Fri kärlek är inte samma sak som fritt sex
Kommuner planerar för sommarens årliga parader med flaggor i regnbågens färger. Är det parader för stolthet eller högmod? Vad för slags ”rätt” bekänner man sig till?
Den ”ärliga” paraden för rätten till fri kärlek säger att det egentligen handlar om fritt sex oavsett kön och ansvar för barn. Om det handlade om rätten till romantiska förhållanden i sig, skulle det inte vara kontroversiellt. Det är steget ut över i sexualitetens mening som aldrig kan vara okontroversiellt. Vi har som katoliker under detta års fastetid fått ett förklarande brev från de katolska biskoparna i Norden att ta hänsyn till när vi talar om den mänskliga sexualiteten. Brevet vänder sig till alla, det klerikala ståndet och lekfolket.
Kärleken är en gåva men att leva den med ansvar är svårt. Ingen förnekar människor ett kärleksfullt liv tillsammans. Men att kalla den fria kärleken en rätt eller en rättighet är mer politiskt än ideologiskt. Grupperna bakom organisationen är öppet ”normkritiska”. Vi har fått vänja oss vid att yttrandefriheten slår högre än religionsfriden. Sverige har inte – som Finland – en sådan frid som förhindrar offentligt brännande av religiösa värdebärare som Bibeln och Koranen. Enligt nuvarande svensk lag är hädelse tillåten och ingår i yttrandefriheten. En fråga i sammanhanget är om det hör till yttrandefriheten att offentligt bränna rikets grundlagsböcker.
Att definiera en rätt för ”fri kärlek” kräver full överensstämmelse i samhället och i parförhållanden ömsesidighet. Vem som helst kan inte definiera en rätt. En åsikt, eller en övertygelse, blir inte av sig självt en rätt som är juridiskt bindande.
Sexuellt ofredande är inte fri kärlek, incest är inte genetiskt försvarbart. Där heterogen spermadonation är tillåten och praktiserad måste man räkna med ett växande antal okända genetiska syskon eller halvsyskon. Vi kan misstänka att vi får ett gigantiskt socialmedicinskt problem i framtiden.
Att paradera för begreppet ”fri kärlek” är bara möjligt om det är politiskt förberett. Andra rättsstater har det inte och paraderar inte på samma sätt. Hundratusentals människor paraderade på Jungfru Marie Bebådelsedag i år den 25 mars i många latinamerikanska huvudstäder för de ofödda barnens rätt till liv och för familjerna som samhällets första byggstenar. Här paraderar man för verklig rätt som finns – även utan politiskt stöd eller ramverk.
Det finns många grupper som tar illa vid sig av sådana manifestationer. Man tycker inte att deras rätt finns.
I många länder, som vårt till exempel, är rätten till liv inte grundlagsskyddad. Rätten till äktenskap är lika mycket en rätt som rätten till skilsmässa. Det är en anpassning till den mänskliga friheten att ingå överenskommelser eller kontrakt. Men den är inte absolut och inte överallt gällande. Det är inte en ”mänsklig rättighet”. Det handlar om kompromiss.
Vi får väl se om det politiskt blir förberett i Sverige att grundlagsskydda aborterna. Vad ska Lagrådet säga som remissinstans? Lagrådet är landets juridiska expertis. Säger det nej till ett lagförslag är det en viktig indikation. Men den är maktlös mot ”folkviljan” som bestäms av parlamentarisk omröstning. Teoretisk kan riksmöten rösta bort monarkin i Sverige. Hittills vågar inte ”folkviljan” utmana den allmänna opinionen som uppskattar monarkin i dess nuvarande form. Hur det är med den ”fria kärleken” med den bibliska regnbågens färger återstår att se. Som katoliker avstår vi från sommarens parader.
diakon Göran Fäldt
