Intresserad av svensk historia? Läs senaste Flemberg!

Marie-Louise Flemberg har redan skrivit om en drottning i svensk historia, dottern till Henrik IV Bolingbroke, Filippa (1393, död 1430), som många träffat på i kyrkfönstret i Blåkyrkan i Vadstena ovanför den nuvarande platsen för den heliga Birgittas relikskrin omedelbart till höger om huvudaltaret. Drottning Filippa begrovs i Vadstena.

Hon var av huset Lancaster i England och gift med Erik av Pommern (1382 - 1459), systerson till danska drottningen Margareta Atterdag (1353 - 1396), unionsdrottningen.  

En ny historisk studie av en annan kvinna av betydelse, Kristina Nilsdotter Gyllenstierna (1494 - 1559), maka till Sveriges riksföreståndare Sten Sture den yngre (1493 - 1520), har nu getts ut av konsthistorikern Marie-Louise Flemberg (2: a uppl.,2020).

Historien utspelar sig under slutet av Kalmarunionen som var ett av Kyrkan understött och önskat förbund av katolska regenter.

Sverige var en valmonarki till skillnad från Danmark och Norge och i den svåra krisen med Kristian II av Danmark och det ogiltiga avsättandet av ärkebiskopen Gustav Trolle av Uppsala av det Sturetrogna svenska råden, ville man från svenska sida välja Sten Sture till kung och i så fall få påven Leo X: s välsignelse. Senaste kungen i Sverige var kung Hans (kung 1497 – 1501). Det hela motarbetades från danska sida och försöket misslyckades med arvsmonarkin under Vasa som följd några år efter den fruktansvärda händelsen som kallas ”Stockholms blodbad” i början av november 1520.

Sten Sture den yngre hade då varit död sedan januari samma år och efterlämnat en änka med fem barn och med ett sjätte på väg. Minst 82 personer antingen halshuggs (kyrkomän och adel) eller hängdes (borgare och handelsmän) lemlästades eller kvarterades.

Flemberg menar att Sverige hade kunnat få ett kungapar som skilde sig från de flesta andra kungapar i Europa där drottningarna generellt var hämtade från adliga familjer utanför det egna landet och som var obekanta med sitt nya lands historia, kultur och språk. Sture-Gyllenstierna äktenskapet var harmoniskt och kärleksfullt och makarna var jämnåriga och hade stort stöd i de större svenska markägande ätterna.

Det hjälpte nu inte Kristina Gyllenstierna som blev känd för att själv i princip försvara Sverige och slottet i Stockholm mot en dansk invasion. Hon agerade klokt i de nödvändiga förhandlingarna med danskarna inför överlämnandet av slottet Tre Kronor till Kristian II som militärt var överlägsen de svenska bondehärarna.

Den amnesti hon utlovades, den frigång Kristina välvilligt för hennes egen del och för sin mors Sigrid Banérs del garanterades av Kristian II, var inte värt pappret det skrivits på när den obarmhärtiga slakten av kyrkomän, adel, borgare och enkla hantverkare i Gamla Stan påbörjades vid middagstid den 8 november 1520 utan ens möjlighet eller tillfälle att få bikta sig och motta de sjukas sakrament inför den väntande döden.

Kristina var själv ytterst nära att avrättas med de andra men fördes i stället som fånge med sina barn till Danmark. Hon kunde senare återvända till Sverige för att ingå äktenskap 1527 med riksrådet Johan Turesson Tre Rosor.

Om det var något som upprörde människor ute i Europa när nyheten om sveket och dödandet av kungens alla inbjudna gäster på Stockholm slott blivit känt, så var det vägran att få ge de dömda den sista sakramenten. Troligen vågade man inte trotsa det kyrkliga interdiktet från 1519.       

Grymheter var man van vid i alla länder men skändningar av de dödas kroppar var en ofattbar och barbarisk gärning som fördömdes av alla som ett av de värsta dåden som historien känner till – Stockholms blodbad.

Det som är kyrkohistoriskt särskilt svårt att veta något om i detalj och förstå är bannlysningen av Sten Sture den yngre och interdiktet mot hela Kyrkan i Sverige 1519 under Leo X: s pontifikat. Förklaringen finns antagligen att söka i brotten mot kanoniska lagen genom avsättningen av ärkebiskop Gustav Trolle vars biskopsborg vid Stäket i Mälardalen raserades och brändes av Sten Stures trogna.  Det är ju känt att kätteri betraktades som det allvarligaste brottet och att dödsstraff var den vanliga domen, även om den inte skulle utföras. Men vi vet ingenting om varför kyrkan i Sverige skulle anklagas för kätteri.

Den kyrkliga sanktionen verkar i våra ögon vara helt ur proportion. Trolles relation till Kristian II och Danmark under Kalmarunionens ständiga kriser gjorde honom visserligen till landsförrädare i Sturepartiets ögon, men är det tillräckliga skäl för ett generellt interdikt mot Kyrkan i Sverige?  Är det verkligen möjligt att Kyrkan skulle anse att ett interdikt över alla gudstjänstsformer skulle vara lösningen på svåra problem i de styrande samhällsklasserna?

Interdiktets omfattning var totalt (vi kan jämföra med statliga lockdowns under coronapandemin med också de aktuella kyrkliga restriktionerna). Flemberg säger att ”man i Sverige varken fick hålla gudstjänster eller förrätta bröllop, dop eller begravningar”.  Hur kunde då riksföreståndaren fungera över huvud taget?

”Hela det katolska Sverige stannande helt enkelt av”, skriver Flemberg (s 59).

Flembergs ”Kristina Gyllenstierna – kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann” följer många människors öden i en tid av nationella och kyrkliga konflikter. Det är tiden alldeles före den beklagliga brytningen med den katolska kyrkan och ger en bild av hur man fortfarande tänkte, trodde och bad i Sverige. Man får följa en kvinnlig gestalt av hög resning som trogen sin katolska religion ändå till slut av yttre tvång anammar den nya religionen, den rena lutherska läran. De som hade makten utnyttjade den och den nya religionen kom att bli en statsmakt med en fristående nationell kyrka byggd på Augsburgska trosbekännelsen. Marie-Louise Flembergs bok om Kristina Gyllenstierna ger oss en inblick i denna en av de största omvälvningarna i vår lands historia.

I vår tid genomlider Kyrkan en moralisk och andlig kris. Kända personer med katolsk identitet har åsikter som är oförenliga med katolsk tro. Ändå går en del av dem öppet till den heliga kommunionen fast de egentligen exkommunicerar sig själva genom sitt avfall. Präster och biskopar vänder andra sidan till och vill inte förlora sin popularitet.

S:t Paulus skriver om detta i första Timotheosbrevet: ”Den som lär annorlunda och inte håller sig till vår Herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär, han är förblindad och okunnig, med sjuklig lust att diskutera och träta, sådant leder till avund, strider, förtal, misstänkliggöranden och ständiga bråk mellan människor som har mist förståndet och tappat bort sanningen och som inser att religionen skall löna sig” (6: 3 - 5).

                                                                                                             diakon Göran Fäldt