Kan en emotionell ”peak” tysta samvetets röst? Är det en annan och farligare pandemi?

Kan en emotionell ”peak” tysta samvetets röst? Är det en annan och farligare pandemi?

Människan är beroende av ett upplyst samvete för att fatta sina beslut och handla. Frågan i vår tid är emellertid hur man förstår samvetet. Historiskt sett har samvetet på något sätt alltid varit till hjälp att välja göra det goda, men det har också alltid förträngts och lett till att välja det onda.

Det är en allmänmänsklig erfarenhet. I vår tid förefaller emellertid något nytt inträffat. Samvetet talar för känslan och inte för förnuftet. Kan det stämma?  

Vilken roll har känslorna?

Känslor är viktiga. De hör till hela vår önskan att förstå vår situation i samspel med andra och kanske till och med styra våra beslut. Känslorna har betydelse eftersom vi har kroppar. Det säger oss logiskt att änglar inte har känslor därför att de inte har kroppar utan är andliga varelser med vilja och förnuft. Augustinus och andra kyrkolärare har tolkat de bibliska skrifterna och sökt vad de säger om änglarna. De har på Skriftens grund kommit till slutsatsen att Gud skapade änglarna innan Han skapade den synliga världen och hela kosmos. De har dragit en annan slutsats, nämligen att deras antal är oräkneligt och att det finns goda och onda änglar. De onda änglarna har ett fördärvat förstånd och hatar Gud.

Är förnuftet okänsligt?

Det som nu tycks vara ett allvarligt hot mot vårt mänskliga samvete är att känslorna kommit att styra det med kroppsliga impulser. Människan är en förening av kropp och ande och till andens utrustning hör förnuftet, viljan och minnet, enligt kyrkolärarna. Det är alltså av största vikt att människan tar hänsyn till alla dessa gåvor och låter dem spela sin av Gud givna roll.

Förnuftet måste informera känslan och inte tvärtom. Om känslan får överhanden blir kroppen överordnad anden i människan och hon kommer att förlora sin mest hedervärda förmåga att besluta och välja de goda gärningarna i varje valsituation.  

Vad har hänt med den gemensamma normkulturen?

Det tycks i vår tid gå en skiljelinje mellan generationerna som markeras av känslan som tar samvetets plats. På den ena sidan skiljelinjen finns ett förhållande till en gemensam normkultur, på den andra sidan finns snarare tillfredsställandet av de ”egna drömmarna”. Där tycks alltid den emotionella peaken styra. I sin tur innebär det ett själavårdande problem i bikten, eftersom man inte kan bikta känslor som synd utan bara medvetna handlingar som på något sätt strider mot Guds bud och Kristi lära.

Om vi ser på människors sätt att resonera och handla i dag ser vi att känslorna är starka och att man ofta beslutar sig efter en ”peak” på känslornas skala. Moderna media stärker dessa processer då de oftast frågar efter hur människor känner sig i olika händelser.

Det finns inte en bild i sportens värld som inte vill spegla känslorna. Segrarna ska helst i bild vråla ut sin glädje. Också i skolans värld talas det om hur rolig skolan måste vara. Skolreformer handlar till exempel ofta om att göra matematikundervisningen roligare! Den vill stimulera intelligensen genom känslorna! Men hur utvecklande är det? 

Finns det en boxningsmatch mellan förnuftet och känslorna?

Ett annat tecken på känslornas övertag är talet om att ”förverkliga sina drömmar”. De unga på arbetsmarknaden vill alltid söka ”det perfekta hemmet” som en dröm. Då bortser de från förmågan att ansvara för lån och kunna betala räntorna. Känslorna leder tyvärr ofta till skuldfällor med ett alltför sent uppvaknande till verkligheten. Boven i dramat är den ogenomtänkta känslan!

Finns det ett samvetets totala mörker?

Människor som ställs till svars för allvarliga brott i domstol vill nästan aldrig erkänna ”skuld” utan säger hellre att de ”bestämmer över sina egna liv och inte följer andra normer än de egna normerna”. Massmördaren Anders Behring Breivik var till synes helt opåverkad av rättens dom över honom som skyldig till massmord!  

Det leder till moralisk skuld som inte kan lösas med pengar utan bara genom en livsomvändelse. Vad som saknas människor i sådana avgörande situationer är en ”peak” i samvetet. En ”emotionell peak” kan betyda att personer blivit ett ”offer” för sina känslor, vilket kan drabba män och kvinnor i lika grad; det kan drabba oss alla, det kan drabba Kyrkans ämbetsbärare och gudsvigda också eftersom de inte är emotionellt immuna. Vi har alla den gemensamma grunden: vi är vanliga människor med gåvor och svagheter som är typiska för hela människosläktet. Det är därför vi alltid ber för hela Kyrkan. S:t Johannes Paulus II lär oss något om förhållandet känslor och förnuft, tro och moral, i encyklikan Veritatis splendor (1993, § 38). Han säger:

         Harmonin mellan tron och sättet att leva får inte ta skada. Kyrkans enhet skadas nämligen inte bara av kristna som avvisar eller förvränger trons sanningar, utan också av dem som bortser från de moraliska förpliktelser som evangeliet kallar dem till (jfr 1 Kor 5: 9-13). Apostlarna har med bestämdhet avvisat varje åtskillnad mellan hjärtats åtaganden och de gärningar som uttrycker dem eller bevisar deras giltighet (jfr 1 Joh 2: 3-6). Kyrkans herdar har också sedan apostolisk tid entydigt fördömt sådana fall där splittring drivits fram genom undervisande lära eller i handling”. Det är ju uppenbart att påven här talar om handlingar och inte om känslor.

         I min bok ”Tre påståenden om äktenskapet” (sid 10) som jag använder i en äktenskapsförberedande kurs för förlovade par, citerar jag en annan källa, den amerikanske filosofen och författaren Allan Bloom (1930 - 1992). Han har sagt när han konstaterat att ”samvetet under 1960-talet blivit en stark känsla, intuition eller ärliga åsikter, en för alla ändamål ogrundad grund för moralisk beslutsamhet, tillräcklig i sin minsta tankeverksamhet för att underkänna alla andra skyldigheter och lojaliteter”.

         Det upplysta samvetet finner vägen till Gud

Det fångar in den aktuella situationen för en katolsk moralteologi som urholkas och ersätts av ett mer känsloinriktat samvete än ett förnuftsorienterat samvete som formas av naturlagen och av Kyrkans undervisning om etiken för mänskligt handlande i svårare valsituationer.  Det antyder att det går en skiljelinje mellan generationerna någon gång efter Andra världskriget och omkring det stora kyrkliga konciliet 1962-1965 i Vatikanen i Rom.

Människans samvete kan förmörkas och hon har mycket svårt att hitta tillbaka till det goda Gud gett henne i skapandet. När människan däremot söker och tar emot Guds nåd blir hon i stället upplyst och ser och uppskattar det goda Gud ger henne.

Gud vägrar aldrig människan sin frälsande nåd när hon i ödmjukhet ber om den.

                                                                                                                     diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.