Det är vad jag tror – det enda svaret!
Det sägs ju ofta, när människor där ute i samhället verkar ”förvirrade” och ”offer för tidens relativism”, att Kyrkan inte träder fram med ett klart budskap som ger hopp och framtidstro i en sekulariserad värld.
För det första är jag osäker på vad man menar med ”förvirring” och ”relativism”. Om man menar det som rör tron och moralen kommer man ingenstans om man inte vill, eller kan, precisera vilka frågor man syftar på och om man själv vill hänvisa till sådan Kyrkans oföränderliga lära som inte påverkas av tidsandan eller politik.
Ett svar i ett ideologiskt vakuum?
För det andra undrar jag vad man menar att Kyrkan skulle säga offentligt i det ideologiska vakuum som man menar ”förvirrar”.
På vilket sätt skulle Kyrkan (den Katolska i första hand) ställa saker och ting till rätta – genom media, intervjuer i tv och radio eller genom publika manifestationer på stan? Den informationsprocessen har pågått i snart 2000 år och fyller de stora biblioteken med kilometervis av böcker och arkivmaterial. ”Förvirringen” tycks ändå inte ge med sig – i alla fall om dagens analytiker har rätt. Betyder det att Kristi ord som såtts ut i hela världen under 2000 år är ”bortkastade” – som Paulus säger på ett ställe?
Det ordinarie dagliga svaret
Det finns alltid från Kyrkans sida ett svar på tidens ”förvirring” och det är den dagliga bönen, firandet av den katolska mässan och tillgången till sakramenten. Det svaret finns alltid på samhällets marknader genom de troendes och trognas dagliga vittnesbörd. Om det saknas eller brister finns inte svaret. På den punkten måste alla som kallar sig katoliker rannsaka samvetet!
Martyrerna
Det finns dock svar på tidens ”förvirring” som är starkare än predikningarna, böckerna och kurserna. Ingenting gör så djupt intryck som de verkliga martyrierna. Martyrer söker inte döden men accepterar döden för trons skull när de möter hatet och ondskan med kärlek.
I år har Kyrkan saligförklarat en ordenssyster från norra Italien och en domare från Sicilien. De förde ett enkelt vardagsliv där de troget uppfyllde sina förpliktelser men ändå mördades för sitt val av kärleken till Gud och Hans heliga evangelium. Det var Sr Maria Laura Mainetti av Korsets döttrar i Chiavenna vid Comosjön och domaren Rosario Livatino från Agrigento i Sicilien.
Berättelsen om deras martyrium och deras trohet mot Jesu evangelium är egentligen de enda svaren på tidens frågor om förvirring och relativism. Vad de ödmjukt underkastat sig i tro och kärlek under det ondas förtryck är ett större svar än alla böcker, kurser, predikningar och doktorsavhandlingar, hur värdefulla de än kan vara i Kyrkans ständigt pågående ”kristna fortbildning”.
Saligförklaringarnas svar
Påven har erkänt deras sanna martyrium och bestämt firandet av deras saligförklaring i de lokala kyrkorna (Rosario Livatino, 9 maj 2021 och Sr Maria Laura Mainetti, 6 juni 2021, Kristi Kropps och Blods högtid) tillsammans med det troende folket. Genom dessa martyrer ger Gud hela Kyrkan och hela samhället ett ljus av helig kärlek och bevis för segern över det onda som är det enda verkligt betydande svaret på tidens otro och dåliga samvete.
diakon Göran Fäldt
