Livsbåt utan åror
Boken ”Ro utan åror” av Ulla-Carin Lindquist är ett slags testamente till eftervärlden. Jag tycker om att tänka mig att författaren till den här skoningslöst gripande boken är ägnad åt de många, som ensamma, eller omgivna av sina närmaste, lever utan att ha kontroll på någonting, och ser den sista tiden i livet som ett utdraget farväl som suger ut de sista krafterna. Vår tradition talar ibland om en Ars morandi, konsten att dö. Att ”ro utan åror” kan vara ett uttryck för att föras mot målet, med havsströmmen, eller den svaga kvällsbrisen. Hur svårt det än kan vara att ”släppa taget” om sitt liv, så är det ändå en del av livet som pulserar genom kroppen och medvetandet om livet som gåva och mysterium.
Boken har kommit ut i en ny utgåva på 150 sidor med efterskrift av Ulla-Carin Lindquists vuxna barn. Man kan bara beundra deras relation till sin mor och sättet att förvalta hennes minne. Sorg är svår men sorg kan också ge något nytt, en livsupplevelse som berör alla människor.
I det ljuset har en människas förlorade kamp mot en obotlig sjukdom fått en postum mening. Den kända reportern och nyhetsankaret på SVT, Ulla-Carin Lindquist, dog 2004 i den obotliga nervsjukdomen ALS. Hennes första förläggare och en kollega som hjälpte till att få råmaterialet till bok, insåg så fort de läst denna Lindquists första och enda bok, att den skulle bli en världssensation. Den är översatt till många andra språk.
Den är också ett inlägg i en tid som ibland väljer andra vägar som svar på obotligt lidande. Här finns inte minsta antydan om hjälp till självmord. Mitt i den fysiska process som bara kunde leda till döden, är ”Ro utan åror” en slags hymn till livets helighet och till en kärlek som inte dör. Den är skriven med yrkesreporterns skarpa blick för meningsfulla detaljer. Den gör desto starkare intryck genom sin emotionella intelligens och avsaknad av all sentimentalitet. Den angriper ingen. Den talar inte överlägset uppifrån och ner, som så många gör för att skydda sin självbild. Den är bara insiktsfullt ärlig.
Många familjer som upplever sorg och smärta över anhörigas sjukdom och lidande kan finna tröst och styrka i denna enastående bok av en enastående medmänniska.
Ulla-Carin Lindquists tacksamhet för livet, hennes vittnesbörd och oundvikliga farväl är som en Guds gåva till alla, friska och sjuka, levande och döende. Så mycket har kunnat hända genom detta livsreportage. Utan det skulle inte gåvor strömmat in till dyrbar ALS forskning, utan de med oerhörd möda skrivna kapitlen i boken, skulle andra inte kunna minnas denna enastående människa. Har hon inte, som S:t Johannes Paulus II brukade säga, ”gjort ett mästerverk av sitt liv”, som yrkeskvinna, som hustru och mor?
Till slut somnade hon in i sin livsbåt, utan åror, men på ett hav fullt av medföljare som ror med livets alla krafter. Bland alla de friska finns många som är ödmjukt tacksamma för att de inte är allvarligt sjuka. Varför är just jag frisk? Det frågade den helige kyrkoherden i Ars, Johannes Maria Vianney.
Konsten att dö är också konsten att leva.
diakon Göran Fäldt
