Kalla handen – kalla barmen! Nej, till vanvördande av Maria Guds Moder av själviska skäl. Ja, till hennes varma hjärta och upphöjda vishet!

Kvinnor som betraktar sig som katoliker – vad annars? – de har inga mål utanför kyrkan eller i en annan kyrka – utan inom Kyrkan. Målet är att kvinnor ska kunna tjänstgöra som präster med ordinarie sakramentala vigning och bli kardinaler och bli påve (Päpstin – på tyska).  

För att samla kvinnor i protest mot tusenårig tradition med det manliga prästämbetet vägrar de nu i grupp söndagsmässan och firar själva någon form av agapemåltid på mässtid och utanför kyrkor. De vill ge intryck av att var nedtystade och tillbakahållna i Kyrkan och uppträder inför kamrernorna med förtejpade munnar. Eftersom de inte kan tala – inte svara heller – kommunicerar de med plakat.

Hur ska nu några kvinnor kunna vända på det ”patriarkaliska systemet” i både kyrka och samhälle? Hur ska kvinnor i framtiden kunna bana väg för en ny jämställdhet med männen i den Katolska kyrkan? Trots många försök att samlas kring seriös teologi och exegetik känner de inte att de når hela vägen fram. En ny modell – eller gammal – är att angripa det marianska idealet i Kyrkan.

Att avkläda Guds Moder hennes kyrkliga epitet som förebild för både män och kvinnor – ”Se jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt” – är smärtsamt som all ofrivilligt avklädande inför öppen ridå men, menar dessa patriarkalismens martyrer, en nödvändig omkostymering.  

Vi som ber för dem som förföljer oss är inte helt försvarslösa: boten, bönen och gottgörelsebönen på första lördagar efter Sr Lucias uppmaning i Fatima är vårt enkla stridsvapen. Maria är fortfarande vår Moder i himlen som visar vägen: ”Mitt obefläckade hjärta kommer att segra”. När vi viger oss till hennes smärtorika och obefläckade hjärta kommer vi närmare Gud. Hon bar Gud under sitt hjärta som moder efter det mänskliga mönstret. Hon levde med Honom dag och natt under hela Hans jordiska liv.

Den manliga kyrkan har efter Fatimauppenbarelserna 1917 i över hundra år invigt stift, kyrkor och rörelser till den heliga Guds Moder Marias beskydd. Det manliga prästerskapet har antagit det jungfruliga och ödmjuka idealet från Maria själv och tjänat själarna som själasörjare och sakramentens förvaltare i generationer. För dem, och för oss alla som tror på den marianska vägen i evangeliet, är hon idealet. Hon är Vishetens säte. Hela den lauretanska litanian är en trosbekännelse till henne vars liv var ett liv efter Guds heliga vilja, från Betlehems grotta till Kalvariebergets kors. Hennes moderlighet är nu universell – efter Sonens gudomliga vilja.

Vi vördar henne i vårt hjärta, vi hämtar tröst och styrka ur hennes exempel och vi räknar oss i tron till hennes barn. Alla angrepp på hennes värdighet är för oss hädelse. Ett upproriskt utnyttjande av en skatt i Kyrkans liv som vi är beredda att försvara – med våra liv!  

Vår himmelska moder är Guds Moder Maria och vi kommer alltid att tacksamt vörda henne och lita på henne. Hon ger oss aldrig kalla handen – hon är aldrig den kalla barmen! Hon leder oss till sitt enda barn, Jesus, och för fram oss till Hans barmhärtiga kärlek. Kvinnor som är som män syndar som de och är blinda som de för sin egen maktutövning. Hur kan man vilja göra ett så dåligt byte?

Be för prästerna, be för människors odödliga själar! Pater noster, tre gånger, Ave Maria, tre gånger, Gloria, tre gånger! Kom Herre Jesus, kom!

Den Saliga jungfrun Marias födelses dag, 2019.

                                                                                                   Diakon Göran Fäldt