Ordens emotionella laddning urholkar dem
Hur kommer det sig att ord så allmänt i vår tid bara har en ytlig funktion att väcka känslor i stället för att ha en inre substans som väcker förnuftet och tänkandet till liv? Substansen, det som har stöd underifrån och är något givet, kläds förr eller senare i ord, medan ord i sig inte genererar substans.
När människor i dag till exempel talar om barmhärtighet och ödmjukhet saknar dessa ord egentligen innehåll i handlingar och djupdimension till stor nackdel för tänkandet och förståelsen. De är kristna nyckelord man gärna framhäver men man ger inga exempel på hur barmhärtighet och ödmjukhet kommer till konkret uttryck (annat än kanske i helgonberättelserna). Det är både beklagligt och allvarligt om de troende själva inte riktigt inser vad barmhärtighet är i praktiken eller, i ett slags mindervärdeskomplex, överlåter barmhärtiga gärningar på organisationer i samhället eller staten själv. Enbart ord botar inga sår, barmhärtighet hemma i en välordnad bostad klär inga nödställda och tröstar inte de övergivna eller sjuka. Ord med handling har verklighet, substans, som påverkar. Det är viktigt att våra mest meningsfulla ord inte förflackas och banaliseras till intighet.
Ord utan substans är bara ord, ord som betecknar något och som med lätthet fås att bli associerade med andra ord. De används för snabbt – utan eftertanke. De bidrar till att tempot ökar, inte tankens sökande.
Se bara på sociala media, ord är som snöflingor, vackra att se, men de faller och smälter. Kommunikation mellan människor går också snabbt, därför att de ord som används är utan substans, bara form! Människor säger följaktligen att ”språket inte har någon betydelse, bara budskapet!”
Se också på de stora ledarna med medial framgång. De ägnar sig målmedvetet åt paketeringen av den energi de vill skicka ut till omvärlden. Varje gest, varje detalj i klädsel och hårstyling, varje inövat tonfall är avsedda att förmedla energi. Fakta ska var råfakta, stilen vinnande och inträngande. Se bara på Trump, på Putin hur annorlunda de är i jämförelse med de ideologiska kineserna. Men att läsa dem? Tunt och egentligen intetsägande, inte en enda originell tanke! Ordens emotionella laddning urholkar dem. Ändå ligger hela världen vid deras fötter och tar till sig – budskapet!
Se bara den moderna poesin och den moderna bildkonsten från Picassos tid och andra modernisters. Orden och bilderna är som spruckna skärvor från en fallen spegel som än gång visade en bild, ett ansikte!
I teologins och filosofins historia framstår William av Ockham (engelsk franciskan, 1285 - 1345) som den teolog som först gjorts sig känd för att kritiserat skolastikens realism och infört nominalismen i Kyrkan.
Nominalismen betydde att universalbegreppen fråntogs sin substans – sin inneboende existens – och ersatte dem med ett ytligare begrepp som gjorde det möjligt att relatera dem till andra begrepp utan att erkänna begreppens djupare liggande egenskaper. I Ockhams filosofi har en individualistisk relativism företräde framför de allmängiltiga normerna och de absoluta moraliska värdena (jfr Johannes Paulus II:s encyklika Veritatis Splendor, 1993) i den katolska traditionen.
Effekterna av Ockhams filosofi och teologi visade sig vara mycket långtgående. Hans sentida anhängare har dragit slutsatsen att det inte finns någon verklig grund för läromässiga bindande trossatser eller för det kyrkliga ämbetet, magisterium. Det går alltså att hävda att den karismatiska exegetiken och den karismatiska läroförkunnelsen har sina rötter i Ockhams teologi. Det utgör samtidigt en förklaring till den i dag förhärskande emotionella förkunnelsen av evangeliet som utmanar och konfronterar de troende känslomässigt, snarare än att förklara sanningen för dem.
Enligt Ockhams efterföljare kan inte Kyrkan ha bindande auktoritet över det katolskt formade samvetet. Ett aktuellt exempel på konsekvenserna i hans resonemang är den tyska biskopskonferensens (med några viktiga undantag) krav på förändringar i moralteologin, särskilt på den äktenskapliga teologins område. Dessa signaler har bland annat gett upphov till en kris i beskrivningen av uppdraget till Johannes Paulus II:s institut för äktenskap och familj under påven Franciskus’ pontifikat. Samma signaler känns igen i det pågående samtalet i Kyrkan om paradigmskiften (att alltså de etablerade ortodoxa sanningar i ett ”bredare perspektiv”). Vi hör ord som är omstörtande genom sin tvetydighet.
Orden (enligt nominalismen) lever sitt eget liv i det sensibla, det kännbara, det upplevelsebara. Någon kan beskrivas som ödmjuk eller tacksam, som kärleksfull eller ömsint, utan att personens egenskaper tros ha verkliga rötter i andlig verklighet. Det är i princip ett utanverk! Det är ytligt men det påverkar och har framgång – initialt. Men ett andligt mirakel kan ske och en återknytning till den djupare, substansbärande, nivån är alltid möjligt.
De emotionella uttrycken till och med hindrar själens förening med Gud. Energin, som känslorna producerar, tillfredsställer i så hög grad att de bara behöver fyllas på med nya känsloupplevelser. De kräver ett ständigt tillflöde av andlig energi. Upprördhet och indignation är sådana dagliga energikällor. Men de förblir ytliga erfarenheter! Trons sanningar blir känslor och upplevelser. Lasterna bli synd, som hos protestanterna. De verkliga synderna blir tabun. Man talar inte om dem. Man talar inte om negativ energi!
Ord med substans däremot förenar själen med Gud, på människans djup i ett möte med Gud. De är ord på sakramentens nivå! ”Bestigningen av berget Karmel” är ett nedstigande i ordens dolda substans. ”Själens dunkla natt” är det befriande ljuset!
Kan vi inte tro att himlen vill visa oss den övernaturliga verkligheten till vilken den jordiska är en vacker och strålande avbild, men dock, avbild?
Människans bestämmelse till en obefläckad av Gud skapad existens för evigt har uppenbarats genom Jungfru Marias Guds Moders budskap i Fatima. Hon är vår universella moder, Guds skapelse, och verkligheten bakom alla våra ord och begrepp. Hon visar att det bakom varje trosbegrepp finns en levande existens, en bärande substans.
Man kan inte förstå barmhärtigheten och ödmjukheten, kärleken och gärningarna utan den himmelska djupdimensionen. Utan den är också vårt eukaristifirande och Jesu heliga kropp och dyrbara blod ett skal av ord utan djup. Utanför Kyrkan talar man också helst om symboler och tecken, inte om konkret förvandling av eukaristins element, brödet och vinet.
Mässoffrets frambärande i de troendes gemenskap är emellertid inte beroende av den mänskliga känslan och hänförelsen men genom sin övernaturliga verklighet ger mässoffret, eukaristin, varje troende just denna hänförelse och tillbedjan som gåvor.
Allt vittnesbörd om den gudomliga verkligheten i tillvaron och i människans existens utspelar sig oberoende av ords emotionella laddning. Gud är nära, Gud råder, Gud segrar, inte vi! Dopet är mer än vackra ord, det är en gudomlig händelse i människans liv som är så genomgripande att inga ord kan förklara det.
Dopets nåd är början till ett evigt liv upphöjt och förhärligat, likt Guds liv. Varför många människor inte längtar dit och tror på det som Guds utlovade lycka, är ett sannskyldigt mysterium. Är det så att man inte anser sig värd en sådan lycka? Är man plötsligt mer osjälvisk än alla andra och tackar nej till Guds godhet? Är det inte i så fall falsk ödmjukhet och i grunden högmod?
Vi måste vara den gudomliga kärlekens vittnen i världen. Gud gör allt, vi ingenting. Gud förbereder allt genom den Helige Ande. Han är all utvecklings princip och skapar allt nytt i ett för oss gränslöst universum.
Vänta inte, tro på Gud och ge dig själv till kärleken! Låt varje trons ord behålla sin djupare dimension, den som känslorna och sinnena inte kan förmedla. Kärleken är tillvarons största mysterium, men alltför ofta ett ”ord” som dissikeras till döds. Bibelns ord är alltid ord med djupt innehåll. Dess ord kan inte urholkas: ”Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom?” (Höga v 8:7).
diakon Göran Fäldt
