Det lokala och kollektiva åsiktstryckets problem
Måste människor underkasta sig den ”stolta” paraden för rätten till fri kärlek? Vad händer om de inte gör det?
Om de som driver den, eller ställer upp för den, säger att det egentligen handlar om fritt sex oavsett kön och ansvar för barn, skulle det vara en ärlig offentlig marsch i samhället. Om det handlade om rätten till romantiska förhållanden i sig, skulle det inte vara kontroversiellt. Det är steget ut över i sexualitetens mening som aldrig kan vara okontroversiellt. Om man vill frammana bilden av erotik mellan personer av samma kön som en normalitet, har man velat göra ett genombrott i den traditionella förståelsen av den fysiska erotiken och kalla den kärlek. Sådan propaganda måste man försvara sig mot. När det dessutom ska genomföras med pukor och trumpeter som en glädjens frigörelse, är snuddade nära ett kollektivt tvång eller åtminstone en avsiktlig påverkansaktion.
Kärleken är en gåva men att leva den med ansvar är svårt. Ingen förnekar människor ett kärleksfullt liv tillsammans. Men att kalla den fria erotiska kärleken en rätt eller en rättighet är mer politiskt än ideologiskt. Jag kallar det hedendom men jag förväntar mig inte att andra gör det.
Att definiera en rätt kräver full överensstämmelse i samhället och i parförhållanden ömsesidighet. Vem som helst kan inte definiera en rätt. En åsikt eller en övertygelse blir inte av sig självt en rätt som är juridiskt bindande.
Sexuellt ofredande är inte fri kärlek, incest är inte genetiskt försvarbart. Där heterogen spermadonation är tillåten och praktiserad måste man räkna med ett växande antal okända genetiska syskon eller halvsyskon som kan bli ett gigantiskt socialmedicinskt problem. Att bryta mot naturlagen kan inte per definition vara progressivt och en rättighet.
Att paradera för begreppet ”fri kärlek” är bara möjligt om det är politiskt förberett.
Det finns många grupper som tar illa vid sig av sådana manifestationer. Man tycker inte att deras rätt finns.
Vi måste välja mellan ett kollektivt samvete och ett personligt. Kan jag av samvetsskäl inte ansluta mig till Pridemarschen måste jag inte bedömas som kollektivt illojal. Jag måste ha rätt att säga nej till ”Pride” som manifestation i den form den har och rätt att förvänta mig respekt för min uppfattning att fritt sex inte är synonymt med kärlek.
Samvetet är personligt, inte kollektivt. ”Konungen skall ingens samvete tvinga låta”, sa man förr. Det kallas respekt. Hur är det med dagens maktutövare, ”samhället”? Vill det samvetet tvinga låta? Svaret är naturligtvis ’nej’ av det skälet att man inte argumenterar utifrån filosofiskt metafysiskt genomtänkta begrepp, som ’tvång’, ’samvete’ eller ’naturlag’ utan utifrån enkla mätningar av attityder och opinionsundersökningar.
diakon Göran Fäldt
