Livet är heligt – eller inte alls liv!
När vi firar Alla Helgons högtid glömmer vi inte alla de som levt äktenskapet som kallelse och burit kärlekens frukt i barnen. Guds första uppdrag till människan ”Var fruktsamma och föröka er”, är Hans odödliga ord i den Heliga Skrift (1 Mos 1: 28a). De som hörsammar Faderns ord gör Guds vilja och litar på Honom. Men hur många vågar göra det i våra dagar? Till och med Sveriges statsminister oroar sig offentligt över att färre barn föds i vårt land än kanske någonsin tidigare.
Det kristna äktenskapet är vaggan till liv. Att ingå äktenskapet har från början en religiös betydelse. Kristus har upphöjt äktenskapet till värdigheten av ett sakrament, lär Kyrkan. Makarna är heliga personer eftersom de kommit till genom en gudomlig plan, barnen de föder är heliga eftersom den äktenskapliga akten är helig. Därför ska förberedelserna till äktenskapet alltid betona den religiösa aspekten även om utvecklingen i västerlandet gått från sakrament till kontrakt, eller mot en statligt reglerad samhällsinstitution.
Man kan jämföra den kristna synen på äktenskapet och den äktenskapliga akten med den judiska religiösa traditionen med omskärelsen. Josef och Maria kom till templet med Jesusbarnet för att uppfylla lagen, ”för att efter deras rening enligt Mose lag bära fram honom inför Herren” som Lukas säger (2:22). Jesus blir omskuren. Men Paulus säger, enligt brevet till Galaterna: ”I ett liv med Kristus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron som kommer till uttryck i kärlek” (5:6).
För oss katolska kristna gäller alltså en annan rit än den judiska. Båda är religiösa och inte juridiska. Därför måste betoningen i äktenskapsförberedelsen ligga på det religiösa planet, inte i första hand på det sociala, även om bröllopsfesten inte är helt religiös utan en familjefest som i en gammal bygemenskap. Bröllopet i Kana var en sådan. Med Jesu och Marias närvaro och handlande blev bröllopet i Kana också till slut en religiös fest.
Den religiösa karaktären i den äktenskapliga akten måste framhållas i all äktenskapsföreberedelse som bindande för de troendes samvete, så som Kyrkan undervisar i encyklikan Humanae vitae, paragraf 12: ”Läran grundar sig på en av Gud fastställd oupplöslig förbindelse, vilken människan inte på egen hand får bryta, mellan förenande och fortplantning, vilka båda är innefattade i den äktenskapliga akten.”
De heliga gifta vi firar på Alla Helgons dag har på något sätt levt efter naturens lag som en Guds naturlag och i den funnit sin sanna kallelse. Lagen har genom sin intimitet förökat kärleken mellan mannen och kvinnan i äktenskapets sakrament.
Om den kärleken tynar bort som en fladdrande ljusveke, föds som en olycklig konsekvens färre barn, det som inte bara statsministern oroar sig för, utan också den helige fadern, S:t Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare på jorden, påven Franciskus.
Denna tydliga norm, Humanae vitae, paragraf 12, är inte att uppfatta som en av Kyrkan förpliktande lag utan som en av Gud given ordning som visar oss att det mänskliga livets ursprung finns i Gud. Hur skulle de kristna i så fall kunna avvisa ordningen utan att samtidigt förneka Gud som den högsta normen och källan? S:t Johannes XXIII manade som påve till förståelse av den religiösa förståelsen av den äktenskapliga akten: ”Det mänskliga livet måste av alla uppfattas som något heligt” (se HV 13).
Det må vara så att en del katoliker bortser från den religiösa betydelsen av den äktenskapliga akten. De sätter de sina förhoppningar till att Kyrkans läroämbete efter påtryckningar av olika slag ska ändra sin lära om sexualiteten. Under tiden fram till en sådan förmodad förändring av moralen, visar de att de ”trotsar” Kyrkans läroämbete om de lever i sina äktenskap som om förändringen redan har genomförts. De följer säkert sina egna samveten men glömmer naturens och Guds skapelseordnings lag. Kyrkan ber för dem alla!
Tiden visar nu att undervisningen i encyklikan är både profetisk och alltid gällande. Det finns inte heller i rapporterna från den nu avslutade synoden i Rom några antydningar som tyder på ett ”paradigmskifte” i äktenskapets moral.
Det är viktigt att studiet av encyklikan bedrivs i trogen katolsk anda och inte i relativistisk och ifrågasättande anda. Alla Helgon kan på högtiden hjälpa Kyrkans trogna att leva heligt, som det anstår dem.
Det är viktigt, inte minst för kommande generationer av katolskt konfirmerade döpta, att de får sanningen till sig oförvanskad. Meningen kan bara vara att det är sanningen som befriar och att rätt lära är vägen till helighet. Som S:t Johannes XXIII sagt en gång, och som citeras av S:t Paulus VI i encyklikan, ”Det mänskliga livet måste av alla uppfattas som något heligt”.
diakon Göran Fäldt
