Frihet och förnuft i äktenskapskriserna

Frihet och förnuft i äktenskapskriserna

Finns det en specifikt kristen behandlingsform för olyckliga kriser i den äktenskapliga relationen? En terapi med rötter i de goda dygderna som varje döpt och konfirmerad människa får av Gud för att möta problem och övervinna dem?

Ja, jag tror bestämt att en sådan terapi finns och att den bygger lika mycket på friheten som på förnuftet. Efter de många samtal jag har haft som gift man och som diakon under åren med ansökningar om ogiltighetsförklaring av ingångna katolska giltiga äktenskap, kan jag inte komma till någon annan slutsats än att en försoning alltid är möjlig om bara parterna är beredda på att ge sitt yttersta för att undvika en uppslitande separation med allt vad det innebär för paret självt och för deras barn, om de fått gåvan av barn.

Det är moraliskt oförsvarbart att ge upp försöken till försoning för tidigt och tro att saken är förutbestämd att misslyckas. Visst, det blir aldrig lätt, men skulle det vara det när det gäller en livskris? Längst inne vet vi att det är rätt att kämpa för att behålla enheten. Vi vet att det är Gud och inte vi själva, eller samhället, som ger oss buden och reglerna. Det är här vårt kristna samvete har en så avgörande roll att spela.

Jag vill försöka reda ut en del begrepp som kanske inte alltid är så klart förstådda men som kan vara trappsteg mot konfliktens lösning.  Jag vill säga något om terapin, om friheten som människan är skapad till, om viljan, förnuftet och samvetet. Inte för mycket men ändå något. Vad kan dessa begrepp ge oss?

Terapi

 Ordet terapi kommer från grekiskans θεραπεία therapeia, betjäning, vård, botande. Varje själ vill växa, växa ut, stegvis finna sin slutliga form och fullbordan. Vi talar om själen som en andlig, levande organism som lever symbiotiskt med en synlig kropp. Också äktenskapet är en symbiotisk kropp. Den kroppen behöver både inre och yttre vård – och betjäning. Vem är vårdaren, vem är tjänaren? 

Skapelseakten är inte terapi

Vår tro säger oss att Gud alltid velat föreningen med människan, därför att Han är kärleken (1 Joh. 4:17; jfr Ef. 1:4). Denna kärlek är den rena kärleken, en Guds fria akt för människan, som är hans ögonsten. Han älskar gratis, alltså inte av något särskilt skäl, utan av godhet. Skapelseakten och kärleken är då inte en gudomlig själsterapi. 

Gudomlig terapi för själen

Som följd av människans otillbörliga användande av sin fria vilja och avfallet från Gud, blir Guds omsorg och vilja att ändå bevara sin förening med människan en själens terapi i betydelsen helande. Själen, som konvalescent, blir kapabel att omorientera sig mot Gud sin Skapare genom en reservationslös akt av förtroende, tron på Gud. Redan innan vi väljer att tro, sträcker Gud ut sin hjälpande och botande hand, sin egen Son, den Älskade. Gud är terapeuten och överläkaren, Kyrkan vårdpersonalen! 

Friheten är terapeutens medicin

Behöver själen terapi, liksom den biologiska kroppen ibland behandling? Den grundläggande själsterapin sker alltid genom nåden, som är verkningarna av Kristi kärlek (jfr Ef. 1: 19-20). Nåden i den mänskliga själen har sin motsvarighet i den biologiska kroppens hormoner. Själens sjukdomar, frånvaron av ”heligheten”, kan bara botas terapeutiskt genom friheten. Friheten kan inte finnas om det inte för det mänskliga förnuftet finns ett val mellan olika handlingsalternativ.  

Om kraften som verkar i det lidande tillståndet inte är något annat än viljan, saknas friheten. Friheten ligger i förnuftets val inför ett objektivt existerande fundament, en lag som är inskriven i människans hjärta och natur. Denna lag inbjuder människan att skilja ont från gott. Det instrument Gud Skaparen gett människan för att kunna tillgodogöra sig den fria viljans fulla kapacitet är hennes samvete. Det är hennes egna självreglerande terapi. 

Viljan, förnuftet och samvetet

Om människan inte har en upphöjd lag, en ibland absolut norm, som hon inte skapat själv till sitt förfogande, kan hon inte använda sin frihet utan måste påverkas av yttre, främmande, faktorer eller tvingas av sig själv genom viljan.

Den rena viljans primat är sektens kännetecken, det olyckliga äktenskapets gissel. Även om viljan är god är den tvingande, och den som även med en god intention använder viljan mot sig själv eller mot andra är, medvetet eller omedvetet, tvingande, tillsluter frihetens port och hindrar helandet.

Viljan åstadkommer något ja, men den ”stressar ut” friheten. Det är ett mycket vanligt förekommande problem i krisande relationer, till exempel i äktenskap, att den viljestarke inte inser att han eller hon är tvingande och därför begränsar den andres andliga rörelsefrihet. En positiv sida av moderna makars ofta tredubbla arbetsbörda är därför det jämbördiga samplanerandet som främjar friheten. Å andra sidan är bördan ofta tung vilket visar sig i ökande sjukskrivningar i alla ”högt utvecklade” samhällen.

Statistiken talar sitt tydliga språk: av dem som mår psykiskt dåligt mår hustrurna och mammorna sämre än männen. I sådana förhållanden ringer varningsklockorna, en yttre, en inre. Lyssna på båda!  

De äktenskap som lyckas bäst är de som förmår undvika konflikterna i den symbiotiska kroppen. Symbios betyder samliv.  Allt samliv måste försvara sig mot frestelser som en försvarsarmé mot en fientlig angripare. Så fort Frestaren kommer jagar man bort honom.

Alla får betala ett pris för ett fungerande äktenskap, men de som fördelar bördorna bäst betalar ett lägre pris. Jesus säger, ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt (Matt 11:30)”.  

Tron och livsglädjen är en styrka vi får önska och be om för varandra. Här finns utrymmet för en hoppfull äktenskapsvård. Till slut finns också vår gudsfruktan. Vi vill inte begå synd mot Guds bud. Katekesen säger ”Det finns handlingar som genom sig själva, oberoende av omständigheter och avsikter, alltid är synnerligen otillåtna på grund av sitt objekt; exempelvis hädelse och mened, dråp och äktenskapsbrott. Det är inte tillåtet att göra det onda för att något gott skall bli resultatet av en sådan handling” (§1756, artikel 4 i Mänskliga handlingars moraliska kvalifikation).

                                                                                                diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.