Nej, Kyrkan har inga liturgiska konsulter!
Det hör till Kyrkans mysterium att hennes liturgiska liv är en uppenbarelse av den Helige Ande. Den Helige Ande var närvarande när Herren Kristus instiftade eukaristin. Den Uppståndne Jesus av Nasaret steg upp till sin Fader och i enhet sände De Anden för att leda apostlarna och bekräfta dem i Sanningen, den befriande sanning som Jesus gett dem som de skulle förkunna i hela världen. Alla som fått ta emot vigningen sakrament vet att det är en helig kallelse och ett ansvar för sig själva och för dem de skall tjäna.
Därför är Kyrkans eukaristi helig och kan inte utformas eller förändras av någon enskild biskop eller ett kollegium av biskopar. Därav följer att de troendes enhet i tron och moralen inte är påverkbar av yttre sociala eller andra andliga eller teologiska värderingar. Kyrkans tro uttalas i hela sin betydelse i den eukaristiska bönen och firandet av Kristi offer till Fadern. Inga världsliga konsulter inom kyrklig pedagogik eller sakral musik utformar på egen hand ordningen för firandet av den gemensamma offentliga gudstjänsten som är ett uttryck för den katolska, apostoliska och heliga tron på Gud.
Ett grundläggande drag för den katolska gudstjänsten är att den är inbjudande och välkomnande till en form som aldrig är påtvingad. Hur allvarlig kallelsen än är måste den levas och förverkligas i tjänande, aldrig i tvingande påbud. Samma frihet att i tro och kärlek till Gud ansluta sig till gemenskapen av troende återfinns vid dopet och vid vigslarna. Utan personens eller personernas av Gud givna frihet förmedlas inte den frälsande nåden från Gud. Som karmeliten, Broder Wilfrid Stinissen, skriver i sin bok ’Det nya vinet’: ”Kyrkans liturgi våldför sig inte på dig, den tvingar dig inte till något som inte alls passar dig just nu. Kyrkan för dig i stället till dig själv.” (sid 50, Artos 2012).
Allt i Kyrkans liv måste ha sin rot och sin blomstring i kärleken som är Guds väsen. Kyrkan är ”världsvid” som alla vet. Det betyder att det som händer på ett håll aldrig är en helt isolerad lokal händelse utan att det kan finns spridningseffekter. Biskopen och prästerna i synnerhet vakar över enheten i Kyrkan bland annat genom att strikt hålla sig till de liturgiska föreskrifterna. Hur löst man på vissa håll har förhållit sig till denna helt nödvändiga disciplin framgår bland annat i boken ”Jesuit At Large” av Paul V. Mankowski, s.j. (Ignatius 2021). I en så stor lokalkyrkan som den nordamerikanska är experimenterandet så vanligt förekommande att församlingarna vänjer sig vid avvikelserna. Det handlar inte här om den latinska mässans ställning efter påve Franciskus’ motu propio Traditionis custodes 16 juli 2021 utan om kreativa prästerliga ingrepp i syfte att aktivera församlingarna. I den tyska biskopskonferensens Synodala väg är spänningarna nu så stora att man drar uppmärksamhet till sig i hela den katolska världen. Man är i Tyskland på väg att bränna sitt ljus i båda ändar.
Det betyder att de troende också kan vara otrogna. Otroheten i tron är allvarlig synd därför att den djupt sårar den älskade, Gud själv, som söker kärleken i de döptas hjärtan.
Det råder samma kärleksrelation till Gud i gudstjänstfirandet som i relationen mellan man och kvinna i äktenskapet, om man kan tillåta sig en sådan jämförelse. Jesus säger, ”Den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap” (Matt 5: 28). Ingen kristen har alltså rätt att ”förfoga” över sakramenten och forma dem efter egna idéer. Den som köper en bil eller ett hus eller något annat gott och användbart kan göra vad han vill med det han eller hon äger. Den rätten har ingen när det gäller sakramenten, tron eller moralen, som är givna av Gud. De som driver frågor i strid med Kyrkan har alltså redan ”begått äktenskapsbrott med henne”, för att använda en liknelse med Jesu ord om den fullkomliga enheten i äktenskapet. Den som bryter med enheten ställer sig utanför Kyrkan.
De som tror sig stå i Kyrkans hjärta och hävdar åsikter som Kyrkan genom sitt ämbete redan tagit ställning till – som kvinnlig diakonvigning eller prästvigning, det prästerliga celibatet, kommunionen till frånskilda omgifta, användande av oetisk familjeplanering, teknisk manipulering av fortplantningen, homosexualitet och samkönade relationer i Kyrkan – har egentligen redan ställt sig utanför Kyrkans enhet i tron och moralen. Även om de menar sig vara trogna katoliker och ha egen valmöjlighet har de inte längre fullt medlemskap i Kyrkan. Martin Luther tänkte och trodde så och avvisade centrala trossatser i den apostoliska Kyrkan byggd på apostlarnas grund. ”Rättfärdighet genom tron allena” kunde av många uppfattas som en övergripande sanning eftersom tron faktiskt förenar den döpte med Gud. Det blir då början på individualismen och relativismen i tron som avlägsnar sig från trons konsekvenser i moralen. Många protestanter menar att Luther fortfarande hörde till den katolska apostoliska gemenskapen. Men han – liksom så många som säger sig vara katoliker idag – har egentligen ställt sig utanför Kyrkan samtidigt som de fortfarande hör till Kristi kropp genom dopet. Dödssynden innebär att föreningen med Kristi kropp bryts och förblir bruten fram till dess den troende försonat sig med Kyrkan och sina bröder och systrar genom den sakramentala bikten. Därför kan vi säga och tro att Guds barmhärtighet och frälsningsvilja är ovillkorlig och gränslös. Våra skyddshelgon och skyddsänglar är våra trognaste och mest pålitliga bundsförvanter i den andliga kampen. De går framför oss med ledande ljus. De behöver inte liturgiska konsulter och inte examinerade experter i psykologi och sociologi.
diakon Göran Fäldt
