Humanae vitae – det profetiska budskapet
Det är i år 54 år sedan S:t Paulus VI gav Kyrkan och alla människor av god vilja sin encyklika om moralen i äktenskapet. Den förklarar också den moraliskt korrekta möjligheten att av välgrundade skäl försöka undvika att få ett barn, eller ett barn till, i äktenskapet.
Att barn och makarnas förening i ömsesidigt ansvar och trohet är inskrivet i lagen om äktenskapets förbund är huvudtemat i rundbrevet. Alla gifta par kommer av förnuftiga skäl alltid till slut att behöva ta ställning till antalet barn de vill ha i sitt äktenskap. Påven och Kyrkan har rätten och skyldigheten att för de troende ange vilka normer som måste gälla om de inte alltid vill leva i avhållsamhet men ändå har skäl att vilja undvika ett nytt föräldraansvar.
Paulus VI menade i rundbrevet att de troende var väl skickade att förstå skillnaden mellan att som Guds barn ta emot barn med kärlek och att förhindra att barn kommer till i den äktenskapliga akten. Inför ett sådant beslut av makarna förpliktar den katolska äktenskapsmoralen dem att föreningen mellan de två i alla och varje fall av äktenskaplig akt ska vara öppet för nytt liv. De gifta har som Guds barn inte rätt att skilja på den sexuella akten i sig och dess inneboende möjlighet till barn. Det var denna moraliska princip, som kunde kringgås genom preventivmedlen och p-pillret som framställts i början av 1960-talet, som encyklikan tydliggjorde.
Encyklikan väckte en storm av protester från olika håll inom Kyrkan samtidigt som många insåg att Kyrkan genom sin högste ledare, påven, biskopen av Rom, inte kunde undervisa med ett annat innehåll som stod i strid mot naturrätten och morallagen. Det har visat sig att encyklikan varit – och är – profetisk. Påvarna efter Paulus VI har samtliga visat på encyklikans giltighet.
Alla de svåra problem som nu drabbar hela mänskligheten, skilsmässorna, aborterna, promiskuiteten, de veneriska sjukdomarna, det växande antalet ensamstående mödrar, och alla barn som saknar syskon, har sin yttersta förklaring i profaneringen av sexualiteten, i förkastandet av påvens undervisning. Problemen har nu nått en ny nivå med barns och ungdomars tidiga tillgång till sociala medier. Det leder till en slags narcissistisk antisocial tillvaro där spel och lekar sveper in vardagen i försöken att tillfredsställa nyfikenheten och kanske blotta sig själv för okända.
1968 hade min hustru och jag sedan ett år tillbaka varit upptagna i den Katolska kyrkan och var helt oförberedda på den diskussion som uppstått i det katolska stiftet i Sverige. I en stor, svensk dagstidning hade två kända katolska namn i ett öppet brev vänt sig till påven med kravet att han skulle tillåta preventivmedlen och på något sätt omformulera de bärande paragraferna i rundbrevet Humanae vitae. Så skedde inte men inställningen bland många katoliker, präster och lekmän, levde kvar och spred sig bland inte minst konvertiter. Många av dem kom från en kyrklig bakgrund där preventivmedlen var de troendes sak att avgöra om de ville använda dem eller inte. Kateketiskt material från Kyrkan i Sverige undvek generellt att ta upp normerna i Humanae vitae och konfirmationsundervisningen hittade aldrig en pedagogik för undervisningen om sexualiteten som hemmahörande i äktenskapet och inte utanför det. Den kom att likna skolans ”sex och samlevnadsundervisning”. Församlingarna blev ungdomarna svaret skyldiga. Präster trodde i det längsta att Kyrkan skulle bli tvungen att förändra sin moralteologi på området äktenskap och familj.
Resultatet av den ”halvofficiella tystnaden” var att själva mysteriet med det mänskliga livet och vördnaden för skapandet av nytt mänskligt liv har reducerats till en privat och individuell händelse som människan bestämmer över utan tanke på Gud Skaparen och Återlösarens offer för synderna. Att detta i sin tur nu leder fram till en slags social narcissism och inåtvändhet säger oss att krisen i tron och i samhället blivit djupare. Vi måste fundera på hur vi ska bemöta den.
Paulus VI: s undervisning var helt samstämmig med Kyrkans kontinuerliga lära om äktenskapets sakrament. Det som gjorde att en allmän opinion försökte undergräva Kyrkans argument och påvens rätt och skyldighet att undervisa det kristna folket i moralen var ett nytt preventivmedel som togs av kvinnan genom munnen och därför inte påverkade den sexuella akten som alternativen redan kända fysiska preventivmedel alltid gjort.
Påven varnade för att ett sådant preventivmedel allvarligt skulle förändra relationerna inom äktenskapet och dessutom ge staterna möjlighet att göra barnbegränsning obligatorisk vilket ytterligare skulle skapa allvarliga problem inom befolkningarna. Påvens uppmaning till staterna och deras regeringar att respektera den goda och uppbyggande moralen bland människor har inte tagits på allvar.
Regeringarna har bedrivet en materialistisk befolkningspolitik vars följder vi nu kan se i förändrade samhällsförhållanden och i obalans i befolkningspyramiden. Vi har en växande äldrebefolkning med stora behov av god omvårdnad under åldrandet men en minskande arbetande befolkning som inte alltid förmår ta sig an dem som i ett långt och arbetsamt liv byggt upp ländernas relativa välstånd.
Makarna skulle inte behöva förlita sig på kyskhetens nåd och den sexuella avhållsamheten utan skilja det sexuella samlivet från födandet av barn. Men det var just denna uppdelning av samlivets syften som makarna inte har rätt till som Guds skapade varelser och barn till Gud som gett dem sexualitetens gåva.
Det är viktigt för den unga generationen som vill göra familjelivet till sitt eget livsprojekt och fostra barnen till goda kristna lever som Kyrkan lär. Gör de inte det kommer andra värderingar att prägla dem och forma deras liv.
Under mina många år som ständig gift diakon och verksam i utskottet för äktenskap och familj har jag på olika sätt konsekvent uttryckt min fulla respekt för påvens encyklika och Kyrkans kontinuerliga undervisning. Jag har av många uppfattats som i strid mot en slags konsensusuppfattning i stiftet om att man som katolskt gifta kunde vara god katolik utan att leva efter normen i Humanae vitae. Det är tyvärr en inställning som gått i arv och som emellanåt gör sig påmind igen. Problemet är att det handlar om olydnad mot Kyrkans auktoritet.
Efter många års prövningar av budskapet i doktrinen om sexualiteten i äktenskapet har jag aldrig varit frestad att protestera eller kompromissa. Jag litar fullt på Kyrkans läroämbete och dess inspiration från Kristus som inrättat detta heliga ämbete till gagn för de troendes väg mot helighet och frälsning.
Men med den kristna moralen att leva i gemenskap med Kristus i Hans kyrka kan de gifta uppnå både lycka och meningsfullhet i livet. Då måste de också få rätt undervisning om moralen i äktenskapet och lära sig att den naturliga familjeplaneringen, som Kyrkan godkänner som ett ansvarsfullt föräldraskap, inte är det samma om ett naturligt preventivmedel.
Därför är det också viktigt att alla par som tänker gifta sig får den undervisning i moralen som de behöver som kristna. Det är viktigt att den vördnadsfulla attityd till det sexuella samlivet som de får genom att leva efter Kyrkans undervisning är samtidigt en levande undervisning för deras egna barn. Med den kunskapen och insikten om Kyrkans vishet på familjebildningens område kan barnen gå i den sekulära skolan och bli undervisade genom fel principer utan att ta skada av de sekulära värderingarna om kön, sexualitet och ansvar som det avkristnade samhällets skolplaner förmedlar.
Det är viktigt att inte börja sitt gemensamma liv med samboendet före vigslarna. Den livslånga föreningen mellan en man och en kvinna i äktenskapets sakrament kräver det medvetna samtycket till allt det som Gud bestämt för människan. Vi måste lära oss att samhällets av politiska beslut generella normer inte är identiska med den katolska kristna trons normer som alla har sina källor i Gud själv och inte i denna världens förordningar.
Tar vi vara på det som Kyrkan ensam kan erbjuda – inte bara de katolskt trogna – utan egentligen ”alla människor av god vilja” – bidrar vi till att lösa problemen och bli en slags skyddande vall mot det skadliga följderna av den moraliska upplösningen. Sanningen har sin egen kraft, som S:t Paulus VI ofta påpekat. En av dess viktigaste frukter är tonen av ömhet och förståelse i hemmet. Hemmet är likt kyrkan på det sättet att det liknar Kristi kärlek till kyrkan som är de troendes gemenskap. Hela samhällets öde avgörs i hemmets intimitet och gemenskap i kärlek.
diakon Göran Fäldt
