Det var inte Voltaires fel och inte konciliets fel heller

Det som gjorde monarkin så hatad bland folk i Frankrike före revolutionen och före Napoleon var egentligen kungens hemliga polis som hade makt att fängsla, förhöra och tortera misshagliga personer utan annan brottsbevisning en ett litet brev med kungens stämpel.

Det kan jämföras med det hemliga system som i gamla kommunistländer fortfarande används för att hota, straffa och till och med döda regimkritiker. Det är klart att det undergräver statens auktoritet. Men den klarar sig så länge folk är rädda för sin egen framtid och vänder en tom blick bort från de orättvisor som är uppenbara.

Monarkins misstag i Frankrike ledde till en samhällsrevolution som skulle inrätta ett för alltid bestående ”demokratiskt” samhälle, inte grundat på adelns privilegier, utan på medborgarnas rättigheter. Inte den gamla ordningen där Kyrkan spelade en central roll, utan en ny, grundad på principer, på frihet, jämlikhet och broderskap. Men de var de ideologiska förkämparna, de som hade ordets makt och personlig karisma, som försvarade sin samhällsrevolution med terrorväldet som ledde till tusentals avrättningar av människor i fel samhällsklass och till landsflykt för dem som kunde lämna sina egendomar och sitt arv från föräldrarna.

Nu var det revolutionärernas tur att bli hatade och mördade. Varför ledde revolutionsprogrammet till ett allt större elände för folket? Varför avlöste revolutionerna varandra och varför splittrades hela samhället i konservativa och liberala? Varför blev det i Kyrkan en strid mellan den ortodoxa läran och moderniteten? Varför har vi en splittring i Kyrkan idag?

Ett förenklat sätt att beskriva orsakerna till samhällsutvecklingen i ”modern” riktning har varit att skylla på Voltaire. ”Det är Voltaires fel” blev ett slagord. Voltaire och andra filosofer kom att stå för ”Upplysningen” – i motsats till kristendomens ”myt”. En filosofisk hållning som kanske var mer djupgående än den historiska statsförändringen med sitt olyckliga inslag av terror riktad mot de egna invånarna.

Voltaires skrifter och brev, liksom Rousseaus böcker, betraktas av många om själva orsaken till 1800-talets kris och i dess kölvatten den svarta och röda fascismen under 1900-talet. ”Det var Voltaires fel!” – så enkelt var det! Det var idéerna i Upplysningen som var orsaken och alltså också de förklaringen till all den sociala oro som utmynnade i två förödande världskrig och i användandet av massförstörelsevapen och de totala krigen som inte gjorde skillnad på uniformerade arméer och civilbefolkning.

Problemet är att det inte kan vara filosofens fel, eller enskildas fel alls utan att orsakerna ligger djupare och bildar bakgrund till de revolutionära händelserna. Samma sak kan sägas om den nuvarande, pågående krisen i Kyrkan. Det finns flera öppna sår i Kyrkans kropp. Det finns oerhört starka motsättningar mellan olika grupper i Kyrkan. De troendes gemenskap hotas av inbördes splittring. Påvarna har sett denna utveckling ta form under lång tid och påtalat den. De har sett en konflikt mellan ”pastorala hänsyn” och sanningens doktrin som inte tycks ge med sig och komma till ro. Den intresserade kan läsa ”Eight Popes and the Crisis of Modernity” av Russell Shaw (Ignatius Press, 2020, ännu inte översatt till svenska).

 Varför har det blivit så? Vi har själva fått ett ”slagord” som skallar mellan väggarna – ”Det är konciliets fel!”. Vem ska i så fall rätta till sakernas tillstånd och lägga förband på såren – innan de är försent, innan patienten blir allvarligt sjuk.

Två böcker har redan skrivits om vad nästa påve måste uträtta och vilka egenskaper han måste ha för att återupprätta enheten i Kyrkan: Edward Pentin, The Next Pope – The leading cardinals’ candidates, Sophia Institute Press, 2020, och George Weigel, The Next Pope – The Office of Peter and a Church in Mission, Ignatius Press, 2020.

Det förefaller var sant att vi alla står inför ett nytt vägval var vi än befinner oss. I stiften, i församlingarna, i äktenskapen. Det är tre vägval: enheten – maktkampen – den simulerade enheten. Där står striden – som jag personligen ser den och upplever den.

Men det kan aldrig vara ”Konciliets fel”. Vad man än kan tycka så är det som skett med biskoparna och påven, de två, Johannes XXIII och Paulus VI, båda heliga påvar, under det Andra Vatikankonciliets den Helige Andes verk. Gud vare tack och lov för att Du o, Herre aldrig överger oss!

Förre ärkebiskopen i stiftet La Plata i Argentina, Hector Aguer, säger i en intervju: ”Vad krisen haft för orsaker och vad den kommit att betyda får historikerna reda ut, men det som inte kan förnekas är, som Paulus VI beklagade, att “Vi hade väntat oss en vår av blomstring men vad vi fick uppleva var en sträng vinter.”

Att det inte blev så som Paulus VI hade förväntat sig är inte lätt för någon att förklara. Men det måste vara lika mycket fel att skylla dagens kris i Kyrkan på Konciliet som det är fel att skylla Franska revolutionen med Terrorn på stackars Voltaire. Så lätt ska vi inte göra det för oss att förklara kriser. Orsakerna ligger alltid djupare än vi kan se, liksom lösningarna ligger för högt för oss för att vi själva kan nå dem.

Relativismen, individualismen, pengarna och sekulariseringen påtalas ofta som orsaker till krisen. De har sin grad av sanning men säkert inte hela graden av sanning. Kardinal Robert Sarah har sagt i sin senaste bok, “Le soir approche et déjà le jour baisse”, 2019 (på engelska, The Day is Now Far Spent, Ignatius Press, 2019): “Det heligas betydelse ligger vid varje mänsklig civilisations hjärta.”

Om det är så, och varför skulle det inte vara sant, så ligger det högre än vad vi själva kan förstå och uppnå. Men Kyrkan går aldrig under. Det är inte hon som splittras, det är katolikerna som tyvärr splittras. “Helvetets portar skall inte någonsin få Kyrkan på fall”, säger Jesus. Han vet vad Han talar om. Kyrkan är Hans kropp och Han är Universums konung.

Den festen kan vi meditera över. Pius XI införde den som en slags reaktion mot 1800-talsfromheten i Kyrkan. Han är visserligen inte helgonförklarad men han hade det ämbete Kristus instiftar för sanningens och enhetens skull. Om vi inte får hela svaret kanske vi ändå undviker fel sorts radikalism och återfinner en sann enhet, inte en simulerad som rör sig på ytan och splittrar snarare än enar.

Utan sann enhet – ingen mission!

                                                                                                            diakon Göran Fäldt