Häpnadsväckande om sexualiteten

Häpnadsväckande om sexualiteten

Splittrande uttalanden om sexualiteten i katolsk lära hotar att sprida sig utanför Tysklands gränser när representanter för den Synodala vägen väljer att avfärda traditionell etik inom det kristna äktenskapet. För att förstå hela vidden av den tyska biskopskonferensens uppfattningar i frågan om den mänskliga sexualitetens plats i det kristna livet måste man se till hela det reformistiska programmet som konferensen och de katolska lekmännens centralkommitté kommit fram till och vill göra bindande för den katolska kyrkan i Tyskland.

 Reformprogrammet som sådant kan teoretiskt bli antaget vid en synodal konferens men kommer samtidigt att ställa sig utanför den universella katolska enheten i tro och moralfrågor som bara kan vara gällande och legitima genom biskoparna i förening med Petri efterträdare påven som har det yttersta ansvaret för enheten inom Kyrkan. Om man nu i den Synodala vägen anser sig ha friheten att gå sin egen väg i beskrivningen av den hierarkiska principen i Kyrkan och i den moderna sekulariserade synen på sexualitet i det kristna livet, kommer man i värsta fall att splittra de troende och dra dem ut ur den katolska gemenskapen. Konferensen har också från början drivit frågan om kvinnlig prästvigning – trots att den förklarats otänkbar av Kyrkans läroämbete. Det betyder att man egentligen inte längre har fullt medlemskap i Kyrkan och att man löper risken att bilda ett eget samfund. Det enda som kan ena det kristna folket är sanningen och läran och den kan bara fastställas av det enande ämbetet som Kyrkans Herre gett aposteln Petrus och dem som sedan valts att förvalta trosarvet från Kristus själv.

När man nu i den synodala vägen vill öppna för samkönade relationer och välsigna dem går man en väg som lämnar både Skriftens auktoritet och den kyrkliga traditionens erfarenhet och tydlighet åt sitt öde. Den äktenskaplig akten skulle enligt reformförslaget inte längre vara reserverat för äktenskapet mellan man och kvinna utan kunna genomföras fritt och utan samband med prokreationen – avlandet av barn – eftersom man definierar sexualiteten som en Guds gåva för människans timliga lycka. För att befria de troende från den moraliska plikten i äktenskapet försöker man ifrågasätta den i grunden genom att peka på kända skandaler i Kyrkan som dolts och undandragits kyrkliga straff och sanktioner när det gäller det klerikala ståndet.

Man pekar på dubbelmoralen som ett tidens gissel som skadat Kyrkan i sin mission och i sin själavårdande uppgift. Man säger sig att Kyrkan alltid betraktat all sexualitet som synd och att man därför i en modern tid för människornas skull måste lära sig betrakta sexualitet som något gott i sig och som inte behöver någon närmare etisk förklaring.

Denna motsättning mellan etik och läroämbete är inte ny. Den har alltid funnits och den var orsak till en auktoritetskris i Kyrkan redan före och efter det Andra Vatikankonciliet.  Vad man inte tycks ta på allvar i den tyska Synodala vägen är att Kyrkan aldrig betraktat sexualiteten som synd eller syndfull. Den är en förening av man och kvinna i ömsesidig kärlek som är god och legitim eftersom den är en del av den gudomliga skapelseplanen. Men – har Kyrkan alltid undervisat – sexualiteten får inte banaliseras och missbrukas utan levas med ansvar och förståelse för dess inneboende mening.

Michelangelos verk i Sixtinska kapellet

Michelangelos verk i Sixtinska kapellet

talar om skapelsens skönhet

 

Vår tids sätt att genom preventivmedel och preventiva metoder skilja på sexualitet och skapande av nytt mänskligt liv i varje äktenskaplig akt har varit till stor skada för både familjelivet och för samhället och befolkningsutvecklingen. Det är på det området som tidens verkliga gissel visar sig – i separationerna och aborterna och till slut den artificiella befruktningen med förstörelse av befruktade kvinnliga ägg. Det kristna hemmet har sekulariserats. Allt detta har lett till att de unga kvinnorna som gärna skulle vilja bli barnmorskor nu tvekar och söker sig till andra yrken som har med människor att göra.

Den synodala vägen i tyska biskopskonferensen anser inte att dessa effekter av det friare sexuella livet är synd eller att livsstilen är syndfull. Överhuvudtaget är begreppet synd inte antaget som en verklighet som hotar människans eviga frälsning utan snarare begrepp som normala ”misstag” eller ”beklagliga konsekvenser” som ”samhället” med sina vårdresurser kan rätta till och leda vidare. Missbruk av sexualiteten ska inte skapa skuldkänslor eller vara orsak till psykisk ohälsa! Den som bara tror och litar på Gud på andligt sätt behöver inte oroa sig. Det är en förlängning av den protestantiska uppfattningen om tron allena som frälsande - utan lagen och utan gärningarna i samklang med lagen.

Kyrkans lära och etik på området mänsklig sexualitet syftar inte till att syndförklara den utan till att framhäva dess värdighet och skönhet. Samvetet måste alltid ta hänsyn till den gudomliga lagen om äktenskapets sakrament och leda till omvändelse och botgöring när förståndet konstaterar missbruket och kränkningen i relationen man och kvinna. Präster i biktstolen måste kunna förkunna sanningen i moralen – på ett prästerligt och tjänande sätt. Prästen är egentligen dörren till den förnyade gemenskapen med Gud.

Det verkar inte som om den tyska biskopskonferensen med sitt reformprogram tagit till sig sanningen i Kyrkans lära och inte tagit varning av Mariauppenbarelserna i Fatima. Maria har för de tre barnen visat att de flesta som kastats i helvetet är kristna döpta som missbrukat den mänskliga sexualiteten för den egna tillfredsställelsens och njutningens skull – utan ödmjukhet för den naturliga lagen och förståelse av kärlekens sanna natur. Vem vet om majoriteten i den tyska synodala vägen erkänner helvetets och djävulens existens. Om inte är de en sekt för sig.

Nu i fastetidens början har evangeliet talat om för alla att Jesus mötte djävulen och svarade på hans gudsförnekande frestelser. I Fatima lät Maria de unga herdebarnen se själarna i helvetet. Hade hon inte varit med dem hade de dött av skräck över vad de fick se.

                                                                                                                  diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.