Jag var sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte

Jag var sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte

Jesus ställer alltid den andra människan rakt framför oss och säger till oss: ”Ni kan inte avvisa den andre!”.

Alla som mött Jesus på sin personliga  Damaskusvandring vet att tiden efter den avgörande händelsen har en fortsättning som kanske inte alls är så självklar som den första händelsen/erfarenheten.

Alla döpta kommer någon gång, förr eller senare, att kompromissa med sin kallelse och ”privatisera” sin katolska tro, eller för de judiska brödernas och systrarnas del, moselagen. Paulus är ett av de stora exemplen på livsavgörande val och beslut efter mötet med Gud.

När protomartyren S:t Stefanos anklagas av Stora rådet för att ha sagt att de i förföljelsen av den unga kyrkan, alltså de som trodde allt som Jesus sagt och lärt, begått samma synder som de Mosetrogna begått när de dödat Herrens utsända profeter, eftersom de dömt Herrens Messias, Jesus från Nasaret, till döden för hädelse, då blev de rasande och ville ”avvisa” honom med döden. Han blir en apologetikens martyr bland judarna som hörde till Guds första egendomsfolk.   

De hade alla kompromissat med tron på löftena om Messias och avvisat honom när Fadern ställde Honom framför dem. De allra flesta döpta kristna gör i praktiken samma sak när de säger sig följa Jesus men avvisar delar av Hans undervisning som hans kyrka förkunnar och lär ut. Det är därför alla de döpta, efter sin Damaskuserfarenhet, måste omvända sig på nytt och omsätta tron i praktiska gärningar. Ingen kan göra det utan att bekänna sina fel och sin ”privatisering” av den katolska – den för alla gällande universella tron – och forma sina samveten efter sanningen om tron och troheten mot Jesu lag.

Ta som exempel vigsellöftena. Paren säger att de vill leva efter Guds bud och kyrkans lära. Lätt att säga, svårare att efterleva! Kyrkans pedagogiska och pastorala ansvar måste planeras och organiseras med största noggrannhet.

Det betyder att inte bara den andre ställs framför oss som objekt för kärleken utan också den egna personen som också måste älskas med Jesu Kristi kärlek. I andra, och i oss själva, möter vi Gud gång på gång i upprepade Damaskusupplevelser. Som Saul faller vi till marken när vi hör Jesu röst, förblindade av Hans gudomliga ljus. Som Saul reser vi oss upp men kan inte se, fastän våra ögon är öppna (jfr Apg. 9:3-8).

Allt tal om att vi kristna i Kyrkan är ”polariserade”, det vill säga, skiljer på tron och livet, stämmer. Det är det ”blinda” tillståndet. Men alla Damaskusupplevelser har en fortsättning, som när Saul blir Paulus. Herren ”har utvalt oss till sina redskap” och bestämt oss att vara Hans vittnen i världen. Herren ”skall låta oss veta hur mycket vi måste lida för hans namns skull” (jfr Apg. 9:15-16).

Hur vårt vittnesbörd till slut ser ut vet vi inte. Men de yttre och inte gärningarna kan inte vara idéer och attityder, utan konkreta i fysisk och andlig mening, som när Herren skall påminna oss alla på Domens dag: ”Jag var sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte” (Matt 25: 43).

                                                                                                                       diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.