Galenskapen är ett långtidsverkande gift

Några av Shakespears världsberömda dramer är studier av mänsklig galenskap. Kung Lear, Macbeth, i pjäserna som har deras namn, och Ofelia i Hamlet, är personer som genom händelsernas förlopp blir galna.  Det är skrämmande och otäckt. Ingen blir oberörd av skådespelarnas tolkning av rollerna.

Shakespeare som terapeut

För åskådarna verkar sådana dramer på en scen terapeutiskt renande. Vem är jag egenligen, vem kan jag bli?

Ofelia i Shakespeares Hamlet (foto Pintarest)

Så länge vi objektivt och sakligt kan se oss själva i spegeln är vi i grunden handlingskapabla personer. Våra handlingar identifierar oss. 

Förlorad identitet

Hos Shakespeares galna personer går identiteten förlorad. Det blir några de inte är. Vi upplever just detta som tragedi, en förlorad verklighet som inte kan återvinnas. Det lär oss något om människans natur efter syndafallet i Edens lustgård (Första Mosebok). 

Man kan kanske trösta sig med att det är fiktion, ett inre resonemang i frihet. Vi inser att det står i människans makt att skydda sig mot det onda giftet, som S:t Lukas skriver: Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara” (Luk 21:34).

Galenskaperna

Det är ändå bara en aspekt. Kanske vi kan se det som en prövning i Guds försyn, som S:t Paulus skriver: Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? (1 Kor 1:20).

Det finns galenskaper som är medicinskt och psykologiskt möjliga att förklara och i någon mån också möjligen bota eller lindra. Sådana personer måste skyddas mot sig själva och andra måste skyddas mot dem. Lilla Thérèses pappa, den helige Louis Martin,  blev galen utan yttre förklarliga skäl och måste en tid isoleras på sjukhus.

På Island i förkristen tid gjorde man så med urstarka farliga män att man kedjade tunga stenar kring benen eller över axlarna så att de inte kunde röra sig snabbt så att det gick att komma undan när de fick sina utbrott.

Den moraliska galenskapen

Det är en annan sak med den rent moraliska galenskapen. Vad händer när människan vägrar att lyda sitt samvete som varnar henne för det onda de vill göra? Det är inte identiteten som går förlorad utan förnuftet. När Behring Breivik på Utöya i Norge 27 juli 2011 dödat två poliser i ryggen när de skulle leda honom till ungdomarnas möteslokal kunde han under förhören senare berätta att han i det ögonblicket ”hörde tusen och åter tusen röster i huvudet som skrek och skrek ’Gör det inte, gör det inte’”. Det var hans samvetes röst som Gud gett honom för att undvika det onda och göra det goda. När han så förbrutit sig mot sitt eget samvete och begått de första synderna, fortsätter han sin planerade illgärning och söker upp över 70 unga människor som försöker fly och dödar dem en efter en tills han tröttnar.

Det förlorade förnuftet

Jag tror att det som då delvis gått förlorat är förnuftet. Människan har genom sin gärning lämnat livets ljus och gått in i den andliga dödens mörker. Det är den moraliska galenskapen, vansinnet. Det är inte identiteten som går förlorad som hos Macbeth, Lear och Ofelia hos Shakespeare, utan förståndet.

De auktoritära ledarna

När vi i historien har att göra med auktoritära politiska ledare som hotar det mänskliga samhällets bestånd genom maktmissbruk och manipulation ställs vi inför frågan om vi kan försvara oss mot det objektivt onda som sker genom att döda tyrannen. Guds bud säger, ”Du skall inte dräpa”, det vill säga att mord är synd och förbjudet. När ändå tyrannens handlande hotar alla andras liv finns ändå, så som Kyrkan undervisat under seklernas gång, en moralisk rätt att störta tyrannen och om nödvändigt ta hans eller hennes liv. Därför beslöt ett antal tyska officerare att mörda Adolf Hitler. De genomförde handlingen som misslyckades. De blev själva dömda och avrättade.

Tyrannen överlevde men störtade hela världen i död och förintelse. Hans hat var lika gränslöst som hans maktanspråk. Han tog sitt eget liv 30 april 1945 och många i hans inre krets flydde för livet eller begick självmord. De som togs till fånga dömdes till döden för det som skulle definieras som brott mot mänskligheten.

Tyrannernas galenskap

Andra tyranners galenskap har slutat i tragisk död eller i fängelse på livstid. Nicolae Ceausescu, avrättades utan domstol i Rumänien 1989, Saddam Hussein Abed al-Majid al-Tikriti avrättades 2006 i Irak, Muammar Abu Minyar al-Gaddafi dödades 2011 i Libyen, liksom också Usama bin Mohammad bin Awad bin Ladin, 2011.

Andra diktatorer med miljontals döda på sina samveten dog en naturlig död, som Josef Stalin, 1953, Mao Zedung 1976 och Pol Pot i Kambodja 1998.

Invasionkrigets galenskap

Nu pågår i vår omvärld ett invasionskrig som urskiljningslöst drabbar civila i ett land som inte självt är en aggressiv angripare, Ukraina. Hela situationen är utomordentligt farlig och riskerar ett nytt världskrig. Tyrannen bakom aggressionen är inte ett fall av förlorad identitet genom galenskap utan ett fall av moraliskt galenskap som inte stannar vid död och förstörelse utan vid hatets fullbordande av onda planer. Som i fallet Anders Behring Breivik handlar det om förlust av förståndet. Galenskapen är ett långtidsverkande gift.

Korsets väg, det enda hoppets väg

Som kristna måste vi välja korsets väg och följa Jesu exempel. Vi måste be och fasta, som påve Franciskus manar Kyrkan. Vi måste göra allt vi kan genom att besegra det onda med det goda. Vår Fru av Fatima uppenbarar en väg till fred genom vigningen till hennes Obefläckade hjärta.

Vår Fru av Fatima, be för oss och för freden!

diakon Göran Fäldt