Gud är kraften i sakramenten
Ska hjärtstartaren ersätta den sista smörjelsen? Om man slutar tro att sakramenten är befriande och frälsande krafter från Gud, tror man förmodligen mer på den allmänna, mänskliga goda viljan som stöder och uppmuntrar, kanske till och med ”mycket kärlek”. Men är det vad Kyrkan under sin jordiska vandring praktiserat och undervisat om?
En katolsk lekman och brittisk parlamentariker, Sir David Amess, knivhöggs nyligen till döds i en metodistkyrka i London under sin valkampanj bland folket i hans valkrets. En präst som fick veta vad som hänt kom genast till platsen för att ge David Amess den sista smörjelsen. Han kunde då inte veta om David Amess redan dött men ville komma till honom där han låg.
En polisman stoppade honom med hänvisning till en ordningslag och prästen la sig istället på knä och bad rosenkransen. Sedan dess har flera politiker uttalat sig för att få en snabb ändring i lagen så att prästerna har rätt att alltid och utan undantag kan komma fram till en döende person som är känd som katolik och som man har anledning tro önskar sakramentet om han eller hon kunnat uttrycka det.
Polismannen hade gjort rätt i sin tjänst men ordningsstadgan hade inte tagit hänsyn till en människas andliga behov inför döden. Hela den tragiska situationen aktualiserar hur vi själva ser på den sista smörjelsen – eller som det nu heter i svensk katolsk bönbok, De sjukas sakrament. Detta sakrament kan ges och önskas flera gånger till den som lider av svår sjukdom och är medveten om att döden kan vara nära förestående.
Vad som tyvärr kommer i bakgrunden är sakramentets betydelse inför döden, vare sig man är frisk eller sjuk. Vi har vant oss vid en undfallande pastoral syn i Sverige, och antagligen på andra håll också, att inte insistera på själavården i livets slutskede. Tror vi bara att sakramentet är en tröst när vi är oroade eller nedstämda har de gudomliga tjänandet kommit bort i de troendes liv.
De det vore bättre om vi på nytt började tala om och tänka på de sjukas sakrament också som den sista smörjelsen. Gud erbjuder sin frälsande kärlek genom sakramenten, som förutsätter en dialog mellan Gud och människan. De synder man inte fullkomligt ångrat och fått förlåtelse för kan utplånas och skulden försonas genom Kyrkans heliga sakrament vars tjänare är prästerna. Det är också prästernas kallelse att söka upp lammen i församlingen när de ropar på hjälp.
Katoliker ber nu för den mördade David Amess men verkar också för att Kyrkans präster ska kunna nå fram i tid till de döende. Katolsk själavård är full av underbara nådeberättelser om den gudomliga kraften i sakramenten som når människor på deras yttersta. Det är också det sista sakrament vi kan ta emot, den sista smörjelsens sakrament som också är de sjukas sakrament.
Det har en kraft som denna världens psykologi eller medicin inte känner till. Pastorer i andra samfund lägger ofta stor vikt vid samtalet och den mänskliga närheten i sina kontakter. De kan anse att Kyrkans präster gör det enkelt för sig som bara stannar hos den sjuke eller döende så lång tid som det tar att ge sakramentet. Eftersom de inte är katoliker, tror de inte som vi, att Gud är kraften och kärleken i sakramenten, där prästerna bara är förmedlande mellan Gud och människan. Det är många som önskar den sista smörjelsen. Det är många som önskar prästen vid sin sjukbädd eller dödsbädd.
diakon Göran Fäldt
