Finns det gränser för föräldrarätten?

Det är en djup tragik samhället tvingas uppleva när barnens rätt ställs mot föräldrarätten. De borde alltid vara två sidor av samma guldmynt. De bör stå i balans och samverka. Barn har rätt till familjerätt och privatliv enligt barnkonventionen, Europakonventionen, EU-rätten och svensk utlänningslagstiftning, säger Louise Dane i sin doktorsavhandling i offentlig rätt 2019 (Stockholms Universitet, Juridiska institutionen).  Vilka är i så fall samhällets skyldigheter?

Hur förvaltas föräldraansvaret?

I en tid av ökande vårdnadstvister och psykisk ohälsa – till detta redan allvarliga läge kommer nu långtgående konsekvenser av koronapandemin –   frågar sig lagstiftaren om samhället tvingas överta allt mer av föräldraansvaret. Frågan bli alltmer påträngande allteftersom belastningen på socialtjänsterna i kommunerna ökar.

Har den ena eller den andra rätten företrädet, är frågan för dagen! Måste en förändring i lagstiftningen ske?

Föräldrarätten är stark och måste vara stark som den första grunden för barns liv och fostran. Att få barn är ett stort ansvar och glädje men på grund av omständigheter också ofta en för alla inblandade smärtsam tragedi, nämligen om föräldraskapet är slutet mot omvärlden och destruktivt. Bakom det slutna livet finns alltid rädsla. Orsakerna till dolt hat och utanförskap är alltid frånvaro av kärlek och godhet.

 I allvarliga fall kan en stark föräldrarätt gå före barnets eller barens rätt till en normal utveckling med andra barn och genom föräldrarna med andra vuxna och vara till allvarlig skada för barnet. Frågan för lagstiftaren är om sådana situationer kan accepteras.  

Sociala missförhållanden och svårare erfarenheter för barn i nära relationer är så allvarliga att samhället – med beklagande – ibland måste ingripa och söka andra familjeformer och andra familjer för att barn inte skall fara verkligt illa och ta skada i den egna kärnfamiljen eller i ensamförälderfamiljen.

Varför behövs familjehemsplacering?

I många länder, också i Sverige, överväger man att lagstifta om större möjligheter för myndigheter att mot föräldrars, eller ensamförälders, vilja ge stöd åt barn genom så kallade familjehemsplacering. Det handlar om extremt svåra och olyckliga omständigheter där ingen lösning är den bästa utan där barn ändå kommer att sakna något de behöver och har rätt till.  

Vanligt sunt förnuft, och till exempel den internationella barnkonventionen som nu har blivit lag också i Sverige, säger att någon måste skrida till handling och ingripa om omständigheterna kräver det.

Det är uppenbart att man måste finna en lösning för dessa svåraste fallen i lagstiftning så att stödåtgärder följer transparenta och praktiskt tillämpningsbara regler. Kan man då komma att urholka den starka föräldrarätten och kringgå den?  

Om det finns en dialog som tar hänsyn till den grundläggande föräldrarätten i princip, så tror jag att familjehemsplacering ofta kan vara den enda rätta och odiskutabla lösningen – under förutsättning att den inte kan uppfattas som ett straff eller en separation mellan barn och föräldrar utan bortre gräns. Det måste finnas en gräns för smärtan ur både föräldrars och barns synvinkel om samhället ska utgå från det som är bäst för människans värdighet. Den gränsen avgörs av kvaliteten i socialtjänstens uppdrag.

Man ser ju också hur lagstiftningen försöker att garantera fortsatt kontakt mellan barn och föräldrar i de civila skilsmässofallen. Det måste finnas en umgängesrätt som efterlevs.

Om alltså Barnens rätt (enligt barnkonventionen) ska kunna vara lika stark eller i vissa fall starkare än föräldrarätten, måste samtidigt de negativa aspekterna av en separation mellan de biologiska föräldrarna och barnet, eller barnen, också vägas in och få psykologisk och andlig relevans. Barnens rätt - enligt barnkonventionen och enligt till exempel den svenska socialtjänstens nuvarande myndighetsutövning – kan också allvarligt försämras som i sådana fall där en pappa påstås utnyttja en dotter i småbarnsåldern sexuellt och av det obevisade skälet fråntas föräldrarätten och mamman och barnet under längre tid lever oåtkomliga genom skyddad identitet och adress. Om beslut grundar sig på fel underlag leder åtgärderna till svårt separationslidande.

Har vi en ”radikal sekularisering”?

 I sådana fall kan socialtjänsten ensidigt agera på mammans ord och utgå från pappans ”skuld” utan att en objektiv utredning gjorts. Bland annat kan en psykologs observationer av samspelet mellan barn och förälder ge bevis för om allvarlig kränkning varit fallet eller inte. Man måste alltså i stridszonen mellan föräldrar i kris hålla barnets rätt till båda föräldrarna levande även om den tillfälligtvis begränsas.

Det moderna samhället har under lång tid utsatts för en ”radikal sekularisering” vilket förändrat hela familjerätten och levnadsmönstret för de yngre föräldrarna. I grunden ligger en förändrad syn på sexualiteten och födelsekontrollen, av bostadsbidrag till unga ogifta och rätt till abort på begäran. Rätten till civil skilsmässa hör till grundbultarna i det friare samhällets ideologi. Allt värnande av den kristna synen på äktenskapet klassas som ”gammaldags” och i strid mot den rådande radikala feminismen och genusideologin.

De tömda kyrkornas och de överfulla kyrkornas märkliga tid.

Den nya ”moderna” samlevnadssynen har också negativt inverkat på tillströmningen till kyrkorna som hela tiden förlorar i procent av befolkningen. Att vända tendensen är svårt. Men om människor återvänder till en kristen samlevnad kommer också tillströmningen till kyrkorna tillbaka. Vi skulle få väsentligt färre problem att brottas med i samhället i stort.

Man måste fråga sig varför det har hänt. Vi har haft nästan 2000 år av kristen utveckling av kulturen och människors samliv. Vi har vunnit en enastående kristen kultur, om man nu bara ser till konsten, arkitekturen, musiken och litteraturen och inte till människans frälsning och det eviga livet hos Gud. Det är dess rötter i kristendomen som nu allvarligt hotas av den ”radikala sekulariseringen”. Men den är inte en absolut nödvändighet i utvecklingen!

Vilka är de ”mänskliga rättigheterna”?

 Augustinus’ stora verk (skrivet 412-427) ”Gudsstaten”, är en av det västerländska civilisationens fundament.

Människor är både helgon och syndare och historien uppvisar otaliga exempel och uppgång och tillbakagång, framsteg och förfall. Allt detta finns med i ”Gudsstaten”. Men grunden i kristendomen och Kyrkan har gett oss en kultur av människovärde och respekt för livet även när det brustit. Den ”radikala sekulariseringen” har velat förändra den historiska grunden till förmån för rent humanistiska värden och relativistiska moraliska normer. Vem kan ärligen säga att det är en grund som håller och bär?

Den som vill lagstifta för ”mänskliga rättigheter” på alla områden, som har en rent sekulär ideologisk grund, kommer i den individuella friheten att gestalta livet efter eget gottfinnande möta allt fler samlevnadskonflikter som ställer föräldrarätten mot barnens rätt i stället för att förena dem till ett bestående och hållbart värde.

Hur kan balansen mellan föräldrarätten och barnens rätt återvinnas?

Balansen och samverkan mellan dessa två viktiga ”rätter” är vad samhället behöver återvinna. Vi som kristna och katoliker behöver inte alls känna oss marginaliserade i samhället, tvärtom känna styrkan av att bära ett gudomligt budskap, Guds konungarike i världen i tron på Faderns Son Jesus Kristus och den Heliga Ande som är allt levandes princip.

Man kan bara be och önska att vårt kära gemensamma samhälle ska göra som den unge vilseledde Augustinus gjorde när han såg den Heliga Skift ligga uppslagen i en trädgård och hörde en röst säga ”Ta och läs!” Ja, Bibeln och Kyrkan är vägen för framtiden. Här finns vägen för både föräldrarätten och barnens rätt tillsammans!

                                                                                                               diakon Göran Fäldt