Om avfall, schism och heresi

En engelsk konvertit och senare katolsk präst skrev en versrad som kanske lockar till skratt men som på allvar avspeglar religionsbytet under första halvan av 1500-talet i England – en historia vi hos oss bara till hälften delar med de engelska bröderna och systrarna, eftersom vi aldrig fick ölet samtidigt:

                                                          Heresy and beer

                                                          came to England in one year

Förmodligen kom det bryggda ölet som metod då från Holland eller Tyskland. Heresin handlar naturligtvis om den tyska teologin, det handlade om Luther och Bibeln på folkspråket. Heresin i England var från början inte en irrlära i strikt bemärkelse utan en schism som skilde kristna åt. Den omedelbara anledningen var Henrik VIII: s konflikt med Rom om hans första äktenskap med Katarina av Aragonien.

När påven inte kunde förklara äktenskapet ogiltigt förkastade kungen påvens auktoritet och gifte sig med Ann Boleyn. Luthers lära spreds i hela norra Europa inledningsvis som kritik av katolska missbruk av avlaterna och av den kanoniska lagen. Den unge Luther kallade sig alltid katolik och ville ingen splittring av Kyrkan. Vad som därefter skedde med bannlysning av Luther hörde knappast till någon vilja till splittring från Luthers sida. För honom var det fråga om en nödvändig inomkyrklig reform. Men det utvecklades olyckligt till förnekelse av kyrkliga lära och schism blev heresi.

Vilket var nu värst? Heresin eller ölet? Man kan ställa sig frågan när man nu vet vilka sociala konsekvenser det våldsamma öldrickandet får bland de unga i Storbritannien: ”bingedrinking”, är ett socialt problem. Samtidigt splittras nationen religiöst – precis som här hos oss i Sverige. Hos oss är narkotikamissbruket det största sociala problemet.

På 1500-talet lät den engelske kungen sin kansler Thomas More, som var nära vän med Erasmus av Rotterdam, skriva ett katolskt försvar av kyrkans lära mot Luther men, eftersom kanslern hade samma uppfattning om giltigheten i äktenskapet mellan kungen och Katarina som påven, kom han i onåd och straffades med döden 6 juli 1535. Henrik VIII övergick visserligen till den nya läran men han var mycket noga med att föreskriva att mässor skulle läsas för hans själ när döden inträtt.

Därefter följde ett fullständigt religionsskifte med nytt prästerskap och en ny gudstjänstordning. Vi i Sverige fick samma historiska förändring då kung Gustav Vasa och riksdagen bröt helt med Rom, det vill säga bröt de kyrkliga kanalerna med aposteln Petrus efterträdare, påven, som i katolsk tro också är Kristi ställföreträdare på jorden. Därefter var Sverige ett protestantiskt land och kulturellt isolerat från Europa. Det präglar än i dag inställningen hos många av våra politiker. Man tycker att Europa har mer att lära av Sverige än Sverige har att lära av Europa!

När det gäller allvarliga konflikter inom kristendomen talar man om tre grader eller former: avfall, schism eller irrlära (heresi). Heresi är enligt katolsk tro allvarlig synd. I grund och botten och till syvende och sist är heretikerns inställning, passivt eller aktivt, en personlig reservation i förhållande till en lära som förstås som allmängiltig och som förmedlar Guds sanning.

Vad som sedan i Lutherdomen kallas heretiskt är en väl dokumenterad och genomforskad kyrkohistoria. Vad som än kan sägas om sakramentsläran och den apostoliska traditionen (inte successionen väl att märka) blir skillnaderna med den tidigare katolska tron i Sverige bara långsamt tydliga och skiljande. Men på ett område sker ingen teologisk omtolkning från det lutherska prästerskapets sida, och det är Treenighetsläran. Svenska kyrkan kom därför att ansluta sig till fornkyrkans koncilier som fastställde tron på Kristi dubbla naturer i en och samma person och på jungfrufödelsen genom Maria. Ortodoxa, protestantiska och modernare frikyrkliga gemenskaper bekänner så vitt man kan förstå tron i de kristologiskas konciliernas undervisning. Denna gemensamma grund är det starkaste hoppet vi kan ha om en återförening mellan Katolska kyrkan och den lutherska nationalkyrkan i Sverige. Här är dock Swedenborgs teologi, och därmed den senare grundade Nya kyrkan, tydligt avvikande. Det är Swedenborg den här artikeln ska handla om, men med utblickar till frågorna om avfall, schism och heresi.

Vad Sverige senare under 1700-talet fick som kan konstateras vara heresi, och inte avfall och inte schism (annat än möjligen med den dåvarande lutherska statskyrkan), är den tro som förkunnades av Emanuel Swedenborg (1688 - 1772).

Swedenborgs far var luthersk biskop i Skara och starkt påverkad av tidens pietism. Den religiösa erfarenheten var i pietismen viktigare än lära och trossatser. Hundra år senare skulle romantiken kunna säga samma sak om äktenskapet som grundade sig på den första kärleksupplevelsen mellan man och kvinna. Någon kyrklig inramning krävdes inte för äktenskapet enligt romantikerna, känslan räckte som uttryck för samtycke.  När vi senare kommer till S:t Ireneus av Lyon möter vi en liknande rörelse i ”montanismen”, som fått sitt namn efter den karismatiske ledaren Montanus. På Katolsk Horisont har temat varit uppe i en artikel av Samuel Gregg i svensk översättning: /www.katolsk-horisont.net/index.php/post/en-kyrka-som-drunknar-i-kanslosamhet. Man får i dagens kyrkliga liv ganska lätt intrycket att ”pietismen” kommit tillbaka i nyare former.

Sonen Emanuel studerade tidens naturvetenskap och gjorde omfattande bildningsresor i Europa. Vid återkomsten till Sverige skrev han vetenskapliga avhandlingar i kemi, fysik och metallurgi. Han forskade också i anatomi och fysiologi.

Hans studier förde honom vidare till filosofin och 1744 fick han sina första visioner. Han förkunnade sedan att Kristus uppenbarat sig för honom och förklarat att bara Han var Gud och att begreppen Fader, Son och Helig Ande var olika sidor i Hans gudomliga person. En sådan lära strider alltså i all tydlighet mot både katolsk och luthersk treenighetslära, alltså också mot den nicenska trosbekännelsen (konciliet i Nicea 325) som erkänns av de stora kyrkorna.  

Den första teologiskt underbyggda kritiken av heresier var S:t Ireneus skrift Adversus Hæreses, som vände sig mot montanismen.

Avfallen, schismerna och heresierna kommer alltid att följa i Kyrkans spår. Gamla spekulationer dyker upp igen – till och med i modern tid. Exemplen på heresier kan vi bara historiskt konstatera. De uppstår, sprids och bekämpas. S:t Ireneus av Lyon hör till dem som pastoralt varnade sitt folk för riskerna med att följa självutnämnda ledare. Så var fallet i Lyon i Frankrike med den s.k. montanismen, som var en form av gnosticism. Ledaren, Montanus, ansåg sig stå i direkt kontakt med den Helige Ande och hänförde stora skaror människor med sin karismatiska stil och sin väckelserörelse. Ett omtvistat årtal för hans framträdande i Frygien är 156.

Konciliet i Nicea fördömde prästen Arius’ (verksam i Alexandria, död 336) lära, enligt vilken Sonen inte kunde ha samma substans som Fadern och att Sonen inte alltid funnits, utan var skapad av Fadern. Sådana utsagor av kristna, präster, munkar eller lekmän, blir själva definitionen av heresi. Heretiker utgår från kristen doktrin men förändrar den eller reducerar den. Ibland kan heretiker vilja förändra kristen doktrin i ”smyg” med små förändringar i ords betydelse. Det är en allvarlig fara för Kyrkans enhet.

Arius förvisades av kejsar Konstantin den Store men benådades av efterföljaren. Biskopen S:t Athanasius av Alexandria (295 - 373) försvarade Niceakonciliets dekret mot Arius vars heresi likväl fått stor spridning och skadat Kyrkans enhet. Athanasius ville inte återuppta Arius i Kyrkan när han senare begärde återinträde. Hans heresi hade redan skilt honom från enheten i Kyrkan. Han menade att läran om Treenigheten inte kunde betyda att Gud var en enhet av tre gudomliga och eviga personer utan att det var en Gud som skapade och tänkte i tre olika gudomliga kategorier. Man kan kanske anta att Emanuel Swedenborg hade samma problem med Treenighetsläran som Arius men formulerade sin heresi något annorlunda. Alla heresier verkar i Guds försyn för att den uppenbarade Sanningen skall bli trodd och förstås i grunden av det mänskliga förnuftet och stödja tron som är en gåva av den Treenige Guden för vår eviga frälsnings skull.

Emanuel Swedenborg har skrivit om andra ting som inte i sig är heresi utan har karaktär av privatuppenbarelser. Han har till exempel också skrivit att den Yttersta domen redan ägt rum 1757 och att det fanns olika nivåer av livet efter döden. Han menade sig också ha varit i dessa olika nivåer och haft samtal med kända personer i historien. Han kände också till invånare på andra planeter, som han också andligen besökt och beskrivit. Alla Swedenborgs viktigare skrifter är författade på latin och har översatts till andra moderna språk.

Han förutsade sin egen död till John Wesley den 29 mars 1772 i London. Swedenborgs visioner kan ibland påminna om vad som i Katolska kyrkan kallas privatuppenbarelser. Ingen katolik behöver tro på dem för att vara förenad med Kyrkan. Många människor har haft visioner av änglar och till och med samtalat med dem, även katoliker. Vad de än har kunnat säga tillägger det ingenting till det som är uppenbarat av Jesus Kristus under hans liv från jungfrufödelsen till Himmelsfärden. Men de kan vara inspirerande och bära god frukt. Det är därför de stora Mariauppenbarelserna i alla tider alltid påmint om Uppenbarelsen i Jesus Kristus och förkunnat samma budskap.

Till slut är Swedenborgs viktigaste förklaringar exempel på vad vi i Katolska kyrkan kallar heresier. Hans förklaring av Jesu person som den enda gudomliga personen är irrlära. Det är viktigt att förstå vad som menas med heresi, eller irrlära, just i vår tid då anklagelser om heresi blivit vanliga. I de flesta fall är det inte fråga om heresi i kristen bemärkelse utan teologiska antydningar, gissningar och till slut övertygelser. Då är det alltid huvudregeln som skall gälla: Kyrkans fastställda lära är den enda lära vi kan lita helt på. Det är viktigt därför att läran uttrycker Sanningen och det är Sanningen som frälser oss, så som Jesus undervisar. Ett annat exempel som vi talat om på Katolsk Horisont är munken Pelagius som förnekade tron på arvsynden som Augustinus, och sedan hela den katolska traditionen, bevarat (se www.katolsk-horisont.net/bloggar/blogg-diakon-goran/nej-till-den-nya-pelagianismen).

Bland ”Avfällingarna” är Julianus Apostaten (Apostata) kanske den historiskt mest kände från fornkyrkans tid. Han var en för sin tid bildad och produktiv författare som konverterat till hedendomen efter sitt kristna dop. I hans fall finns inga direkta heretiska uppfattningar om kristen lära. Han övergav helt tron och vi kallar det ”avfall”, inte schism eller heresi. Närmare vår egen tid har vi många exempel på människor som mottagit dopet som barn och växt upp och formats i ett kristet samhälle men som också vänt kristendomen ryggen och avfallit. I vår tid har vi också haft en återgång till den förkristna asatron som bland annat vill vara demokratisk och naturnära i sina värderingar. Asatron är inte heresi utan en annan religion.

En mycket inflytelserik, känd och beundrad person var filosofen Friedrich Nietzsche. Han var kristendomsfientlig på ett eget filosofiskt och historiskt sätt som egentligen faller utanför definitionen för heresi.

Många av mina egna lärare fram till studentexamen diskuterade och beundrade Friedrich Nietzsche som ”vågade ifrågasätta” den kristna tron, inte minst moralläran. Hans bok ”Så talade Zarathustra” tilltalar än i dag många sökande personer som inte vill återvända till kristendomen. Jag tror man kan säga att den svenska skolan på 1950-talet, som formade min ungdom, var just filosofiskt ifrågasättande av kristendomen. Mot den bakgrunden var det närmast uppseendeväckande att ”återvända” till kristendomen och bli upptagna i Katolska kyrkan, som jag och min hustru blev 1968.

Om vi vill försöka sammanfatta diskussionen om heretiker, apostater och schismatiker kan vi göra det med Katekesens ord i paragrafen 2089. Den reder ut begreppen så att var och en kan förstå och dra nytta av förklaringarna:

Otro är att försumma den uppenbarade sanningen eller att frivilligt vägra ge sitt samtycke till den. ”Heresi är att efter dopet framhärda i att förneka en sanning som man skall tro på enligt Guds uppenbarelse och Kyrkans framställning, eller att framhärda i att tvivla på denna sanning. Avfall är att helt förkasta den kristna tron. Schism är att vägra ställa sig under den romerske påven eller vägra leva i gemenskap med dem som är underställda honom.”

De flesta verk som är skrivna av honom eller skrivna om honom finns tillgängliga på tyska. Ett litet antal på engelska och franska.

                                                       av diakon Göran Fäldt, för Katolsk Horisont, maj 2019