Förstå det moderna Sverige!
Senfärdigheten i svenskt beslutsfattande och den relativt milda straffskalan för allvarliga brott är inte en fråga om partipolitisk tradition och ideologi utan om protestantisk rättfärdiggörelseteologi i luthersk tradition. Frågan aktualiseras i kommentarerna efter den av så många beundrade domarens Ruth Bader Ginsburgs död i hög ålder. Inte minst framhålls hennes svåra kamp mot cancern som tog hennes liv.
Hur kommer det sig att denna försvarare av den lagliga aborten och kvinnans rätt framför barnets rätt till liv i Sverige, och på andra håll, beundras för en livslång kamp för rättvisa och som ett hopp för en rättvisare Högsta domstol i USA? RBG ville under sin karriär också avskaffa lagförbudet att avsluta fostrets liv i vad amerikansk federal lag kallar ”partial-birth abortion”, när halva kroppen kommit ut ur modern.
I USA tillämpar man gärna den evangeliska principen att be för sina motståndare och fiender samtidigt som man respekterar dem för motsatta uppfattningar och syn på rättvisa. Det slående exemplet som nu lyfts fram från olika håll är den uppriktiga och livslånga vänskapen mellan Ruth Bader Ginsburg och den konservativa domaren Antonin Scalia som dog 2016. De umgicks flitigt men med radikalt olika åsikter om brott och straff.
Man oroar sig nu i Sverige att Donald Trump ska tillsätta en ny domare av samma rättsuppfattning som Brett Kavanagh som efterträdde Scalia som hade samma inställning till försvar av det ofödda barnets rätt till att födas utan brutal avlivning. Dessa två domare har motsatt sig den legalisering av aborterna som domare Ginsburg alltid försvarade.
Senfärdigheten i svenskt offentligt beslutsfattande bottnar i synen på skuld och möjligheten till straff. Den protestantiska etiken anser inte att en mänsklig domstol kan avgöra skuldfrågan med alltför stor tydlighet eftersom också de rättfärdiga syndar i sina goda gärningar. Skulden vilar över alla människor som en följd av de första människornas olydnad mot Gud då de ätit av frukten på kunskapens träd och kunnat välja mellan goda och onda gärningar.
Människan är i protestantiskt etos dömd genom sin olydnad och kan bara räddas från straffet av Gud själv. Det finns en frälsning i det tillkommande livet och det finns evig fördömelse i helvetet, säger både protestantisk och katolsk lära, men bara tron, och inte gärningarna, kan rädda människans barnaskap hos Gud, i känd protestantisk lära. Om alltså de goda gärningarna har spontant goda verkningar i människors liv kan de ändå inte påverka hennes eviga frälsning, enligt Luther och flera andra teologer. Det betyder att brott och straff lyder under en annan logik än Kyrkans som gör människan själv, genom hennes samvetes förmåga att skilja på gott och ont, ansvarig för sina handlingar inför sig själv och inför Gud. Hennes livs gärningar har betydelse för hennes eviga liv.
Den mänskliga domstolen kan inte enligt protestantiskt etos utfärda en definitiv dom i skuldfrågan men kan fastställa den som norm för det mänskliga samhällets behov. Det kan den inte heller i det katolska etos men i detta etos finns alltid plikten för människan att respektera vissa absoluta moraliska normer, och dit hör respekten för livet från konceptionen och till den naturliga döden.
Därför blir det en slags kamp mellan så kallad konservativ och liberal inställning, både inom protestantisk och katolsk tradition. Därför kommer somliga att instämma med domare Scalia och andra med domare Ginsburg i USA i frågor som aborterna och eftersom den Högsta domstolen i USA dömer i de stora mänskliga frågorna följer man i andra länder dess uttalanden med största intresse även om man inte kan lägga dem till grund för den egna rättsskipningen.
Sverige har en protestantiskt etisk grund genom skilsmässan från Kyrkan på 1500-talet och det är den som förklarar försiktigheten att utdöma strängare straff och att inte så skarpt skilja mellan rättfärdiga och orättfärdiga. Enligt grundsynen är inte nödvändigtvis domaren rättfärdig och inte heller domstolen. Den måste hänskjuta den definitiva domen till läran om rättfärdiggörelse genom ”tron allena”.
Ett sätt att skjuta fram den ”världsliga” domen är att invänta ett kollektivt beslut och uppdra åt domaren och domstolen att utdöma ett rimligt straff som en tolkning av den kollektiva uppfattningen. Ingen gärning blir i detta synsätt objektivt rätt eller orätt och kan inte tydligt fördömas eller försvaras. En följd är att fängelserna fylls men straffen rabatteras, något som blivit ett slags ”moment 22” i svensk debatt.
Det är på det utrymmet som en kamp mellan ”konservativa och liberala” utspelas. Det är också det som förklarar ”senfärdigheten” i de offentliga Sveriges beslut i skuldfrågorna. Det är det som förklarar att kampen mot brottsligheten måste vara human och strafftiden i fängelserna vara rehabiliterande och inte straffande. Det är naturligtvis en god kriminalvårdsprincip som inte får överges. Samtidigt får inte en sådan princip fördunkla frågan om objektiv gott och ont. Här ligger problemet. Samhället måste, enligt lagstiftaren, ta på sig och ”överta” ansvaret för skulden – om en verklig skuld finns – som i abortfrågan eller i den fråga som växer i betydelse, det läkarassisterade självmordet eller eutanasin.
I den katolska etiken kan ingen annan än människan själv ansvara helt och fullt för sina gärningar. Den Katolska kyrkan lär att människans goda gärningar som har sin grund i kärleken till Gud ger henne en evig lön och att hennes objektivt onda gärningar i trots mot Gud ger henne evigt straff och fördömelse. I detta existensiellt allvarliga livsperspektiv erbjuder Kyrkan genom sina präster alltid försoningens och botens sakrament. Ingen synd är så stor att den inte kan förlåtas. Bara synden mot den Helige Ande kan inte förlåtas. Den synden är ett nej till Guds hjälp och barmhärtiga kärlek. Den kristna människan kan aldrig ”samla på sig förtjänster inför evigheten” utan att vara i nådens tillstånd efter fullständig ånger för sina synder.
diakon Göran Fäldt
