Om det postsocialistiska samhällets arv

Det är egentligen ofattbart att vissa idéer om utveckling av hela samhällen kunnat leda till ett så grymt genomförande och en så rättsvidrig maktutövning som av revolutionärerna ansetts nödvändigt för samhällets strukturomvandling. Tänk bara på Lenin, Mao, Ho Chi Min, Pol Pot i den långa listan förtryckare. Det är viktigt att vi aldrig glömmer bort vad människor med mycket makt kan utföra, ibland med ett cyniskt förakt för människors värdighet man saknar ord att beskriva.

Några har varit gripna av själva storslagenheten i det sociala projektet. Äganderätten till jord och mark på landet upphävdes och en uppifrån styrd tjänstemannaklass inrättades i städerna med ett angivningssystem för avslöjande av brott mot kommunismens eller socialismens ideologier. I alla dessa samhällen var familjerna och den privata egendomen fientliga kvarlevor från en föråldrad samhällssyn. Katolska familjer tvingades gå under jorden och döpa sina barn i hemlighet på annan ort. Präster häktades godtyckligt.

Påven S:t Johannes Paulus II, som upplevt och känt till kommunismens samhällssyn och familjesyn, förstod tidigt hur nödvändigt det var för Kyrkan att försvara familjerna och lyfta fram rikedomen och meningsfullheten i det äktenskapliga livet för både samhället och Kyrkan själv. Tusentals kyrkor i Polen hade redan stängts och prästseminarier förbjudits.

När så kardinal Karol Wojtyła som påven besökte sitt hemland 1979 visade folket sin trohet mot den katolska tron och traditionen framför marxismen och genom den folkliga rörelsen som följde började hela det socialistiska östblocket att rämna. Järnridån i mitten av Tyskland föll 1989 och Sovjetunionen upplöstes när enpartistaten förlorade sin tidigare funktion som statsbärande kommunistiskt centrum. De forna socialistiska länderna kunde inte förväntas omedelbart ikläda sig den moderna demokratins funktioner utan slets sönder inifrån av korruption och maktkamp.

Påvens bok Kärlek och ansvar, (1962, svenska 1980) hör till förra århundradets kristna klassiker. I väst spreds marxismens irrläror framför allt genom de intellektuella, André Malraux skrev ”La Condition humaine” (Människans lott) 1933 om vad som vid den tiden uppfattades som krav för att människan skulle vara socialt och  politiskt engagerad (engagé) – inte bara aktiv, utan ”kämpande”.

Jean Paul Sartre skrev L'Existentialisme est un humanisme, 1944 (Existentialismen är en humanism, svensk översättning, Arne Häggqvist).

Många västerländska författare sökte en ny väg som politiskt engagerade författare som i sin tur inspirerade andra och många unga politiker som ville driva hela världen i en permanent revolution. Det var dessa författare min generation läste och påverkades av – några av oss drömde till och med om att som gerillasoldater kämpa mot diktaturen på Kuba. Det var det som hände i vår värld efter Andra världskriget och under hotet av ett kärnvapenkrig. Samtidigt konverterade flera av oss just under denna tid till kristendomen och några av oss upptogs i den Katolska kyrkan.

Det skulle förändra hela vår syn på meningen med människans liv och hennes roll i samhället.

Förändringarna i den marxistiska revolutionen var så omfattande, och för alla människor så omvälvande, att det var omöjligt att genomföra dem på frivillig grund i dessa nya stater. Ledarskapet i dessa ideologier insåg att en våldsam och blodig revolution var nödvändig.  Det gällde att invänta den rätta revolutionära tidpunkten då revolutionen skulle inledas i full skala och utan återvändo. Man kan i efterhand se till vilket högt pris revolutionerna genomfördes och sedan vidmakthölls. Bönderna infogades i jordbrukskollektiv och garanterades kollektiv försörjning, affärsmän och fria konstnärer byråkratiserades och fick statliga löner. Oppositionella omskolades i arbetsläger utan kontakt med sina familjer eller vänner från den fria tiden. Poeter som Osip Mandelstam försvann med många andra i ett fångläger i Vladivostok.

Dödliga folkförflyttningar genomfördes av motiv som aldrig kunde vara föremål för debatt eller omröstningar i valda parlament. Antalet döda och mördade översteg vida antalet döda i tidigare krig mellan stridande främmande makter. De socialistiska staterna förde ett revolutionärt krig mot de egna befolkningarna.  

De postsocialistiska samhällena i väst bär fortfarande spår av denna kollektivisering av all mänsklig verksamhet och av en indoktrinering som kollektiviserade människors samveten. Ett av spåren går tillbaka på de statliga produktionsplanerna för jordbruket som arbetarmassorna skulle uppnå. Något skulle alltid öka, något annat skulle alltid fås att minska. Man kan se det i det moderna Sverige i de ständiga mätningarna av till exempel kvinnliga styrelseledamöter i börsföretagen och kvinnliga verkställande direktörer i viktiga företag, av uppgången eller nedgången av kvinnliga professorer inom högskolor och universitet. Med sina postsocialistiska ryggmärgsreaktioner svarar man med miljontals kronor till nya genusorienterade jämställdhetsprojekt inom hela utbildningsväsendet (JiM och JiHU). Man har alltid en slags ”femårsplan” för framtida utveckling fast den inte längre kallas så. Tvingas man erkänna att aborterna inte är etiskt helt försvarbara, uppsätter man ett mål att få ner antalet, men inte att upphöra att erbjuda fri abort i den planerade sjukvården. Man måste skapa trygghet i hela samhället, men för vem, för vilka människor? Man föreslår att aborterna förs in i patientjournalerna så att medborgarna ska kunna uppfatta aborterna som en självklar del av vården i Sverige. Integritetskränkande? Knappast – men bra underlag för forskning och nya målsättningar. Vilken konsensus råder här?   

Det är bara en utveckling som är godkänd: den skall uppnås – men helst frivilligt. Finns samhälleliga problem skall de åtgärdas med sociala medel eller åsiktspåverkan och reformer. Socialiseringen av samvetena leder till att människor bara vågar uttala åsikter som sammanfaller med den ideologiskt kollektiva, allmänna uppfattningen. Även om människor oroar sig för olika företeelser i samhället kommer det kollektiviserade samvetet att försäkra andra medborgare om sin alltid lika grundläggande trygghet. Så bör man uttrycka sig. ”Jag är alltid trygg!” Så fungerar det postsocialistiska arvet.

 När den ekonomiska utvecklingen lett fram till nya och tidigare oanade möjligheter till materiell standard har människorna med en ofrånkomlig skuldbörda ändå en tillit till samhället som ska se till allas behov av vård och omsorg och pensioner. Teveserien ”Lyxfällan” är ett tecken på samhällets övergripande, alltid närvarande, roll i modern tappning. Det finns alltid en chans till skuldsanering och de skuldsatta får hjälp.

Det är spåren av kollektiv trygghet som samhället bistår med. Även fattigpensionärer med skuld hos kronofogden litar på att samhället ska inskrida och överta deras personliga ansvar. Politiskt ska nya mål uppnås i form av större social rättvisa mellan olika folkgrupper medan samtidigt den politiska klassen har fördelar inga andra i samhället ens kan drömma om.

Det kollektivet en gång prioriterat och beslutat genomföra kommer att leva vidare även om man protesterar emot det. Människor har lärt sig av den sociala indoktrineringen och kan aldrig bryta upp från den. Revolutionen baklänges är omöjlig därför att det aldrig kan finnas ett revolutionärt ögonblick av våld som är lika oåterkalleligt som det första. Har ett land kontrollerat befolkningsökningen men insett att befolkningspyramiden leder till utarmning och ekonomisk nedgång och därför tillåter flerbarnsfamiljer, kommer dessa familjer ändå att leva efter de gamla normerna och begränsa sig till ett barn högst. Det är ett av tecknen på det postsocialistiska samhällets arv. Människor vars samveten kollektiviserats är byråkratiska individer i ett system som bygger på jämställdhet, hälsokontroll och trygghet.

Det i vårt land mest typiska postsocialistiska arvet är konsensuskulturen. Den avgör om man är ”med i gänget” eller inte och är, som i alla former av diktaturer, odemokratisk genom att utesluta andra åsikter och hålla ihop sitt dominerande tankesystem. Ett historiskt intressant exempel är den svenska parlamentarismens ovilja att alls tala med partier som ”inte är med i gänget”. Höga politiska företrädare kan fördöma andra länders inställning i till exempel hbtq rörelsen och få hela konsensuskulturen med sig – även om det kan leda till smärre diplomatiska konflikter. Nyligen hade vi besök av en representant från ett ungerskt politiskt parti med ”fel inställning” i familjepolitiskt avseende. Ingen i det offentliga Sverige ville ”tala med” den officielle besökaren. Konsensustraditionen – att hålla på den förment gemensamma värderingen – utesluter, skapar tabuområden och begränsar öppenheten i samhället.

Det finns emellertid tänkande personer i Sverige som ser tecken på att hela konsensustraditionen är på väg att upplösas – inifrån. ”Man är inte överens om någonting längre”, har någon sagt.

Om det är sant är vår kultur på väg att växa ur det postsocialistiska arvet. Det blir då svårare att beskylla oss svenskar för att vara ”intellektuellt ohederliga” och extremt godtrogna. Den orättvisa som beskurits barnmorskor som säger nej till medverkan i aborter och hänvisar till sin samvetsfrihet skulle äntligen undanröjas.  Hela historien om barnmorskornas samvetsfrihet är ett exempel på ett postsocialistiskt arv.

Ett land som alienerar kristendomen kommer att utarmas och dö ut. I en kristen kultur har människor frihet under ansvar och kan följa sina samveten som säger dem vad som är objektivt gott och objektivt ont. Det kristna samhället respekterar samvetsfriheten och måste fördöma objektivt onda handlingar. Lag måste vila på rätten, inte makten.

Den mänskliga värdigheten kommer inifrån, från Gud som skapat människan till sin avbild. Det bygger på genomtänkt respekt för människans särskilda värdighet och livets helighet. Det är kristendomen som infört religionsfriheten alltsedan ediktet i Milano år 313. I Kyrkans lära bygger religionsfriheten på begreppet människans värdighet (se närmare Dignitatis humanae, Paulus VI, 1965), inte människors ”lika värde”, som är en materiell mätstock.

Kristendomen är samhällets grund. ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus”, skriver S:t Paulus aposteln i Första korintierbrevet 3: 11.

  Utan kristendomen begår samhället långsamt självmord. Situationen i den kristna kyrkan måste därför renas och få ny inre kraft. Hon måste vara ett verksamt trosvittne, det enda som kan ge människor verkligt hopp för sina liv, även i svårigheter och lidanden. Människan måste levandegöras av tron, hoppet och kärleken, hon måste säga nej till att reduceras till en byråkratisk existens utan mänsklig värdighet. I en intervju med kardinalen Robert Sarah, har han sagt följande:

 ”Kristus är det enda ljuset i världen”. Hur har Kyrkan kunnat vända sig från honom och gå vilse i de rena materialistiska frågorna?

Kyrkan måste återvinna den inre förståelsen av sitt gudomliga uppdrag som innebär att föra människorna till Kristus.  

”Kristus är förhoppningen”, tillade kardinal Sarah. ”Han är den ende som kan föra Kyrkan ut ur hennes nuvarande kris”. Samtidigt medgav han att en majoritet präster är trogna sitt missionsuppdrag. Globalt är det bara ett litet antal klerker som skulle vilja anpassa Kyrkan och göra eftergifter till de västerländska samhällena, sa kardinalen.

                                                                                                                   Diakon Göran Fäldt