Måste man vara rädd för döden?

I Robert Hugh Bensons dystopiska roman från 1907, Lord of the World, nyutgiven på engelska 2017, men aldrig översatt till svenska, avslutar den kvinnliga huvudpersonen Mabel sitt liv genom att själv föra en dödande cocktail till sin mun och svälja den.

Bibeln undervisar

Döden är alltid ofrånkomlig och kan aldrig förnekas. Det är därför döden har allt att säga oss om livet. Kan man vara rädd för livet? är Mabels fråga i Bensons roman om denna världens herre, den Satan som frestade Kristus under de 40 dagarna i öknen. Det var djävulen som ”ingett Judas Iskariot att förråda Jesus” (Joh. 13: 2). Jesus utpekade förrädaren vid den sista måltiden på torsdagskvällen, då Han sa: ”Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig” (Joh. 13: 18).

En roman profeterar

Det som är så tänkvärt i romanpersonen Mabel är modet, inte rädslan. Hon vill välja döden av egen fri vilja. Hennes mod att välja döden är en förklädd rädsla för livet. Många har gjort som hon, särskilt under 1900-talet. Flera av våra framstående diktare och författare i Sverige har gått den vägen, ”Den enda logiska och rätta” vägen, som Mabel kallar den i sitt brev.

 Hon vill inte kalla sig kristen och därför betyder inte kärleken från Gud något för henne: ”Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga (Höga Visan 8:6 ‐ 7)”. Men hade hon verkligen förkastat allt, tron, ljuset, Gud? Var hennes beslut oåterkalleligt?

Jesus förberedde sina lärjungar på sin död. Men han tog inte någon debatt med dem om döden och livet. När Han sagt sina Ord till dem, ”Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner” (Joh. 12: 35) lämnade han dem och var försvunnen, skriver Johannes i sitt evangelium.

Romanens tema

Romanens tema är kristendomens försvinnande och djävulens intåg i världen före Kristi andra ankomst i makt och härlighet (jfr Matt 25:31; Apg. 1:11). Vid förra sekelskiftet var läkarassisterat självmord illegalt och medicinsk eutanasi moraliskt stötande för det allmänna medvetandet och stridande mot den kristna människosynen, både i protestantiska och katolska länder. England var protestantiskt sedan Henrik VIII:s dagar men katolsk närvaro var tillåten med vissa begränsningar från och med tidigt 1800-tal.  

En känd konvertit under den här tiden var den anglikanske teologen och författaren John Henry Newman (1801-1890). Hans dikt om en väns död, ”Dream of Gerontius” (1865), hör till den klassiska engelska litteraturen och tonsattes av Edward Elgar 1914.

Författaren till boken Lord of the World, Robert Hugh Benson (1871-1914), levde senare och var pastor i Anglikanska kyrkan men konverterade till Katolska kyrkan i England 1903 och prästvigdes 1904).

Det är ganska omskakande att genom Bensons roman upptäcka att tanken på eutanasi, med samhällets stöd och godkännande, fanns och diskuterades så tidigt som vid förra sekelskiftet. Hela frågan har ryckt mycket närmare i vår tid även om den fortfarande är svår och kontroversiell.

Med den globala pandemin som tagit livet att hundratusentals människor bara under 2020 har eutanasitänkandet blivit en brinnande och mycket problematisk fråga. Vi måste vara informerade om vad som händer redan nu.

Frågan om medicinskt självmord har alltså dramatiskt aktualiserats genom pandemin Covid-19. Läkare varnar för att ”eutanasi” nu kan erbjudas anhöriga att besluta om on line på grund av det stora antalet människor som är i behov av intensivvård i världen och som presumeras vilja avsluta sina liv. Det finns redan blandningar av olika gifter som kan tas med vatten och som snart tar bort känslan och får den sjuke att somna. Därefter inträder döden.

Läkarna får inte skada patienterna

Den Hippokratiska läkareden säger att läkaren inte får tillfoga sina patienter skada. Nu kan man kanske hävda att det skulle vara barmhärtigt mot en lidande patient att ”söva ner” patienten och försäkra alla närstående om att ingreppet inte gör ont eller ”kännbart skadar”.

I vanliga fall av nedsövning vaknar patienten upp efter ingreppet i kroppen. Men i de fallen som nu undersöks vaknar patienten inte upp. ”Nedsövningen” har lett till döden och det måste beskrivas som allvarlig skada mot patienten, oavsett hur han eller hon har känt fysiskt, eller mentalt.

Alla ord för ”eutanasi” i den moderna meningen, är mjuka och hänsynsfulla. De kan då lättare accepteras. Men de ljuger. Om den goda döden i Guds hand säger de ingenting.

Graden av acceptans avgörs också av anhörigas redan fattade inställning. Det finns då all anledning att oroa sig, eftersom det är vanligt bland yngre, som också för sin egen del är rädda för döden och för ett passivt och utdraget döende, att de är positiva till hjälp att avsluta livet i förtid. De har kanske redan förväntningar på ”samhället”.

Om de för egen del, i alla fall teoretiskt, skulle föredra att avsluta livet genom ”eutanasi”, kan de överföra, kanske i tyst medgivande, denna inställning till andra som är nära en döende fas av livet, eller till närstående. De kan tacksamt ta emot erbjudandet till ”nedsövningen”. De kan säga ja av flera olika skäl, bland annat praktiska, men också emotionella.

Den Hippokratiska läkareden i farozonen

En sådan inställning till eutanasi kan bli så utbredd att lagstiftaren på demokratiskt förslag kan förändra lagen om respekt för livet och personen och göra eutanasin till en laglig option. Det får vi inte låta ske!

Vilken form av livsavslutande ”åtgärd” som än kan finnas, måste det alltid finnas en beslutfattande, ansvarstagande, läkare. Läkaren behöver inte vara närvarande i rummet när ”åtgärden” utförs. Andra utför, anhöriga utför, eller personen själv, som är vid medvetande, utför. Det fråntar inte ansvarig läkare ansvaret. Han eller hon har förberett, blandat en ”cocktail” eller gett tillstånd till morfin. Den Hippokratiska läkareden sätts ur spel.

Begreppet ’pro life’

Vi måste alltså klarlägga för all läkarpersonal, och för våra medmänniskor, att vi inte tillåter någon form av ”barmhärtighetsmord”, eutanasi. Vi säger varje gång och överallt Nej. Vi måste peka på att personer som kan ha gett uttryck för önskan att dö, är svaga och inte kan försvara sig, lika lite som det ofödda fostret kan försvara sig mot aborten. Vi kan inte tillåta att begreppet ’pro life’ omformuleras till ett slags uttryck för tvång eller diskriminering. Det är samhällets viktigaste fråga. Det måste vara för livet och stå fast i sin princip att skydda det från skadliga ingrepp!

Vad betyder ”nedsövningen”?

Man har anledning befara att ett nytt begrepp kommer att användas inom vården när en människas liv närmar sig slutet, nämligen begreppet ”nedsövningen”, som en del av vården. Här behövs skärpt vaksamhet, inte tyst underkastelsen. Anhöriga kan få höra att patienten – den sjuke – kommer till fasen ”nedsövning” – som är ett annat ord för aktiv hjälp att dö i förtid. Hur respektfullt det än kan låta är det logiskt och moraliskt oacceptabelt.

Viaticum och de sjukas sakrament

Det betyder att människor har tagit makten över döendet och döden. Vänjer sig ”samhället” vid ett sådant inslag i ”vården”, har vi kommit till en dödens kultur som strider mot läkaretiken och mot den kristna människosynen. Döden för kristna, särskilt för katoliker som har sakramentet ”de sjukas smörjelse” och biktmöjlighet, är ett farväl i familjens gemenskap och kärlek, och för de flesta med hjälp av Kyrkans heliga sakrament. Därför måste vi bestämt och med kraft avvisa både läkarassisterat självmord och medicinskt självmord med hjälp av dödlig cocktail, särskilt om den sjuke själv tar drycken, vilket gör intryck av en frivillig och medveten akt.  

Ett medmänskligt ansvar

I en artikel med titeln ”Dying virtually: Pandemic Drives Medically Assisted Deaths Online,” säger biträdande professorn i antropologi vid Brandeis universitetet, Anita Hannig, att anhöriga till personer som vill avsluta livet under nedstängning på grund av Covid-19 viruset måste ”ta en mer aktiv del i den slutliga handling som planeras leda till den anhöriges död” (University prof urges families in lockdown to mix assisted suicide drugs for relatives wanting to die).  

En profetisk bok

Ett av slutkapitlen i Robert Hugh Bensons Lord of the World är ett slags profetiskt uttalande för vår egen tid. Här kan vi i översättning läsa en större del av huvudpersonen Mabels brev till sin man Oliver: 

                            Vilohemmet, Västra Manchester 3A

”Kära du! Jag är hemskt ledsen men jag är tillbaks där jag var förut. Jag kan bara inte fortsätta längre, så jag måste ge mig av bort på den enda väg som återstår, som jag sagt dig en gång. Det har varit mycket tyst och lugnt för mig här och jag har trivts bra. De har varit så vänliga och omtänksamma. Det förstår du förstås, när du ser vad det står i brevhuvudet på det här pappret…  

Ja, jag har alltid tyckt mycket om dig och det gör jag fortfarande till och med nu, när jag skriver till dig. Jag tycker att du måste ha rätt att veta vad jag har för skäl så långt jag förstår dem själv. Jag har mycket svårt att förstå mig själv. Jag verkar inte vara stark nog för att leva. Så länge jag var nöjd med det mesta och allt var roligt gick det bra, särskilt när Han kom. Men jag tror jag hade andra förväntningar. Jag förstod aldrig som jag gör i dag att det måste sluta så här. Det är fullständigt logiskt och rätt. Jag hade klarat av att leva med det när jag trodde att verklig lidelse styrde deras handlande, men i det här handlar det mer om avsikterna. Jag förstod inte att den verkliga freden måste följa sina egna lagar och att den måste skydda sig själv. Och på något sätt är det inte den sanna freden jag vill ha. Det är just detta att vara i livet, som är fel.’

Men det finns något jag har svårt för. Jag vet att vi är helt överens i sakernas nya tillstånd. Ingen tvekan i ditt fall, eftersom du är både starkare och mer logisk än jag är. Men om du har en hustru måste hon vara helt överens med dig. Och det är jag inte längre, i alla fall inte i själ och hjärta, trots att jag förstår att du har rätt… Kära du, förstår du mig?

Om vi haft barn hade det kanske varit annorlunda. Kanske hade jag velat leva vidare för barnets skull. Men hela mänskligheten, hur går det ihop! Oliver! Jag kan bara inte – jag förmår inte.

Jag förstår att jag har fel och att du har rätt, men så är det bara. Jag kan inte ändra mig. Jag är helt säker på att det är över. Jag måste lämna allt.

Nu måste jag bara säga dig något – och det är att jag inte alls är rädd. Jag kommer aldrig att förstå varför man ska vara rädd, om man inte är kristen förstås. Jag skulle vara fruktansvärt rädd om jag var en av dem. Men vi vet ju båda att det inte finns något på andra sidan, eller hur. Det är livet jag är rädd för, inte döden. Det är klart jag skulle vara rädd om jag visste att det skulle göra ont. Men läkarna säger att det aldrig kan komma att göra ont. Man somnar in helt enkelt. Nerverna är döda innan hjärnan dör.  Jag ska göra det själv. Ingen annan ska vara i rummet. Om en liten stund kommer Syster Anne in med den lilla koppen och sedan går hon. Hon och jag har blivit riktigt goda vänner under den här tiden.

Jag bryr mig inte alls om vad du vill göra efteråt. Gör som du vill och inget annat. Kremeringen blir i morgon mitt på dagen så att du kan vara här om du vill. Annars kan du uppdra åt dem att skicka urnan till dig. Jag vet att du tyckte det var fint att ha din mors urna i trädgården. Kanske tycker du att det skulle vara fint med min också. Gör som du vill och inget annat. Likadant med alla mina saker. Det är du som ska ha dem förstås.

Nu min käre, vill jag säga detta – att jag nu är verkligen ledsen att jag har varit så tröttsam och dum att ha att göra med. Jag tror jag hela tiden trodde på dina argument. Men jag ville inte tro på dem. Förstår du nu varför jag var så tröttsam att ha att göra med?

Min käre Oliver, du har varit otroligt snäll mot mig… Ja, jag vet att jag gråter men jag är faktiskt mycket lycklig. Det här tar slut så vackert. Jag önskar att jag inte behövt göra dig så orolig för min skull den gångna veckan. Men jag var tvungen – jag vet att du hade övertalat mig mot det här om du hittat hit till mig, och om du hade kommit hade det varit värre än någonsin tidigare. Jag är ledsen jag ljög för dig om det också. Det är faktiskt den enda gången jag ljugit för dig.

Nu är det inte mycket mer att säga. Adjö, käre Oliver. Jag sänder dig mina varmaste hälsningar.

                            Mabel    

Not. Översättningen av brevet i boken avslutades 13 juni 2020 mot bakgrund av pandemin Covid-19 som ställer många människor i hela världen inför svåra frågor och beslut från och med vintern 2020, särskilt om självmord genom vårdsystemen.  

Även om berättelsen om ”Mabel” i Bensons Lord of the World är ett trovärdigt vittnesbörd om hur människor faktiskt kan se sin situation, får man – med all respekt för människans fria val – inte göra rädslan för livet till en dygd och därför övervinna fruktan för döden. Kristus har dött för oss alla för att vi ska kunna älska livet och acceptera döden. Det får vi aldrig glömma bort eller ändra på.

Kyrkan hjälper oss att komma ihåg att vara beredda på döden och förbereda oss att dö i frid med Gud. Kristus sänder den hjälpen genom sin Kyrkas präster som alltid tänker på själarnas frälsning. Kyrkan är Kristi kropp och alla de döpta hör till denna kropp.

Två verser ur Psaltaren har dykt upp i mitt medvetande under arbetet med den här artikeln. De kommer från Gud och kan hjälpa alla som någon gång kan befinna sig i Mabels situation. Hon visste att hennes man skulle försöka övertala henne att avstå från sin önskan. Hon visste att han skulle lyckas och därför gömde hon sig på en plats som ingen kände till, men som fanns och som stred mot lagen och människors samveten. Bara på så sätt kunde hon lyckas i sitt uppsåt.   

        Vänd dig bort från det som är ont (Ps 37:27). Saliga är alla som hoppas på Herren” (Ps 2:12).

                                                                                                                                 Diakon Göran Fäldt