Hur många trosbekännelser? Den apostoliska, den nicenska eller mångfaldsbekännelsen?
Kristus "steg ner i dödsriket" enligt den apostoliska trosbekännelsen och befriade de rättfärdiga som trodde på och väntade i tro på Guds Frälsare. Det finns bilder och klassiska målningar om dödsriket som vi gärna betraktar på påskaftonen. De kan visa hur Kristus drar upp Adam och Eva ur sina gravar för att föra dem upp till Uppståndelsens ljus.
Den apostoliska trosbekännelsen är känd från första århundradet då den ingick i dopritualet. Det är i den bekännelsen bilderna har sin källa. Jesus dog och överlämnade sig i sin Faders händer. Han nedsteg sedan i dödsriket för att befria de rättfärdiga som i tro väntat på sin befriare Messias och sin befrielse från dödsriket.
Den nicenska trosbekännelsen säger om Kristus att "Han för oss människor och för frälsnings skull steg ner från himlen och blev kött genom den Helige Ande av jungfru Maria och blev människa".
Trosbekännelsen vid dopet blev efter konciliet i Nicea, AD 325, den allmänna trosbekännelse som vi använde under eukaristifirandet än idag. Våra protestantiska medkristna ber bara vid vissa tillfällen den nicenska trosbekännelsen. Varför? Därför att de i princip har mångfaldsbekännelsen som norm. De har inte enhet med oss.
För oss katoliker kan det inte fungera så. S:t Johannes Paulus II har sagt att "enhet i trosbekännelsen är grundläggande för den kyrkliga kommunionen". Det är Kyrkans väsen och vi kan inte ens vilja förändra grunden för vår enhet.
Det Kyrkans Herre bestämt som grunden för uppdraget att ”gå ut till alla folk och gör dem till lärjungar” (Matt 28:19) är tron och buden, eftersom han säger, ”lär dem att hålla de bud jag har gett er” (28:20). Det är alltså tron och buden och inte ett allmänt flytande kärleksbudskap som identifierar Kyrkan. Alla har sin uppfattning om kärleken men Kyrkans Herre överlåter det till människors gottfinnande att praktisera den. Enheten i Kyrkan, däremot, är inte de troendes uppfinning. Den är bestämd av Kyrkans Herre.
Kyrkan måste ha ett och samma budskap och en och samma lära. Det har påven Johannes Paulus II alltså förklarat som Kyrkans egentliga identitet, "Enhet i trosbekännelsen är grundläggande för den kyrkliga kommunionen". På den grunden skall alla samhällen byggas och solidariteten mellan människor skall vara den praktiska norm som alltid måste eftersträvas av Kyrkan i hennes undervisning. Den protestantiska reformationen ville komma till rätta med vissa missbruk men lyckades dessvärre bara bryta ner enheten i Kyrkan och därmed införa det sekulära samhället med dess revolutionära aversion mot en sanning och en enhet som Kyrkan förkunnat i sin mission. ”Döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn och lär dem att hålla de bud jag har gett er” (Matt, 28:19-20). Att utanför enheten i Kyrkan hävda att Jesus på påsknatten befriade alla människor ur dödsriket och att därför hela mänskligheten är räddad och att eviga straff och helvete inte finns, är heresi.
Hur uppstår en heresi? Det sker när några lägger till en tolkning som inte motsvaras av den kristna traditionen. Guds frälsningsvilja gäller alla människor och alla folk men de måste omvända sig och tro, och om de inte vet vad de ska tro, måste de följa sitt samvete och ångra det objektivt onda de gjort. Utan ånger och åtminstone en liten bön om förlåtelse är de kvar i dödsriket.
Gud dömer inte någon till helvetet (Katolska kyrkans katekes, § 1037, Lumen gentium n. 48) men människan själv kan göra det genom att hårdnackat säga nej till Guds barmhärtighet. Jesus själv säger ju, och ingen av oss kan blunda för det, "Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig" och "Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv" (Matt 25:45-46).
Ingen kan med Skriftens stöd säga "Alla ska gå bort till evigt liv". Några, som inte vill förneka helvetets existens, vill i stället hävda att helvetet "är tomt". Det finns inga själar där. Det är samma uttryck för oenighet med Kyrkan. Det är bara utifrån den egna teologin, även om den delas med många, som man yttrar sig så. Utanför Kyrkan råder vad man skulle kunna kalla ”hyperpluralism”. Det är naturligtvis fullt möjligt att formulera sig så inom den hyperpluralistiska ramen, men de som gör det bör åtminstone ställa sig frågan: ”Om alla räddas till evigt liv - även de med dödssynder på samvetet - varför skulle Gud i Sonens gudom för frälsningens, skull bli människa?”
För muslimerna är det otänkbart att Gud i sin Allmakt skulle stiga ner i sin syndfulla skapelse. De vill inte tro på Inkarnationen som är det fulla uttrycket för Guds frälsningsvilja! Muslimer hedrar Maria som mor till en profet men de tror inte att hon var både jungfru och moder. Muslimer är i vår mening också heretiker. Det kan till och med vara så att islam kommer ur en kristen sekt som trott på Jesus som en profet bland många men som förnekat hans gudom. Jesu nedstigande i dödsriket betyder i katolsk tro befrielse från döden och synden, för de rättfärdiga. Vilka är de? De heliga rättfärdiga är de som tror och hoppas på Guds förlåtelse och som när de ångrat synder insett sin personliga skuld. De heliga är alltid botgörare. De redan frälsta gör ingen bot.
diakon Göran Fäldt
