Drömpredikan
Jag hade en gång en dröm om en predikan som jag skulle hålla inför en liten mycket trogen och praktiserande grupp katolska kristna. I drömmen var altaret ett långt bord med platser på båda sidor och två hedersplatser på bägge ändarna. Bordet var dukat med vit duk broderad i kanterna. Symboliskt utförd fanns en pelikan i mitten av duken. Pelikanen såg ut att såra sig själv i bröstet och få droppar av blod att tränga fram och som en liten pelikanunge försökte komma åt genom att trycka sin redan långa näbb på sidan mot mammans fjädrar.
Alla gästerna satt vackert uppradade på båda sidor och såg mycket förväntansfulla ut, ungefär som man kan önska sig när blivit ålagd att predika av husets föreståndare. Men i stället för den sedvanliga kalken för det eukaristiska vinet och den sedvanliga patenen för det eukaristiska brödet stod där plötsligt en jättestor gräddtårta med en marsipanros i mitten. Tittade man in i rosen kunde man se ett fint monogram i violetta och blå streck men vad det var för namn eller ord kunde man inte så där utan vidare läsa. Jag reste mig från min plats och såg mig omkring bland de församlade för att säga några inledande ord.
Det behövdes nu inte för hela sällskapet utbröt i entusiastisk glädje över den stora tårtan som gjorde att saliven sprutade i munnen på dem. Det här börjar bra, tänkte jag, ungefär som när man i början av en vanlig predikan anger huvudtemat för de närvarande. Alla var alltså i min dröm fyllda av förväntningar och gav mig många försiktiga leenden.
Men så fick jag den där idén att förbättra tårtan med olika små frukter och godsaker jag hade med mig. Så jag stack in den ena godbiten efter den andra, först på sidan längst bort från mig och sedan på sidan närmast mig och till slut uppepå själva tårtan mitt i all grädden. Nu tyckte jag att tårtan var ännu vackrare och ännu mer lockande än den var från början.
Så nu gällde det att börja servera tårtbitarna. Med vänlig min började jag med en lagom stor tårtbit och erbjöd den till gästen till höger om mig. Till min förvåning höll gästen lita avvisande upp handen och sa med ett leende – ”lite senare, tack”. Jag accepterade och gick med blicken till gästen på min andra sida, som också han, för det var en man, vänligt sa ”får jag vänta lite, tack, missförstå mig inte, det ser väldigt fint ut!”.
Med mitt vanliga tålamod låtsades jag som intet och fortsatte till de andra gästerna och erbjöd dem den ena tårtbiten efter den andra, alla utsmyckade med mina godbitar som jag stuckit in lite här och där. När jag bjudit alla och ingen tackat ja, började jag undra om det var något fel på den stora tårtan som jag inte upptäckt själv.
Den tidigare så glada och festliga stämningen kring bordet hade ganska snart förbytts i en generade förstämning. Som den erfarne organisatör jag är fattade jag, i drömmen alltså, beslutet som skulle förändra hela tillställningen. Långsamt och metodiskt tog jag nu bort alla mina egna extra goda godbitar och stoppade dem i en stor skål i rött porslin som stod på ett bord vid ena väggen.
När jag nu på nytt erbjöd tårtbitar svarade alla genast ”O, ja, tack gärna” och andra sa ”Kan jag få en lite större bit, tack?” Och så blev det till slut att hela tårtan delades ut och alla åt och njöt ”av fulla muggar”, som man säger på mitt hemspråk.
Vad ska hända nu, tänkte jag? Här kunde ju drömmen ha fortsatt och gett mig än fler ”myror i huvudet”, som man säger på mitt hemspråk. Men jag vaknade.
Och så kom jag på att det var ju den söndagen jag blivit ålagd av husets föreståndare att predika för en mindre grupp i en mässa för studenter från ett avlägset land som kommit till Jönköping och som nästan alla vara katoliker. Nu tog jag snabbt fram söndagens texter och läste ur Matteusevangeliet om Jesu förklaring på berget Tabor. Här kan jag nog tillägga några väldigt fina och intressanta tankar, sa jag för mig själv.
Och så började jag leta efter citat i olika böcker och sorterade upp dem i kommentarer från kyrkolärare och mystiker. Inte kom jag då ihåg min dröm om mina egna godbitar i gräddtårtan! Hade jag gjort det hade jag blivit varnad. Men jag överröstade mig själv och tyckte att den här predikan, ja den var verkligen innehållsrik och mycket tänkvärd. Mycket personligt hållen! Men vad hände? Jo, alla studenterna i denna exklusiva, duktiga och mycket katolska grupp, somnade, den ena efter den andre. Snart hördes till och med snarkningar.
Det var först på kvällen som jag kom ihåg drömmen och insåg var misstaget låg. Det var försent. Allt var misslyckat. Det var bara mitt eget fel. Och så förstod jag bättre studenternas vänliga ord när mässan var över och prästen och jag sa tack och adjö vid utgången. Alla studenterna log vänligt mot mig: ”Tack för en god predikan, diakonen. Sällan har vi sovit så gott i Kyrkan!” Amen.
Diakon Göran Fäldt
