Omsorgskvoten – vad är det?

Vad man menar är att samhället måste ställa in sig på en ökande omsorg för de äldre eftersom vi blir äldre och att de äldres egna barn inte kan åta sig vårdnaden om sina föräldrar ensamma. Kvoten handlar om fördelningen av arbete för de äldre mellan samhälle och anhöriga och deras familjer. ”Kvoten” kan dock utveckla sig till en ansvarsbörda som slår tillbaka på den yrkesaktiva befolkningen och bli orsak till nya stressjukdomar.

I Sverige finns sedan flera årtionden till och med ett ”Anhörigas riksförbund” som stöder anhöriga till äldregenerationen men som också varnar samhällsplanerarna att utgå från de yngres faktiska förmåga att ta på sig en del av ansvaret.

I vår församling lever minnet kvar av många olika sätt att i hemlandet ta hand om sina äldre. Det blir en tradition som hör till kulturen och som upplevs som förpliktande men svår eller omöjlig att förverkliga i det moderna Sverige. Det är en nåd att vistas hos de äldre som har så stor livserfarenhet. Lyssnar vi till dem märker vi att de faktiskt har omsorg om oss som är yngre.

I och med att äldregenerationen blir större måste samhället budgetera för ökande sociala kostnader. De kan möjligen fås att fungerar genom höjda skatter eller genom att pensionsåldern höjs eller att ett system som ger ersättning åt anhöriga utvecklas. I alla sådana beräkningar finns för och nackdelar. ”Svenska familjeband är omfattanden och i flera avseenden växande”, säger professor emeritus Gerdt Sundström i rapporten ”Mer familj, mer omsorg” (Familjen först, 2019, sid 5). Kan samma sak sägas om invandrarfamiljerna i dagens Sverige? Hur det än kan se ut i olika familjer får vi aldrig se åldrandet som en ensidig förlust av livet steg för steg. Åldrandet bär på en stor inre skönhet, ett inre lugn, en vila i Gud.

Som församling kan vi inte göra mycket men som enskilda något. Vi kommer aldrig att kunna finansiera eller bemanna ett katolskt äldreboende. Det kräver stora ekonomiska resurser och särskilda kallelser till ett liv i barmhärtighetens tjänst. Vi kan be om det. Vi kan önska det. Men vi kan inte förvänta oss det under nuvarande förhållanden i Kyrkan och i samhället.

Det blir till slut för oss alla ett ansvar i kärlek som kostar oss något. Utan särskilda ansträngningar kan det aldrig fungera. Men ansträngningarna kan också leda till känsla av otillräcklighet och oro. Det är lätt hänt att vi som kristna i en ”sekulariserad” omvärld blir kritiska eller pessimistiska. Är det verkligen Jesu saktmod och ödmjukhet som uttrycker sig så? Nej, vi är kallade till något annat, en annan inställning som är fruktbärande.

Vi får bara komma ihåg att samhällets problem, till exempel skilsmässorna och den psykiska ohälsan bland unga, inte är problem för oss som kristna, utan utmaningar som Gud hjälper oss att acceptera med tålamod och offervilja i det större sociala sammanhanget.

Om det är sådana svårigheter som väntar oss i framtiden är vår styrka alltid vår tro, vårt hopp och den kärlek den Helige Ande ingjuter i oss genom den sakramentala gemenskap Kyrkan är. Gud hjälper oss alltid, vi själva tar upp vårt kors när det kommer och vandrar med Frälsaren Jesus Kristus – också på den nödvändiga korsvägen. ”Den som inte följer mig och bär sitt kors är mig inte värdig”, säger Herren till oss sina efterföljare och lärjungar.

 ”Omsorgskvoten” kan vi begripa på det sättet: vi är till för varandra och för Gud. Familj och äktenskap är vad Gud välsignar och Hans välsignelse är en gåva till oss. Första Mosebokens tre första kapitel lär att Gud skapade oss som man och kvinna och välsignade sexualiteten som Hans stora och goda gåva. Vad som än händer omkring oss i samhället kan vi inte ge upp de lagar och bud Gud gett oss för vårt bästa. Vi kan bara i allt vara obrottsligt trogna och lita på Gud i svåra tider och förändringar som strider mot tro och moral. Gud hjälper oss att forma den verkliga omsorgskvoten efter de ord som den Heliga Skrift lägger i vårt hjärta. Jesus bekräftade denna tro och moral och fullkomnade den. Han krävde att männen skulle vara lika trofasta som kvinnorna (Mk 10:2 – 12; Matt 19:3 – 12; I Kor 7:10). Han betonade också barnets värdighet som fullt ut mänsklig person (Matt 19:13-15). Alltså finns för oss inte skilsmässa och inte ojämlikhet mellan man och kvinna och inget förnekande av barns värdighet och rätt till en god uppfostran i hemmet och i Kyrkan. Vi hör ihop med våra äldre bröder och systrar. Vi är skyldiga alla våra äldre sann kärlek och omsorg. Det är vår ”kvot”.

                                                                                                                                        diakon Göran Fäldt