In memoriam – fader Lars Cavallin

Den katolske prästen och författaren till många böcker Lars Cavallin föddes på Marie Upptagelses högtid 1940 och lämnade det jordiska livet på Högtiden Jesu Heliga Kropp och Blod 18 juni 2017. I går på Jesu Heliga Hjärtas fest mindes vi honom särskilt som en person med ett nytt hjärta genom organdonation. Men hans hjärta var redan nytt, format av tron på den Uppståndne Herren Jesus Kristus.

Min hustru Lenas och mina egna minnen av fader Lars började tidigt sedan vi själva upptagits i Kyrkan i Marie Bebådelse församling i Stockholm 1968. Första gången var på en rosenkransvallfärd 1968 från Domkyrkan till Marielund samma år som han prästvigdes, 10 år efter sin egen konversion till Katolska kyrkan. Några somrar som följde var vi hos mina föräldrar i Ystad innan barnen kommit och åkte tåget in till Malmö för att komma till söndagsmässan i Vår Frälsares. Hans predikningar var minst sagt undervisande och lärorika för oss. 

Nästa möte – och det mest betydelsefulla mötet – med fader Lars var under den första diakonutbildningen i Stockholms katolska stift under ledning av biskop Hubertus Brandenburg. Under de tre utbildningsåren 1979 - 1982 hade vi 6 aspiranter förmånen att undervisas av ett team präster i stiftet som kallade oss till Birgittasystrarnas kloster i Vadstena. Övriga präster var fr Jean Paillard op, fr Erwin Bischofsberger sj, och fr Marcel Taverne OFM, och inte minst biskopen själv. Koordinator var framlidne Åke Göransson.

Så här långt efteråt är Lena och jag överens om att det var en enastående Guds nåd att få undervisning av ett sådant team som var djupt enat i Kyrkan men med mycket olika utgångspunkter. Fr Lars Cavallin hade en förmåga att levandegöra Katolska kyrkans lära som med sin klarhet och trohet mot Kyrkan var oförglömlig.

Vi som var unga då fick uppleva konciliets reformer och pastorala nyorientering som vi aldrig kunnat få utan diakonutbildningen. Vigningen av gifta män till diakonämbetet var ju också en av de stora förändringarna i Kyrkan sett i historiskt perspektiv.

 Vi fick också uppleva en viss spänning mellan den katolska läran i form av doktrin och dogm å ena sidan och de nya aspekterna i forskningen kring den Heliga Skrift å den andra. Det kunde hända ibland att fader Lars och fader Jean diskuterade så häftigt att biskop Hubertus med klokhet och värme lugnade ner samtalen med oavslutade argument.

Vi minns fader Lars med glädje och goda minnen. Varje gång vi tar fram Katolska kyrkans katekes från 1995 i Lars Cavallins översättning fylls vi av tacksamhet för hans gärning för Kyrkan i Sverige.

                                                                                                              Lena och Göran Fäldt