Kravmärkt liv
Varför säger Kyrkan att det nya mänskliga livet, som är frukten av mannens och kvinnans kärlek i äktenskapets sakrament, skall vara respekterat från allra första början och förbli respekterat så länge det lever? Skälet för denna stränga, etiska attityd är att en ny mänsklig varelse har börjat sitt liv och att det har rätt att leva och att ingen har rätt att ingripa i det och skada det eller till slut döda det.
Det finns ett skyddande krav på varje nytt liv. Rör det inte, förhindra det inte att utvecklas, gör det inte till ett biologiskt föremål, som till exempel en hjärtklaff, en stortå eller en hornhinna! Det lilla embryot som börjar växa av egen inneboende kraft och är på väg mot kvinnligt eller manligt kön, har i sig själv alla de egenskaper som kommer att utvecklas i en skapelse som är lik Gud och en avbild av Gud. Det bär sitt eget unika DNA. Det är icke upprepbart. Det är en framtidshistoria som bestäms av föräldrarnas alla anlag och unika personliga karaktär.
Vi tackar Gud för Hans skapelses kraft och omger det med all vår kärlek och jublande glädje. Snart skall ett hjärtslag börja höras i detta livets sanna underverk! Snart skall ögonlock och öron växa fram, fingrar röra sig, läppar glida mot varandra, hela den lilla kroppen känna igen moderns rörelser och vänja sig vid hennes röst.
En dag hör det lilla mänskliga livet för första gången moderns vaggande sång och föräldrarnas bön till Gud: låt vårt barn få leva, låt oss få föda fram det till livet och skänka oss oändlig glädje!
Det lilla embryot är liv och utveckling, det har rätt till kärlek och omtanke, i all sin känsliga skörhet skall det beskyddas och tas om hand av ömsinta och hänsynsfulla mänskliga händer. Dess framtid skall vårdas och läggas i sin Skapares händer. Jesus befaller: döp det i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn! Livet som läggs i våra händer är gåva! Vilket underbart ansvar läggs inte i människans händer.
Men vad händer med alla tusentals nedfrysta embryon som ”blivit över efter IVF-behandlingar (provrörsbefruktning)”? De ”riskerar att slängas då de enligt svensk lag inte får användas till embryodonation”, enligt rapport i Sveriges Radio Ekot.
Inte bara i Sverige utan i hela världen förvaras mänskliga embryon nedfrysta på obestämd tid. En bråkdel av dem kommer att inplanteras i en väntande livmoder, eller i en surrogatmoders livmoder. Men huvuddelen av denna den mänskliga kärlekens massproduktion, vart går den? Om den förvaras nedfrusen över tid, vem äger den? Vem har rätt till den? Och om den förs vidare till födande, vem kan föreställa sig dessa människors sökande efter sitt ursprung, sina föräldrar, när de till slut tillåtits komma in i världen?
Många mänskliga ögon gråter i dag därför att djurarter hotar att gå under eller därför att glaciärer smälter. Många ögon gråter när naturen i sin blindhet dödar liv. Askan från vulkaner dödar, flodvatten över alla bräddar dödar, vapen dödar, fångenskap och kränkningar i frihet dödar.
Naturen dödar aldrig avsiktligt, den har inget förnuft utan är blind för sina onda verkningar. Men vem gråter över det förlorade embryots liv? Säkert inte de som kräver rätten till barn, inte de som gläder sig över att ett av flera embryon utvalts till liv och framtid. Alldeles för många ögon är torra!
Livet är kravmärkt från början. Det är vår plikt och kallelse att visa det den respekt det har rätt till! Vi måste inte underkasta oss ”det teknologiska imperativet”, som säger att om en teknik finns kommer den att användas. Att vara barnlös är ett livstillstånd man kan leva med. Barnlöshet är inte en förbannelse, inte en sjukdom, inte ett handikapp. Det är ett blint naturens oavsiktliga tillstånd som man och kvinna kan acceptera med jämnmod och visdom. Barnlöshet är en fråga om respekt för livet!
diakon Göran Fäldt
