Människors själar är som blommorna
Alla växer de på sitt sätt, en del långsamt, en del snabbare. Några trivs i skugga, andra vissnar utan solljuset. Människors själar är unika, alldeles som personerna som bär dem är konstverk ”i original”.
Är det inte märkligt att en del blommor trivs i torr sand och andra bara i ständigt fuktig jord? Själar svarar så olika på nådens behandling. Några drar sig inåt i tystnad, andra flyger iväg med stor energi och gör tjänster.
Blommorna är visst som människornas själar! De har inga ögon men känner närheten och vill efterlikna dem. Ibland är själarna och blommorna som syskon. Jag tänker på lilla Thérèse när hon var mystiskt sjuk och blev mystiskt botad av statyn i sovrummet som hette Vår Fru av Leendet. En enda stråle av ljus och värme någonstans ifrån fick den onda fienden att släppa sitt grepp om Lilla Blomman! Det var för henne en sådan lycka att hon inte ville tala om den med någon därför att hon då skulle förlora den…
Till en del viskar Gud, till andra ropar Han och till en del ryter Han. Människors själar är olika och kan inte alla vara i samma växthus. Gud känner sina verk bättre än Hans verk känner Honom. Därför är det en sådan oordnad trafik av gåvor i Guds skapelse. Det är som ett harmoniskt virrvarr!
Människors själar är som blommorna. Alla växer de på sitt sätt, en del långsamt, en del snabbare. Några söker skugga, andra solljuset. Trädgårdsmästaren kan dem och pysslar om dem. Gud den Trefaldige ler nog mot sin skapelse som den Konstnär han måste vara. Gud måste vara lycklig, mycket lycklig!
Lyckan har ett namn – men jag har visst glömt vad det var. Om jag lyssnar kommer det tillbaka. Kan någon viska det åt mig, tack?
diakon Göran Fäldt
