Om ungdomen bara visste och ålderdomen bara kunde

Hjärnas utveckling är inte färdig förrän i personens 25-årsålder – med varianter. Den åldras, med sina varianter, och förmår inte längre det personen med sitt förnuft vill. Det engelska axiomet lyder: ”If youth but knew and old age but could”.

Människan har sin höjdpunkt när hon både vet och kan. Men det är då hon är som farligast. Både yngre och äldre fogar sig till henne och hon inser att hon har makt – i stor eller liten skala. Hon håller ner sin omgivning med belöningar och smicker – eller straff.

Jämför vi med samhället i stort inser vi att det också behöver ungdomen och ålderdomen som bidrar på olika sätt. Det aktiva oförståndet behöver möta den erfarna passiviteten. I detta mellantillstånd uppstår kontrollbehovet. Tyrannen kontrollerar, regeringarna kontrollerar. Det som karaktäriserar makten är rädslan – rädslan att förlora kontrollen.

Om det finns balans i ålderspyramiden når samhället en höjdpunkt i mötet mellan oförstånd och oförmåga. De lyssnar på varandra och lär sig något av varandra. Det blir en långsam men god rörelse mot det som är gott genom misstag och framgång.

Om det råder obalans är samhällsfunktionen begränsad och antingen okunnig eller inkapabel att utöva sin tjänst för det allmänna och gemensamma bästa. Låga födelsetal är inte bara en utmaning för samhällets framtid utan också en utmaning för det ”goda” ledarskapet. Många idag talar om demokratins kris. Man befarar att medborgerliga rättigheter och vanliga marknadskrafter ska hamna i händerna på smarta egoister. Balans i befolkningspyramiden är i själva verket ett tecken på social hälsa.

I första Moseboken läser vi om Abraham och Lot som båda var rika med stora hjordar av boskap. Deras herdar kom i strid med varandra om betesmarkerna. Då sade Abraham till sin släkting Lot: ”Inte ska det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. Ligger inte hela landet öppet för dig? Gå du din egen väg. Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger så går jag åt vänster” (13: 8-9).

Visheten talade och konflikten löstes. Vi alla måste ibland kunna ge med oss för andras skull. Vi måste bygga på det vi har gemensamt, eller som Abraham sa: ”Vi är ju av samma släkt” (13:8).

Kan vi ibland vända på det engelska axiomet och hävda: ”Om ungdomen vet, förmår också ålderdomen”? Det kan rädda oss från socialt sammanbrott.

                                                                                                            diakon Göran Fäldt