Kyrkans lära om den äktenskapliga etiken är alltid aktuell – inte minst i tider av förvirring och delade meningar

Under 2018 och 2019 talade jag om undervisningen i S:t Paulus VI:s encyklika Humanae vitae i ett par församlingar och publicerade i Katolska utskottets för äktenskap och familj namn ett antal skrifter i det viktiga ämnet sexualiteten i äktenskapet och metoderna för barnbegränsning. 2018 var ju encyklikans jubileumsår – det 50: e. 

Encyklikans utgivning på svenska jubileumsåret 2018

Bara att ge ut encyklikan igen på svenska var inte friktionsfritt. Den hade getts ut med en inledning på svenska och med de nordiska biskoparnas herdabrev 1968 som appendix. En uttalad invändning mot den nya utgivningen var bland annat att den pastorala vägledning som herdabrevet angav skulle vara gällande också nu i vår tid och framåt i tiden, och alltså följa med i nya utgåvor. Man ville då inte närmare erkänna att om ett pastoralt följebrev överhuvudtaget skulle medfölja en utgivning på svenska, så är det alltid den sittande biskopen som undertecknar och undervisar pastoralt. En sådan förklaring från vår biskop fanns inte med i utgivningen. Den utgåva av encyklikan som utskottet gav ut till jubileumsåret 2018 var dock försedd med biskop Anders särskilda tillstånd och upprepat imprimatur.

Ansvarsfullt föräldraskap eller regleringen av barnafödslarna?

Dessutom påpekade jag att man avsiktligt – förmodar jag – på eget bevåg ändrat encyklikans underrubrik så att den ansågs gälla det ansvarsfulla föräldraskapet vilket inte stämmer med den ursprungliga som talar om regleringen av barnafödslarna.  För denna reglering framställer Kyrkan en norm som är bindande för det katolska samvetet. Men de som ställt sig i opposition mot undervisningen i HV ville föra över fokus på en aspekt som är lika viktig men som inbjuder makarna att, med enbart det egna samvetet, fatta beslut om den äktenskapliga aktens prokreativa betydelse. Hade detta varit katolsk lära hade Kyrkan hamnat i samma återvändsgränd som den Anglikanska kyrkan 1930 (Lambethkonferensen) vilket i princip följdes av den svenska statskyrka vid samma tid. Genom en förändring av underrubriken fick man möjlighet att tala mer om makarnas subjektiva bedömningar om vad som var gott och ont i det allmänna perspektivet av ansvar för barnens uppfostran.

Är makarnas subjektiva moraliska bedömning norm?

Naturlig familjeplanering kom att föreslås som metod för att undvika barn vilket kunde uppfattas som mer moraliskt rätt i förhållande till det uppenbart omoraliska bruket av artificiella preventivmedel. Skulle makar som systematiskt vill utnyttja den månatliga infertila perioden i kvinnans liv leva sitt äktenskapliga liv på den grunden, skulle makarna ha samma intention med akten som de som använder vanliga preventivmedel.

Kallelsen till helighet – gåva eller privat option?

Makarna är alltid kallade till helighet. De måste göra ett val grundat på kunskap, eller som Dietrich von Hildebrand (1889-1977) säger det: ”Den sanna samverkan genom samvetet, vars röst förmanar och tillrättavisar oss att ta det fulla ansvaret, förutsätter en kunskap om vad som i grunden är gott eller ont, behagar Gud eller är syndfull, är tillåtet eller otillåtet” (sid 17, Katolsk undervisning, kompetensen och läroämbetet, KUÄF 2019).

Konsekvensialism och proportionism

Goda motiv som att vilja stärka enheten i äktenskapet, eller förhindra en allvarlig kris, ansågs enligt vissa teologer rättfärdiga avvikelser från normen att den enande och prokreativa aspekten i den äktenskapliga akten inte får skiljas åt (HV 10-12). Det var sådana resonemang som undergrävde magisteriums auktoritet. Präster och själasörjare som fångades in i detta paradigm lärde sig snart att inte råda annat än att ”hänvisa till samvetet”. Eftersom detta inte är lydnad mot Kyrkans undervisning är en sådan pastoral attityd inte själavårdande utan vilseledande - med risk att inte längre prioritera principen att alltid värna om själarnas frälsning.

 ”Öppenheten mot barn” teorin

De mot encyklikan kritiska teologerna menade att ”öppenheten mot barn” kunde ses i makarnas livsperspektiv och inte i varje äktenskaplig akt för sig, som är och förblir kyrklig lära. Den har alltid framförts som moraliskt riktig och upprepats av Pius XI, Andre Vatikankonciliet och bekräftats av senare påvar. Påven Franciskus apostoliska uppmaning Amoris Laetitia avviker inte från den kontinuerliga katolska läran.

         För att ytterligare beskriva den auktoritetskris i Kyrkan som utbrett sig efter S:t Paulus VI:s encyklika skrev jag för utskottet räkning den lilla skriften ”Varför måste man som katolik försvara Humanae vitae idag”. Den redovisar reformistiska ståndpunkter bland teologer och visar hur S:t Johannes Paulus II:s encyklika Veritatis Splendor 1993 bemötte de teologiska teorier som ville rättfärdiga de antikonceptiva modellerna eller medlen som börjat tillämpas i praktiken av katolska män och kvinnor i äktenskapet.

Hur kan man konstatera att vi har en moralisk konflikt

         Det visar sig här att Kyrkans undervisning genom det petrinska ämbetet inte kan förändras på grund av tekniska landvinningar eller sociala omständigheter för de katolska familjerna. Det har inte hindrat att en teologisk och pastoral opposition upprepats och förstärkts. På så sätt har Humanae vitae givit upphov till en splittrande och öppen konflikt som varit svår att undvika. Svaren på denna konflikt syns dels i analysen av utvecklingen i familjelivet och i äktenskapen som pekar på upplösningsfaktorer på moralens område med allvarliga konsekvenser i form av ökat antal skilsmässor, sjukdomar och aborter. I Sverige noteras en fördubbling av antalet vårdnadstvister mellan år 2008 och 2018. Den moderna individualismen har ett högt pris. Den enda normen som accepteras av den yngre milleniegenerationen tycks vara normlösheten. Engelske Prins Harry och hustru Meghan är ett typiskt exempel – det ligger i deras ungdomliga charm att faktiskt göra precis som de vill – även om det gäller successionsordningen till den engelska kronan. Vad kommer att hända när denna individualism är majoritetens självklara inställning till allt som kan kallas samhällsordning?

Varför kallas S:t Paulus VI:s encyklika Humanae vitae profetisk?

 Mot den bakgrunden har S:t Paulus VI:s encyklika beskrivits som profetisk, det vill säga den anses ha förutsagt en försvagning av handlingars moraliska värden och att samhällen och stater har lagstiftat om användning av preventivmedel som en del av den sociala och medicinska lagstiftningen. Det finns gott om exempel i vår moderna tid på stater som ingripit i familjelivets förutsättning och kommit att avgöra hela befolkningsutvecklingen.

Vi står vid ett vägskäl

Det finns i detta vägskäl två vägar: kyrkan förklarar och försvarar den etiska normen om fertiliteten och man fortsätter att undervisa om äktenskapets oupplöslighet och om familjen som samhällets urcell. Den andra vägen är att verka för en förändring av Kyrkans hela morallära och ställa den under samvetets absoluta primat. Hela Kyrkan har påverkats av detta vägskäl och lett till att enheten i moralläran åtminstone för närvarande har gått förlorad.  I sin tur har det lett till öppen konflikt mellan teologer, biskopar och biskopskonferenser under det nuvarande pontifikatet.

Det kan inte ha undgått någon som följer händelseförloppet efter Världsfamiljemötet i Dublin och de efter de två familjesynoderna 2014 och 2015 att meningarna går vitt isär. Nyligen har till exempel den tyska biskopskonferensen velat besluta att frånskilda omgifta – under vissa omständigheter – ska ha möjlighet att ta emot den heliga kommunionen, medan den polska biskopskonferensen sagt tydligt nej. Vi har en situation i Kyrkan som påminner om tiden efter Luther. Enheten var förlorad mellan kristna medan Kyrkan stod kvar i sin enhet kring Petrus.

Måste jag vara queer?

Jag tog upp detta dilemma i oktober förra året när jag var inbjuden som ordförande i utskottet för äktenskap och familj att tala fritt under pastoralrådsmötet i Marielund. Jag fick alltså tala om de utmaningar de katolska familjerna står inför i vår tid. Jag tog upp frågor om orsaker till psykisk ohälsa, jag tog upp påverkan på våra ungdomar i skolan som får lära sig att trans och intersexpersoner är föredömen enligt queerteoretiker.

Jag tog upp frågan om äktenskapsförberedande undervisning i form av indoktrinering eller dialog. Jag anslöt mig till uppfattningen att den förändrade synen på sexualmoralen under 1960-talet – alltså perioden efter Humanae vitae encyklikan – som den bakomliggande förklaringen till missbruken och skandalerna som blivit kända under senare tid och som med rätta upprört alla människor. Vill vi alltså som Kyrka råda bot på den uppkomna situationen som fläckar Kyrkans ansikte i världen och i Kyrkan måste vi återupptäcka de sanna värdena i äktenskapets sakrament och i den mänskliga sexualiteten.

Vem har egentligen kompetensen i moralfrågorna?

 Det leder ofrånkomligt till frågan vem som har kompetensen att uttala sig auktoritativt i moralfrågorna som Kyrkan ställs inför. För att ge ett så objektivt svar som möjligt gav jag ut ett litet häfte – Katolsk undervisning – kompetensen och läroämbetet – som var en översättning av ett kapitel i en omfattande analys av Humanae vitae av den tyske teologen Dietrich von Hildebrand, som vi redan citerat. Jag själv ansåg att ett klarläggande om själva kompetensen var av största vikt när vi försöker undervisa i eller om Kyrkans morallära. Han säger i sin skrift följande som jag tror vi alla tacksamt instämmer i: ”I tron och moralen finns för katolikerna bara en absolut kompetent auktoritet och det är Kyrkan”.

Låt mig avsluta med två citat av påvarna S:t Johannes Paulus II och Franciskus. De säger att familj, Kyrka och samhälle fordrar en hållbar underbyggnad som är till tjänst för individualismen. Påvarnas ord är starka uppmaningar till allas gemensamma ansvar för varandra med Guds hjälp.

”Därför måste det än en gång betonas att Kyrkans pastorala ingripande för att stödja familjen är mycket angeläget. Familjens själavård måste stärkas och utvecklas med all kraft, och den måste hanteras som ett verkligt prioriterat område, i förvissning om att evangelisationen i framtiden kommer att vara starkt beroende av huskyrkan”. S:t Johannes Paulus II - Familiaris consortio (1981) – Om den kristna familjens roll i den moderna världen.  ”Familjen är den plats där den första socialiseringen sker.  Det är det första stället där man lär sig att förhålla sig till en annan människa, lyssna, dela, stå ut med varandra, respektera, hjälpa och bo tillsammans. I fostran ingår att vi måste lära oss att uppfatta att världen och samhället också är vårt hem; där får vi övning i att ”bo” bortom det egna hemmets gränser”. Påven Franciskus – Amoris Laetitia (§ 276) – Om kärleken i familjen (2016).

                                                                                                          diakon Göran Fäldt