ”ett mättnadsvapen som förstör så snabbt och så fullständigt och över så stor yta, att allt hopp om försvar är utsiktslöst”. Morrison skulle ägna resten av sitt liv för att kampanja mot kärnvapen och en möjlig ’tredje bomb’.
Den som ledde det så kallade Manhattan projektet var Robert Oppenheimer. När nu de hårt arbetande amerikanska generalerna var entusiastiska och beredda att använda vad som kom att kallas ”atombomben” var Oppenheimer förfärad och djupt skakad av vad han som vetenskapsman möjliggjort. Efter provsprängningen i New Mexiko 16 juli 1945 lär han ha citerat Bhagavad Gita, ”Nu har jag blivit döden, världarnas förstörare”.
Mindre än en månad senare fällde ett amerikanskt bombplan från hög höjd två atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Det är en bild av skillnaden mellan det personliga samvetets roll och den exekutiva rollen att genomföra vad man anser vara ett nödvändigt ont med ett ont medel, för att uppnå ett presumtivt gott. Ett katolskt format samvete kan inte godta en sådan handling.
Man måste fråga sig om Kyrkans uttalanden och vädjanden har någon reell betydelse i världspolitiken. Vad hände efter Andra världskrigets slut och efter Japans kapitulation, efter Hiroshima och Nagasaki? Påven Pius XII hade inför jultalet 1955 (se The Tablet, 31.12 1955) vetskapen om den första provsprängningen i New Mexiko 1945, de två atombomberna över Japan 1945 och den nukleära kapprustningen på båda sidor av Atlanten. Han uppmanade nu kategoriskt ”staterna att genom internationella överenskommelser ta kontroll över alla experiment med kärnvapen och förbjuder dem i krig som en ’förpliktelse för nationernas och deras ledares samveten’” (The Tablet, 31.12 1955). Det var alltså ett mycket klart besked om var Kyrkan stod i denna ödesfråga.
Hösten 1955 hade Sovjetunionen sprängt sin första vätebomb och fram till det kalla krigets slut 1989 genomfört ett omfattande testprogram för kärnvapen. Frankrike och England hade också genomfört kärnvapentester inom sina territorier och byggt atomubåtar. Kubakrisen 1962 visade också att påvens och Kyrkans berättigade krav för den internationella freden inte på något sätt påverkat ledarna. Att det inte blev ett globalt kärnvapenkrig då är ett försynens mysterium. Sr Lucia av Fatima har sagt att om påven S:t Johannes Paulus II inte invigt hela världen till hennes Obefläckade Hjärta den 16 oktober 1983, så hade kriget brutit ut.
Pius XII gav Kyrkan den personliga invigningen till Marie Obefläckade Hjärta 1942. Katoliker i allmänhet litar mer på Guds Moder Marias uppenbarelser i historien. och på hennes budskap, än på vad påvarna säger som Kristi ställföreträdare till världens ledare. Det är ändå de som inger hopp för hela världen som lider av acedia. De ber att Gud må förhindra att vi som människor begår synd genom avfallet från tron. Låt oss bara tänka på Solundret i Fatima den 16 oktober 1917.
Idag vet ledarna att ett kärnvapenkrig inte kan vinnas av någon. Frågan blir då hur själva innehavet av kärnvapnen används som hot i konflikter. Vladimir Putins antydningar om översyn av de ryska missilbaserna är naturligtvis signalspråk till omvärlden, men ingen vågar utesluta att taktiska kärnvapen med begränsad strategisk effekt kan komma att användas i hastigt uppkomna situationer.
Osäkerheten kommer att vara den enda säkra förutsägelsen, helt oavsett vad Kyrkan genom Franciskus säger och kräver. Pius XII kunde inte hindra kapprustningen, S:t Johannes Paulus II och Benedikt XVI betraktades av alla länder som representanter för stark moralisk inställning i världsopinionen, men ändå maktlösa i uppblossande konflikter. Det vore djupt olyckligt om NATO och de nio kärnvapenmakterna överlåter det ”moraliska ansvaret” på Kyrkan. Påvens fördömande 2017 av att inneha kärnvapen är kanske inte den garanti för icke användande man kunde hoppas, utan ytterligare en osäkerhetsfaktor. Det kanske till och med leder till motsatsen som vi kan se i fallet Rysslands invasion av Ukraina. Kyrkan och kyrkorna kan säga vad de vill, men om det är ett tillräckligt beskydd för staterna och befolkningarna är osäkert också det.
I en situation med ökade risker för kärnvapenanvändning genom invasionen av Ukraina 2022, kommer det folkliga engagemanget vara avgörande för politiska kraftsamlingar i framtiden. Kan det växa utan utlösande incidenter? Måste hotet kännas in på bara kroppen?
Det kalla krigets överhängande hot om taktisk krigföring med kärnvapen är av den stora majoriteten unga bortglömt. Om man är okunnig beror det förmodligen till stor del på minskad skoltid för historieämnet. Lever hotet kvar hos de äldre, är det en plågsamt mörk historia man vill glömma.
Vi har ännu inte sett hotets magnitud efter vår NATO ansökan. Situationen kan snabbt komma att ändras. Vi i Sverige blir snart efter en trög antagningsprocess allierade med nio betydande NATO kärnvapenländer och kommer till slut tvingas ta ställning till kärnvapen på svensk mark. Det finns ingen politisk diskussion om det nu, men den kommer. Vi har före Kubakrisen 1962 haft en överbefälhavare som krävt taktiska kärnvapen till det svenska försvaret (Amiral Lindelöw), men som fick nej. Ledande svenskar har förespråkat egna kärnvapen i avskräckningssyfte men aldrig varit i närheten av politisk framgång (Tingsten, Ahlmark).
Svenskar har, som USA presidenten Ronald Reagan och andra, varnat för kommunismen som världsordning och Sovjet som ”Ondskans imperium”. Ronald Reagans stora planer med kärnvapenförsvar i rymden genomfördes aldrig. Andra har sett ett större hot i den nordamerikanska kapitalismen. Idag kan man ana en ny amerikansk isolering som militärmakt till demokratiernas försvar, vilket kan förändra hela den internationella kartan av allianser. Utan USA hade Hitler kunnat göra hela Europa till koncentrationsläger.
Vad som på sikt skulle kunna förhindra ett sammanbrott för världsfreden är kanske påve Franciskus’ tankar om ”Integrerad nedrustning”. Han är mycket medveten om det spända förhållandet mellan USA och Kim II Sung och mellan USA och Xi Jingping. Förre ambassadören James E. Goodby säger i sin artikel i ”Forbidden” (kap 8, 2023 Jesuits USA East Province) att påven ber oss tänka seriöst på två fundamentala frågor:
1 Vad skulle snabbt kunna ändra de nationella attityderna?
2 Skulle ett kärnvapenkrig kunna undvikas genom en gradvis process av utbyte av utveckling?
Påven förefaller tro på någon form av integrerad nedrustning efter den nukleära avskräckningsmodellen. Man kan tänka sig, om man vill tänka ’seriöst’, att avtal om kärnvapenfria zoner skulle kunna vara ramen för integrerat samarbete både som nedrustning och avrustning och ekonomisk samverkan.
Alla kommer att ha synpunkter på påvens linje och många kommer att förkasta det ur liberalismens synvinkel. Möts man på ett sådant schackbräde av ideologier, blir motsättningarna legio. Man ska bara inte glömma att det inte är vem som helst som lägger fram förslag till seriöst tänkande. Det är påven som säger dessa saker, och påven har en unik roll. Vad har inte tidigare påvar betytt för dialog och ömsesidigt ansvar för världen? Även om man har invändningar ska man lyssna till vad påven säger. Det gör hela världen.
Problemen kan naturligtvis inte heller underskattas. Gerald F. Powers säger i sin kommentar (Forbidden, kap 13, Nuclear Disarmament) att trovärdigheten i påvens vision beror på två etiska luckor som måste fyllas igen. Den första är ”de pastorala implikationerna av påvens försiktiga bedömning att kärnvapnens avskräckningsmoment inte längre är moraliskt acceptabelt”. Den andra luckan är ”utveckling av en etik för kärnvapennedrustning som är lika sofistikerad som etiken för kärnvapenanvändningen och avskräckningen som utvecklats under kallar kriget.”
Powers, som undervisar på Notre Dame universitetet, har skrivit flera böcker och artiklar i dessa frågor och har arbetat för den amerikanska katolska biskopskonferensen och varit dess policyrådgivare 1987-1998.
Vi kan i väntan på en förhoppningsvis ny, trygg världsordning fråga oss vad Kyrkans uppmaningar, sedan kalla krigets början, kunnat åstadkomma. Intrycket av det samlade arbetet för avspänningens sak och tålamodet i omtankarna om alla människors värdighet är imponerande. Även om aktörerna själva har lämnat oss, finns deras arbete kvar som en rik erfarenhet och ett arv till framtiden. Kyrkan har inga arméer men hon har troende människor som lever efter Kristi exempel och undervisning och kan bygga upp ett stort andligt motstånd mot våld i alla former och som ”hungrar efter rättfärdigheten”. När människor står upp för de moraliska värdena är det ofta med livet som insats. Det personliga modet och ansvarstagandet kommer alltid, förr eller senare, leda till martyriet för Kristi skull, oblodigt eller blodigt. Det betyder att vi alltid som kristna behöver analys av svårigheterna och nåden att bära vittnesbördet om sanningen. När det gäller den stora utmaningen med kärnvapnens existens behöver vi ledare som, för att låna påve Franciskus’ ord, ”har tänkt seriöst på dessa utmaningar”, och en av dem är Elizabeth Anscombe.
Under 1900-talets två totalitära maktsystem, kommunismen och fascismen, det marxistiska Sovjet och det nazistiska Tyskland, har otaliga kristna valt martyriet framför deltagande i ett ont krig. Det är den enda styrka Kyrkan förfogar över. Väst har dock inte upplevt det utplånade av liv och natur som i slutet av Andra världskriget blev verklighet i Hiroshima och Nagasaki i Japan den 6 och 9 augusti 1945. Effekterna av atombomberna var mer omfattande än man kunnat föreställa sig, men få i Väst har upplevt dem och kan hålla sig på distans till den katastrofala tragedin.
Frågan har sedan snart kommit upp om ett land och ett folk ska kunna försvara sig mot atombomber med atombomber och därigenom förgöra alla stridande sidor. Kunde man tala om ett ”rättfärdigt krig”, som man gjort tidigare för att försvara sig mot en militär angripare? Den engelska filosofen och katoliken Elizabeth Anscombe (1919-2001) menade att om ett kärnvapenanfall skulle inledas mot England, skulle man inte försvara sig utan dö utan motstånd.
Hon var inte pacifist, som många under mellankrigstiden, men hon kunde inte finna någon moralisk grund för att tillgripa sådana vapen som använts mot Japan. Inte alla delade hennes uppfattning, och när Oxfords Universitet ville ge USA:s president Harry Truman en utmärkelse för att ha avslutat Andra världskriget, protesterade hon nästan ensam mot beslutet.
Urskillningslösa angrepp med vapen mot en försvarslös befolkning, vare sig i försvar eller anfall, kan aldrig rättfärdigas, menade Anscombe. Det är hennes moraliska tänkande som katolik som jag vill försöka sätta mig in i. Hennes utläggningar om dubbeleffektsteorin är viktiga för mig att förstå, men de är i sig inte handlingar som kräver samvetets tillåtelse eller förbud. Det är först när insikterna kommer till uttryck i handling som vi kan tala om moraliska beslut.
Anscombe är inte en lätt författare att förstå. Men hon har desto mer att ge. Rachel Wisemans bok på engelska ”Guidebook to Anscombe’s Intention” (Routledge, 2016) och Duncan Richters “Anscombe’s Moral Philosophy” (Lexington Books, 2011) är vägar till förståelse av denna viktiga tänkare från tiden för kalla kriget och den stora frågan om vår civilisations överlevnad i det bländande skenet av atombomben. På svenska finns en utmärkt presentation ”Somervilleskolans filosofiska program” i Filosofisk tidskrift, 2019 nr 3, av Frits Gåvertsson.
I Anscombes fall var det frågan om att ge Harry Truman ett hedersbevis för att ha haft modet att avsluta kriget mot Japan och få slut på Andra världskriget genom de två atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Det var hans svåra beslut som överbefälhavare för USA. Konstitutionen gav honom den befogenheten. Det kan kanske tyckas vara en relativt ”liten sak” i det stora sammanhanget. Men det är så moralfilosofin ser ut i praktiken. Personen är ensam med sin bedömning och sitt beslut. Det är handlingen som definierar människan som moralisk varelse, det har S:t Johannes Paulus II lärt Kyrkan. Till sin hjälp har mannen och kvinnan av sin Skapare fått samvetet. Denna funktion av vårt förnuft kan avgöra skillnaden mellan det som objektivt är gott eller ont.
Anscombes moralfilosofi utgår från totalitetsprincipen som leder till teorierna om proportionalism och konsekvensialism. Johannes Paulus II har i encyklikan Veritatis Splendor (1993) visat att dessa teorier underkänner existensen av absoluta normer och den katolska grundprincipen att man inte har rätt att använda ett mindre ont för att uppnå ett tänkbart större gott. Det är i det ljuset man kan förstå Anscombes radikala ställningstagande mot ett kärnvapenförsvar. Hon menar att vi måste dö, hellre än att döda andra oskyldiga. Det är lätt att se att samma moraliska princip kan tillämpas till exempel i frågor om aborterna, eutanasin och kirurgiskt könsbyte.
De minnen äldre har av de kriser som kunnat leda till kärnvapenkrig mellan fiendenationer, förträngs i realiteten och blir tabu. Det kan alltid finnas en rädsla för att bryta ett tabu. Rädslan kan också vara tecken på att man inte är beredd att ta ställning. Man måste veta vad som gäller och förstå konsekvenserna av ett engagemang. Den amerikanska forskaren Nina Tannenwald har ägnat en bok åt en ny passivitet kring kärnvapnen och riskerna för deras användning (The Nuclear Taboo, 2007).
Ett sätt att öppna ögonen för vad som skett människor i kärnvapenanfall och hur överlevande bär strålningsskador hela livet är att ta del av några av de vittnesbörd som finns bevarade. Ett av överlevande ögonvittnen är Setsuko Thurlow som föddes 1932 i Hiroshima, och som överlevde svåra skador och bosatte sig i Kanada. Hon har ägnat sitt liv åt kampen mot kärnvapenanvändningen, även som avskräckande hot, och som 2017 tilldelades Nobels fredspris. Det är för alla en oundviklig chock att läsa hennes berättelse. Hon beskriver något som inte får hända igen. Då får det inte vara tabu att påminna om det. Det är offren för det horribla och ofattbara som kärnvapnen drabbat världen med som får avsluta min reflektion kring påve Franciskus’ deklaration om innehavet av kärnvapen som omoraliskt:
Setsuko Thurlow var tretton år gammal när bomben föll kl. 8.15 på morgonen den 6 augusti 1945 över Hiroshima. Hon var 1,8 km från centrum för detonationen och minns ett starkt ljus och kände det som om hon flöt i luften och sedan svimmade. När hon vaknade lyckades hon krypa ut ur det som var kvar av byggnaden. ”Jag såg mig omkring i världen utanför. Fastän det var morgon var det mörkt som i skymningen. Vi kröp över Ozubron. Brännsåren var då så smärtsamma att det var svårt att gå. Nedanför i floden flöt kroppar av vuxna, barn och hästar förbi. Många fastnade på brobalkarna. Var detta en hemsk dröm? Var det helvetet? Hur kunde vi tro att det var något som verkligen hände? Det enda vi kunde tänka var att komma tillbaka till skolan och få hjälp av några att rädda våra kamrater tillbaka till Toshugohelgedomen. Vi gick bara vidare med den starka känslan av uppdrag och ansvar som det enda stödet”.
I ett annat vittnesbörd skriver Setsuko Thurlow:
”Mörkret berodde på dammet och röken som rörde sig upp i luften. Jag såg strömmar av spöklika figurer som långsamt hasade sig bort från stadens centrum mot kullarna i närheten. Jag säger ”spöklika” därför att de inte såg ut som mänskliga varelser; håret stod rakt upp och de var nakna och såg ut som trasor. De blödde av brännsår, de var alldeles svarta och uppsvullna. Delar av kropparna saknades, kött och hud hängde på benen, några hade ögongloberna i händerna och några hade uppfläkta magar med inälvorna löst hängande. Vi skolelever gick med i den spöklika processionen och klev försiktigt över döda och döende. Den dödliga tystnaden avbröts bara av de sårades kvidanden och rop på vatten. Luften fylldes av en hemsk stank från bränd hud” (”Testimony from Hiroshima Atomic Bomb Survivors”, Nayarit, Mexiko, 13 februari 2014, övers. till svenska, G. Fäldt, 2023).
diakon Göran Fäldt
