Lär barnen att tala sanning!
Jag undrar om våra insiktsfulla domare, åklagare och advokater själva har någon högre uppfattning om sanningssägandet i domstol än vad som framgår strikt juridiskt. Det är ju uppenbart att det ljugs. Hur förhåller sig de som är satta att döma till lögner i rättsprocesser? Mened finns visserligen som dom, men saknar man en moralisk dom över osanningar, som i andra länders rättsskipning kallas trots mot domstol och som har en viss straffsats?
Hur kompetenta och erfarna våra rättstjänare än är, tycks de inte erkänna, och behöver inte erkänna, någon högre instans att vädja till - enligt lag. Politiken har ju utformat all lag över tid. Allt utom Guds lag. Det ser ut som om Ingemar Hedenius avfärdande av all metafysik inom filosofin fått full genomslagskraft. Man ser kanske resultatet i vår plågade tid av alternativa samhällen som inte låter sig påverkas av något utanför det egna systemet. Lögnen finns överallt. Vilken skada gör den – för rättsväsendet?
Ingen kan ta miste på att vårt samhälle idag har ytterst svårbemästrade problem med brottsutvecklingen. Myndigheternas har skriande behov av respekt för samhällets lagar. Lagarna skall vara till för att i möjligaste mån skydda och försvara dem som lever i samhället. Det borde kunna gå att inom europeisk tradition stärka just respekten för lagens mening. Många unga tar straffen med en klackspark, kanske till och med som en merit i sina kretsar. Det kan knappast vara brottsförebyggande.
Man säger nu att polisen måste ha fler verktyg till sitt förfogande och att kriminalvården kräver stora samhällsresurser. De måste på ett människovärdigt sätt kunna förvalta frihetsberövande domslut med personal i trygga arbetsmiljöförhållanden. För att komma till roten av det onda som sprider sig i maffialiknande gängbildningar vädjar man till ”hela samhällsgemenskapen” att göra förebyggande insatser. Men räcker individualismen och identitetspolitiken? Räcker det gamla ideologiskt överlevande östblockets kollektivism? Eller finns det fortfarande ett begrepp som kan få ny betydelse. Vår gamla vittnesed i domstol, till exempel?
Uppgifterna ser så svåra ut att man kan tänka på den gamla grekiska myten om Sisyfos, omskriven för vår tid av nobelpristagaren Albert Camus. Sisyfos straffades hårt för sitt brott men kunde frias om han förmådde rulla upp ett stenblock på toppen av ett berg. ”Varje gång han nästan var uppe på kullens topp slant han dock med stenblocket, som störtade ner i avgrunden, så att han fick börja om från början. Han fortsätter ännu med detta meningslösa sisyfosarbete som aldrig tar slut” (Wikipedia).
Vi har den situation vi har sedan de sekulära värdena under hundra år genom lagförslag velat undanröja den religiösa grunden för sanningen som står över människans natur och förmåga. När man avskaffar respekten för sanningen kan man ljuga sig fri och komma undan straffen och återgå till den olyckliggörande brottsligheten.
Vår gamla vittnesed pekade på att alla var skyldiga Gud att säga sanningen och att domstolarna och domarna och hela samhället fick det stöd som behövs för att komma åt roten till det onda som är lögnen. I den gamla vittneseden för svenska domstolar, står följande att läsa, ”Innan vittne avger sin berättelse, skall vittnet med handen på den heliga skrift avlägga denna ed: Jag N.N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga ord, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.”
Eden är avskaffad men vi kan också se följderna av att människan ensam gör sig till herre över rätten. Brottet får sitt straff men skulden man bär på har ingen instans i moderniteten. Vi har de problem vi har, och vi kommer att fortsätta att ha dem, eftersom vi tvingas till det meningslösa ”sisyfosarbetet” som bland andra Camus skrev om. Det har varit ”modernt” att avskaffa alla bindande referenser till den kristna religionen som under två årtusenden skapat den västerländska kulturen och överträffat primitiva samhällsordningarna med sina mytologier, även de grekiska. Har det blivit bättre?
Vi står på branten av en ofattbar rättslöshet i samhället och ett försvagat försvar för livets värdighet. Vi godkänner ”som samhälle” aborterna, vi vaccinera oss och försäkrar oss men vi råder inte bot på problemen utan skapar nya. Vi har skaffat oss övertygelsen att en vuxet ”modernt” samhälle inte behöver Gud. Ja, men då får vi också stå där och lagstifta vidare utan någon högre instans som gäller oss alla. Vi är alla Sisyfos!
En som förstod det grundläggande värdet av att tala sanning var den tyske prästen Dietrich Bonhoeffer. Han mördades av nazisterna i koncentrationsfängelset Dachau i april 1945 för sitt motstånd.
Bonhoeffer talade om vikten av samtal mellan föräldrarna och barnen. Den möjligheten måste vi ta vara på och värdera. Men det kräver tid och närhet i familjelivet. Har vi tid till det i dag? Lär vi barnen att säga sanningen? Eller ska man respektera deras privatliv och låta dem vara i fred?
Bonhoeffer har något viktigt att säga till vår tid. Han menar att det finns en begränsning i kravet på andra att säga sanningen. Inte minst när det gäller barnen. Föräldrar måste förstå när barn ljuger och hjälpa dem att föredra sanningen men utan hot och straff. Han säger också att ”det kan invändas mot kravet att tala sanning att man inte är vem som helst skyldig sanningsenligt tal, utan bara Gud. Invändningen är riktig så länge det inte glöms bort att Gud inte är en allmän princip, utan den levande Gud som insatt mig i ett visst livsförlopp och som begär tjänade av mig inom just detta livsförlopp,” säger Dietrich Bonhoeffer. Det är beundransvärda ord. Vi hade en sådan inställning i vår gamla vittnesed i domstolen. Den lärde ut en allmän hederlighet.
Det är det allmänna bruket av lögn som straffar oss. Vi har ett fuskande samhälle som undergräver det sammanhållande kittet i samhället. En som skrivit om det är de kända makarna Myrdals dotter Sissela Bok. Hon citerar Bonhoeffer. Tag fram och läs! Att lära barnen att tala sanning är en början.
diakon Göran Fäldt
